”Löfven inger föga hopp för jämställda löner”
”Har inte varit så här glad sen jag sköt en 19-taggare”. Så sa Sven-Erik Österberg, Socialdemokratiska valutskottet, i samband med tillsättningen av Stefan Löfven som ny ordförande för Socialdemokraterna. Man undrar vad det är för villebråd Österberg nu har fällt och vad det är som föranleder hans eufori.
Stefan Löfven är en fackets man, sägs det. En man som kan få ihop det socialdemokratiska partiet. Och så långt är allting gott och väl. Men vilken politisk linje kommer vi nu att få se? Trots det ivriga talet om Löfvens förträfflighet har vi inte den blekaste aning om vilka politiska frågor han ser som viktiga.
Man hör ofta socialdemokrater säga: ”Vi måste ut och tala politik. Det är enda vägen att locka tillbaka väljarna.” Men ibland får jag en känsla av att själva enandet har blivit en större fråga än det politiska innehållet.
Så frågan kvarstår: hur ser den politiska inriktningen egentligen ut? När Stefan Löfven var företrädare för IF metall förde han en kamp mot jämställdhetspotten. Jämställdhetspotten är tänkt som utjämning av de orimliga löneökningsskillnader som uppstår mellan kvinnor och män som en konsekvens av att man räknar löneökning i procent i stället för i kronor.
Låt mig ta ett exempel: Vid 3 procent löneökning (år 2005) får distriktsläkaren 1 600 kronor och vårdbiträdet endast 530 kronor mer. Efter tio år har distriktsläkarens lön ökat med 18 434 kronor medan vårdbiträdets lön endast ökat med 6 087 kronor. Man behöver ju inte vara ett mattesnille för att inse graden av orättvisa i detta. Det procentuella sättet att räkna leder till växande löneklyftor och måste kompenseras för att överhuvudtaget komma i närheten av någon rättvisa.
Jämställdhetspotten handlar med andra ord inte om att ge kvinnor mer i löneökning än män (vilket i och för sig vore önskvärt). I stället är potten till för att kompensera för den förlust som finns inbyggd i procenträknandet så att kvinnorna ändå får en chans att hänga med i männens löneutveckling.
Hur ser det ut om vi tittar tillbaka lite i tiden? Har man då lyckats kompensera för förlusten? Åren 1995-2005 höjdes vårdbiträdets lön med
4 510 kronor och distriktsläkarens lön med 19 090 kronor . Svaret blir alltså ett rungande neeej! Så hur ställer sig Löfven och den socialdemokratiska partitoppen i frågan? Kommer de försöka stävja den accelererande ökningen av löneklyftorna i Sverige?
Löfven motsatte sig jämställdhetspotten med hänvisning till att det skulle missgynna medlemmarna i IF metall. Som ny ledare för Socialdemokraterna säger han troligtvis att det är arbetsmarknadens parter som ansvarar för lönebildningen.
Löfven kan med andra ord luta sig tillbaka och fortsätta kalla sig övertygad feminist, medan svenska folket ser klyftorna öka i samhället. Och Alliansen lär inte heller motsätta sig denna utveckling. Kanske kommer allianspolitiker och socialdemokrater tillsammans tala om för oss att ”deras främsta politiska uppgift är att stå enade.”
Oskar Linder, Feministiskt initiativ, Nyköping
