Det är lätt att lura sig att bristande språkutveckling i svenska bara beror på att det inte talas svenska i hemmet. Så enkelt är det inte.
Att barn som ska lära sig svenska, men där föräldrarna inte kan språket, får ett extra stöd i förskolan borde vara givet. Men det finns också barn med svensktalande föräldrar som behöver stöd att utveckla sitt språk och sin talförmåga.
En del små barn blir snabbt kommunikativa och ordrika, oberoende av hemspråk. Andra har en längre resa. Barn med en så kallad språkstörning behöver ett specialstöd, av en logoped. I en traditionell språkförskola, som vi hade på Klockbergets förskola i Nyköping under en tid, kan barn få hjälp av en logoped, av förskollärarna och av sina jämnåriga kompisar. Språkträningen blandas in på ett lekfullt sätt – vid påklädning, vid maten och i gemensamma lekar. Det blir bäst i små grupper med fler vuxna än vanligt.
De flesta inser värdet av den här typen av insatser för barnet. Det kniviga är att det kostar skattemedel.
Nu vill regeringen och Sverigedemokraterna utreda en tvingande, obligatorisk språkförskola för barn som har annat modersmål än svenska, och kämpar med bristande kunskaper i svenska. För att berätta om detta hade statsminister Ulf Kristersson (M) och skolminister Lotta Edholm (L) tagit sig till en förskola i Botkyrka.
All språkinlärning är bra. Det är värt att lägga skattepengar på. Den som vill bryta med segregationens orättvisa under ett barns uppväxt har att göra. Det är dessa barn som regeringsunderlaget nu pekar ut.
Redan i steget till förskoleklassen är det bra att sexåringen talar svenska och har ett gott ordförråd. Det underlättar för fortsatt lärande. Barn som ska lära sig mer svenska behöver umgås med många andra barn som redan talar svenska, inte bara med svensktalande personal.
Ett viktigt steg i detta är att bryta med segregerade barngrupper. När fyraårige Ahmed pratar obehindrat med jämngamla Alice, precis som kompisen Aisha umgås med Anton, då ger det stor nytta över tid. Pedagogiskt kan förskolan både hjälpa till och driva på, många gör det redan. Men kärnan är att barn möter barn, varje dag, och leker. De lär av varandra, med varandra.
Ska språkinsatserna bli något vettigt måste det handla om mer än att peka ut invandrarbarns språkbehov. Låt oss därför hoppas att utredningen inte fastnar i smala obligatoriska insatser för barn i så kallade utanförskapsområden eller områden med en stor majoritet utlandsfödda småbarnsföräldrar.
Omfamna helheten med rätt språkstöd till varje barn, oavsett vilket språk föräldrarna talar. Med extra insatser där det behövs. En hjälpande hand utesluter inte en annan.