Hemtjänsten var ju i gång och tre gånger om dagen kom någon som skrek på bredaste ­skånska: ”Hörrödu Ingeborg, är allt bra med dig i dag, ja då´så!”
Maten från storköket gav hon åt fåglarna och en dag skickade hon matlådan i retur till områdes­chefen med frågan: är detta verkligen mat? Insatserna från hemtjänsten var minst sagt blygsamma. Det hela blev snart ohållbart.
Hösten 2010 flyttade hon därför upp till Tällberg i Leksands kommun där hon hade en anhörig.
Men insatserna från den kommun­ala hemtjänsten blev mest som ett dåligt eko av tidigare erfarenhet – fast nu på dalmål. Hon fick ingen hjälp med inköp (trots att hon inte kunde ta sig till affären), ingen dagverksamhet (trots beslut), ingen ledsagning, ingen färdtjänst (som man sa, varför skulle hon ha det när hon ändå inte kunde ta sig någonstans på egen hand!) och där kom ­ständigt ny personal för att städa och hjälpa henne med hygienen.

Hon fick ångest – och samtidigt nedlugnande! Det hela blev snart ohållbart – igen.
I maj 2011 hittade jag därför en bostad åt henne här i Nyköping där jag för övrigt själv bor. Och här skulle det nu visa sig vara helt annorlunda.

Ett mindre lokalt privat vårdföretag anlitades och var på plats första dagen.
Dagverksamhet och färdtjänst kom i gång, hemsjukvård beviljades. Hon får hjälp med att handla, med promenader och får god och bra mat från en restaurang. Personalen har tid och tar stort ansvar och hon har dessutom lärt sig vad de heter. Handlägg­aren lyssnar – och är hjälpsam. Egentligen bara högsta betyg i allt – och mamma trivs!
Men allting har sitt pris? Jag menar, vi kan ju endast krama ur ett visst mått av god omsorg ur varje skattekrona. Och om nu en verksamhet går med underskott så måste ju de kritiska ­frågorna bli: har mamma möjligen fått det för bra här i Nyköping? Och kan man någonsin få det ”för bra”?

Max Kern, fri debattör och bloggare