Våldtäkter är ett stort ­samhällsproblem. DNA-tekniken finns och vi måste förhålla oss till den. Min bedömning är att mycket av olusten kring ett DNA-register bottnar i en missuppfattning om vilken information en DNA-profil innehåller. Ett DNA-register är inte en ”biobank”.
Det så kallade PKU-registret, där alla svenskar födda ­efter år 1975 registreras, är ett exempel på en biobank där man i princip kan utläsa en persons hela arvsmassa (sjukdomsanlag, ögonfärg och så vidare) ur ett sparat blodprov.
I motsats till detta är en DNA-profil en kort ­informationssträng sparad i ett dataminne, där man kan jämföra ett tiotal mycket korta och specifika ­DNA-sekvenser som man vet skiljer sig mycket åt mellan olika ­personer. Förutom personens kön innehåller DNA-profilen inte mer information än vad ett vanligt fingeravtryck gör – och ­betydligt mindre information än till exempel ett personnummer.

Jag välkomnar en fördjupad debatt i denna fråga och ­anser att allas vår samlade kunskap vinner på att DNA-teknikens möjligheter, och eventuella risker, diskuteras i en öppen och ärlig dialog. Givetvis kan diskussionen vidgas till andra typer av allvarliga brott än bara våldtäkter, och till ett register som omfattar hela befolkningen, inte enbart män.
Till sist, när det gäller kostnaden har tidigare ­förekommit uppgifter om drygt en miljard kronor för ett DNA-register som omfattar hela befolkningen.

Måns Cederberg

Svar: Måns Cederberg gör rätt som oroas över antalet våldtäkter på öppen gata. Det är inte hans ambition att komma till rätta med ett allvarligt samhällsproblem som min text kritiserade, utan hans förslag till lösning.
Debatten hör dock hemma i valrörelsen.

Lars Kriss
ledarskribent