”Staden Nyköpings själ har både gömts och glömts”
Jag föddes i slutet av 1930-talet utanför Nyköping. 1950-talet var tonår och skola med en mil att trampa in till stan, hem och, lite då och då, åter in om kvällen för kompisar, bio och något av flera kondis. Flickor började bli intressant. Kvällens liv och rörelse gav staden puls och själ. Vi kunde, ve och fasa, möta föräldrar och föräldrars vänner som också var ute på stan.
Under sommaren låg festplatser tätt ute i hagar och magasin, vid bryggor. I ålder omkring lumpen cyklades dit. Flickor, ordningsvakter och fickljummen pava gav färg och spänning. Vågor kluckade, sommarnattens vind susade i träden, allt annat icke att förglömma.
Schnells Gästabudsspel eggade fantasin, det var folkfest och samvaro under historiens vingar.
Nyköping hade ett av norra Europas vackraste småstadstorg. Min far med flera som under 50-talet satt i stadsfullmäktige, slogs för att bevara torget, utöka det med park ner mot ån med utomhusscen, konditori med mera – en samlingspunkt för stadens levande, sjudande själ, dag som kväll. Så bar det ut i livet.
Jag kom tillbaka, det var sjuttiotal. Staden hade nu ett malplacerat stadshus på ett kvällstyst torg. Stadens mäktige ville så, önskade riva residenset och drömde om parkeringshus där Nicolaikyrkan ligger. Domuslåda kom till på Storgatan. Konditorier började med kontorstid, biografer försvann. Stadens innevånare stannade inne om kvällen. Landsbygdens folk fann att avkoppling i staden var ett minne blott. Det tystnade i hagar, magasin och vid bryggor.
Myndigt kungjordes att turism och nöje icke var en kommunal angelägenhet. Slottet midsommartid var knäpptyst. Några entusiaster försökte få liv i hamnen. Stadens fäder motade, hotade och skrev föreskrifter. Folket fick dessbättre annat och utomhusserveringar till stånd medan myndigheter kved.
En kväll på Storgatan numera är tyst, blott din skugga håller dig sällskap!
Staden fyllde år och bjöd in med gratis parkering, kungjort på skyltar men inne i staden väntade P-vakter och böter. Mentaliteten lever än idag – ty ogint fortsätter stadens politiker och tjänstemän att behandla kommunens invånare. Landsortens folk skall inte störa i stan. P-platser ska bort och girigt skrivs böter ut. Näringslivet ses över axeln. För att handla tvingas stadens invånare ut på förkrympta billeder – här är 50-talet åter – hästskjutsar då och bilköer i dag har stundom samma tempo. Hästars prutt var dock angenämare än avgaser.
Beslutsfattare för turism, näringsliv, kultur, infrastruktur med mera förmår blott myndighetsutövning, isolerat, utan själ.
Det kan bli vida bättre ty Nyköping har unika möjligheter. Slott och koja, skog och öppna landskap, hav och sjö, historia och bygdeliv. Näringslivet ser möjligheter. Staden ser hinder.
Culturum finns, bra. Törs vi hoppas på att teatern får bestående liv? En vacker storgata som vi gläds åt – ge den liv! Vi vill se lusthus, berättande museer, nöjt näringsliv; ett sammanhållet stråk, hamnen - slottet - NK-villan - bryggeriet - torget, sjudande av aktiviteter för oss och besökande kommande sjö- och landväg.
Staden utan liv, vardag som söcken, är en tom Potemkinkuliss. Jag söker ej då – jag vill åter stadens själ som gömts och glömts – den fanns, den vill åter fram, ty vi vill känna lycka med vår stad!
Lars Blomqvist
Nyköpingsbo då och nu
Senaste kommentarerna:
Skrivet 7 mar 2010 18:24 Sisu (Ej registrerad)
Fint skrivet!