Jag minns en sommar för många år sedan då vi på Röhäll led brist på vatten. Blommorna i rabatterna vissnade, gräset på tunet var brunbränt och doppen från vår brygga var inte särskilt åtråvärda då vattnet knappast svalkade. I år har det sett helt annorlunda ut.

”Och nu ska vi simma Vansbrosimmet, du och jag!” sa väninnan och log. Nja, tänkte jag och log tveksamt tillbaka. Efteråt log jag brett och lyckligt. En simmerska är född?

I sommar har mina efterlängtade bryggdopp hemma på Röhäll utökats till många nya slags dopp. Från trygga sörmländska vatten har jag simmat ut på okända hav. 3 km i en strömmande kall älv i Dalarna var lika häftigt som kanalsimningen i Tavastehus med stora motorbåtar vinande runt badmössan. Några sakta simtag i en mörk Finlandstjärn i månljus var lika hisnande som de febrila simtagen för överlevnad i niogradiga jokkar uppe i Lappland. Och någonstans på vägen mellan Vansbro och Ladtjojaure blev jag frälst. Jag har funnit mitt element. Så tack till min fina vän som tvingade ner mig i våtdräkten i Vansbro. Nästa år tar jag revansch!

Senaste semesterveckan tillbringades i Lappland med två härliga tjejer. Men tre dagar vek jag åt mig själv. I två dagar har jag vandrat på Kungsleden mellan Nikkaloukta och Kebne fjällstation. Jag har vandrat ensam men har nog aldrig sagt hej så många gånger på så få dagar! Det har blivit många häftiga möten med okända människor som jag fått dela underbara upplevelser med. Möten med människor som upplevt samma djupa tacksamhet som jag, över att få befinna mig i vår natur med de storslagna vyer som riktiga fjäll uppbringar. Känslan av att uppnå ett av våra drömmars mål – när nuet är fullständigt bara genom att få vara där man är här och nu.

Efter två dagar bland folk hade jag dock fått nog. Nu ville jag något mer, något för bara mig. Jag tog bilen 15 mil norrut mot Katterjokk fjällstation. Där fick jag äntligen mitt lystmäte av ensamhet! Inte en människa i närheten, ingen täckning på mobilen, det kala fjället framför mig och en dånande fors strax intill. Inte ens myggorna letade upp mig. Min enda kontakt med medmänniskor var malmtågets lokförare som vinkade när han dundrade förbi med 62 vagnar två gånger under ett dygn. Sing Hallelulja – jag är ensam för första gången på mycket länge. Jag letade fram makens fickplunta som jag fått med mig. Det här var värt att skåla för!

Dags för att dra mig tillbaka mot bebodda trakter igen. I Abisko fick jag mitt i natten ta emot mina trötta men lyckliga vänner som återvände från sin 11-milavandring. Långt in på morgontimmarna ljöd pratet och skratten när vi skulle berätta om våra äventyr för varandra. Detta är livet. Detta gör vi om. Det tummade vi på.

Hemma igen. Med nytvättat hår sitter jag på bryggan och tänker på hur bra jag har det. Men en sak fattas mig. Jag ska köpa mig något som jag måste ha för att klara den kommande höstens alla simturer. Dags att åka in till staden och köpa mig en våtdräkt. För här ska tränas, om jag ska kunna ge Yvonne en omgång i Vansbro nästa år.

Mervi Junger Karlsson