LK lever i den tron att den typiske landsbygdsbon i ­Nyköping är en nyligen utflyttad stadsbo som valt ­"lugnet på landet” framför "stadens puls" och därmed bör låta sig nöja med en undermålig kommunal service. Sådana ­personer finns säkert med de är ett fåtal.
Vad LK inte förstått är att cirka en tredjedel av ­kommunens invånare bor på landsbygden, att merparten är födda och uppvuxna där, eller har flyttat dit för 10, 20, 30 år sedan. Dessa fullvärdiga kommuninvånare bor och arbetar på landsbygden, driver jordbruk, industrier och andra företag och betalar skatt till kommunen (vilket LK inte gör).

Vi som bor på landsbygden, eller de många små ­tätorterna, har all rätt och skyldighet att framföra våra åsikter utan att det skall kallas "klagosånger". Detta gör vi med all rätt och utan att det behöver "finansieras" av LK:s skattepengar (som ju dessutom inte hamnar i vår kommun).
Den lön som LK kvitterar ut varje månad är ­däremot finansierad med våra prenumerationsavgifter och de ­annonsintäkter som våra företag bidrar med. Detta ger oss inte rätt att försöka lägga munkavle på storstadsbon LK – men det ger oss rätt att kräva att våra åsikter behandlas med respekt.
Larz Johansson
Ålberga

Svar: Larz Johanssons frontalangrepp på min person ­visar precis varför landsbygdsbor ofta får dras med ett högst orättvist rykte som bakåtsträvande i mer urbana miljöer.
Inte någonstans i min krönika skriver jag att ­landsbygden inte ska vara levande. Inte någonstans ­skriver jag att det råder ett motsatsförhållande mellan stad och land. Inte någonstans skriver jag att människor inte bör ­arbeta för att förbättra sin boendemiljö.
Däremot vänder jag mig mot att inte fler – oavsett var man har valt att bosätta sig, för valet finns oavsett var man är uppvuxen – ser för- och nackdelarna med sina ­boendemiljöer och vilka konsekevenser dessa för med sig. Det blir löjligt när man bor i centrala Stockholm och förväntar sig att luften inte ska innehålla avgaser.
Utbud, miljö och pris är komponeneter som hör ihop. Väljer man att bosätta sig i staden får normal­inkomstagaren ett bättre utbud, sämre miljö och ­mindre yta. Väljer man att bosätta sig på landsbygden minskar ­utbudet medan miljön förbättras och ytan blir större.
Det är väldigt enkel matematik.

Jag har stor respekt för boende på landsbygden, som utnyttjar sin lokala service, och ändå får se utbudet ­minska. Men grön liberalism ropar inte efter statliga ­eller ­kommunala bidrag så fort den egna närmiljön sätts ­under ­förändring. Den använder företagssamhet och tar vara på de möjligheter som finns i alla boendemiljöer. ­Bävermentalitet, som näringsminister Maud Olofsson (C) brukar säga.
Ordspråket ”att stå med båda fötterna på jorden” är ­ingen ursäkt för att växa fast. Inte heller för före detta ­riksdagsledamöter i Södermanland.

Lars Kriss
ledarskribent