Att ignorera våra barn får långsiktiga konsevenser, när ska vi inse det? Ett gediget arbete måste byggas från grunden, det är där allt tar sin avstamp. En vedertagen sanning som verkar gått utbildningsminister Jan Björklund förbi.

Att flera elever inte når målen eller hoppar av gymnasiet är inte ett gymnasieproblem som kan korrigeras genom att ­simplifiera framförallt yrkesprogrammen, det är ett grundskoleproblem. Barn är inte dumma eller lata, de blir vad vi uppfostrar dem att bli. Framförallt ­förskolan/lågstadiet måste få resurser att bygga en stabil grund av. Att samhället inte prioriterar barn är inte bara bedrövligt utan i förlängningen även oekonomiskt.

Jämnårig­orienteringen ­sprider sig och lärare och föräldrar ser maktlöst på. Att jämnåriga tar över fostran och ­förmedlar omogna ideal till varandra gör att både föräldrar och lärare tappar sin auktoritet som led­sagare. För att förhindra eller ­tillintetgöra ­jämnårigorientering krävs det att pedagoger uppmuntras att arbeta på sina relationer med barnen och då krävs mer resurser. Att hela tiden utvidga barngrupper per vuxen, gör att barn ännu mer jämnårigorienterar sig – därför att de vuxna inte räcker till.

Att det sedan blir problem i gymnasiet borde inte förvåna någon. Varje elev jag haft med skiftande problematik har haft det med sig redan från grundskolan. Att skaffa ett negativt förhållningssätt till skolan går fort. När barn redan i årskurs tre går till skolan enkom för att träffa vänner i stället för att lära, då måste skolan som organisation ta på sig ansvaret. En ­sakkunnig lärare betyder mycket, men lika viktigt är det att kunna bygga relationer med eleverna.

Avtalet Lärarförbundet precis gick med på var inte det bästa, men jag hoppas att höjning som ändå blev kommer framförallt förskolan och lågstadiet till gagn, dessa pedagoger borde ha högst lön av alla. Vi måste bygga från grunden, alla håller med om detta, så varför händer det inget? Det är våra barn vi pratar om.

Pia Berg