”Landstingsledningen måste öka sin trovärdighet”
Under drygt tio år har landstingets sjukvård gått med underskott. Varje år och sammanlagt med en miljard kronor. Ja, så beskriver landstingsledningen själv läget. Trots att det inte är något verkligt underskott utan en avvikelse i förhållande till budget. Uppenbarligen saknar landstinget kompetens att budgetera. Jag känner inte till någon annan organisation där man skulle acceptera sådana ständigt återkommande avvikelser i förhållande till budget. Men i landstinget går det alldeles utmärkt.
Landstingsledningen fortsätter konsekvent sitt arbete med att undergräva sin egen trovärdighet. Larz Johansson har på denna plats målande beskrivit landstingets framtidsdialog med medborgarna som ett spel för galleriet. Han hade tillsammans med ett fåtal andra intresserade deltagit i dialogmötet i Nyköping. För egen del deltog jag någon dag tidigare i mötet i Oxelösund, ett möte som genomfördes på samma märkliga sätt. Landstingets informationschef försökte inbilla oss att våra åsikter var av stor vikt när landstinget skall forma framtidens sjukvård.
Men om landstingets planering skall baseras på vad en bråkdel av medborgarna vid några möten runt om i länet svarar på ett antal föga genomtänkta frågor finns det goda skäl att ta sig för pannan.
Dessutom är det oförskämt att ge ett icke representativt fåtal intrycket att de kan påverka den framtida sjukvården. Inte ens den politiska minoriteten i landstinget anser sig ha något som helst inflytande eftersom man påstår att majoriteten håller dem utanför alla beslut.
Landstinget har antagit en ny vision som presenterades vid dialogmötena, nämligen att Sörmland år 2022 skall vara Sveriges friskaste län. Av erfarenhet vet vi emellertid att hälsoläget i försvinnande liten grad påverkas av hur landstingen agerar. Hälsoläget är i stället relaterat till befolkningens inkomst- och utbildningsnivå och här slåss Sörmland om bottenplatsen i landet.
Om sörmlänningarna skall bli friskast i landet är det alltså i första hand inkomst- och utbildningsnivån som måste höjas väsentligt. Men här spelar landstingets agerande en undanskymd roll. Visionen är därför inte trovärdig.
Det finns emellertid en vision som landstingsledningen borde enas om, nämligen att öka sin egen trovärdighet bland medarbetare och medborgare. I varje organisation och företag är det förödande när medarbetarna saknar förtroende för ledningen. Det påverkar arbetsmoralen och det försämrar ekonomin.
Det faller ett tungt ansvar på de politiska partierna att få fram kandidater till landstingsledningen som har sådan kompetens och sådan skicklighet att de förtjänar medarbetarnas och medborgarnas förtroende. Att så inte är fallet i dag är dessvärre uppenbart.
Sören Larsson
Tybble, Runtuna
