Som katten undviker det varma grötfatet, undviker Lars Kriss det som egentligen är grundorsaken till ­misslyckandet, nämligen den svenska invandrings­politiken. Han undviker också att konstatera att den nuvarande ­regeringen också medverkar i den ”flygande cirkusen”. Det har nämligen inte skett några som helts kurs­förändringar i svensk invandringspolitik under den nuvarande regeringen jämfört med den ­socialdemokratiska.
Som konstaterats så många ­gånger, av så många ­människor, både på insändarsidorna i SN och de ­diskussioner som pågått på nätet, så klarar inte Sverige av att på ett bra sätt integrera alla de människor som nu ­invandrar hit. Landet har inte tillräckliga resurser för det. Inte i något avseende.

Lars Kriss har i tidigare inlägg på ledarsidan ­pläderat för en ”generös invandringspolitik”. Generös mot vem och i vilket avseende? Den nuvarande svenska ­invandringspolitiken är i varje fall inte generös mot dem som verkligen har behov av att komma hit. Den är heller inte generös mot dem som invandrat hit och som Sverige inte klarar av att integrera i samhället på ett rimligt bra sätt och på en rimlig tid.
Det duger inte att peka finger åt Socialdemokraterna, när alliansregeringen kör på i samma spår. Det börjar väl bli dags nu för någon politiker att redovisa lite fakta kring svensk invandringspolitik. Behov och kostnader.
Och dessutom ta en öppen diskussion i frågan.
Låt oss hoppas att det blir Alliansregeringen som gör det. Om inte så kommer nog Monty Python och Social­demokraterna fortsatt att ha sällskap i sin flygande cirkus.

Stefan Hallberg

Svar: Debatten om integrationspolitiken är välkommen och bör föras i dagsljus i stället för på ljusskygga bloggar. 
När jag skriver om en ”generös invandringspolitik” ­hämtar jag inspiration ifrån den kanadensiska ­modellen. Kanada har under lång tid lyckats kombinera en stor ­invandring och en effektiv integration. Framgången märks inte minst i avsaknaden av ­främlingsfientlliga partier.

Kortfattat går den kanadensiska modellen ut på att i princip alla högutbildade invandrare är välkomna. ­Däremot för Kanada – i jämförelse med Sverige – en mer ­restriktiv flyktingpolitik. Det gör att förutsättningarna att ­integrera nyanlända är bättre i Kanada än i Sverige. Här ­ligger tonvikten snarare på anhöriginvandring i stället för ­arbetskraftsinvandring.
Det vi behöver göra i Sverige är därför att se över ­vilka individer som invandrar och varför. Därefter bör ­­turordningsreglerna uppluckras, ­statliga bidrag till ­nationalistiska invandrarföreningar ­beskäras och ­etablerade politiker visa nolltolerans mot ­politisk och ­religiös populism. I alla färger och inriktningar.

Införandet av allehanda medborgar- och språktest är ­däremot ingen nödvändighet. Integration handlar om ­arbete – inte om i vilka kläder, eller på vilket språk, arbetet bedrivs. I dagens kunskapssamhälle klarar sig högutbildad arbetskraft utmärkt på engelska. Dessutom lär efterfrågan på välfärdstjänster, utförda på andra språk än ­svenska, öka i takt med att fler invandrare blir äldre och förlorar ­sitt ­andraspråk.
I Sverige bör vi över huvud taget bli mycket ­bättre på att komma ifrån bilden av vår nationella identitet som ­koppad till ­etniciteten och språket.
För vart ska till exempel tredje generationens invandrare vandra? Det vete katten.

Lars Kriss
ledarskribent