Skälen för en avveckling av kärnkraften är lika goda idag som 1980. Säkerhetssystemen kan aldrig helt eliminera risken för stora ­radioaktiva utsläpp efter haverier i kärnkraftverk. Sannolikheten för sådana haverier är mycket låg men följderna kan bli oacceptabla.
Den som tror att haveriet i Tjernobyl var det sista i kärnkraftens historia, eftersom det är 25 år sedan det hände, blir säkert obehagligt överraskad – förr eller senare. De barriärer ­mellan det radioaktiva bränslet och omgivningen som finns, minskar ­sannolikheten för stora radioaktiva utsläpp men kan inte eliminera den eftersom tillräcklig kylning av bränslet aldrig kan garanteras.

Någon demonstrerad lösning på problemen med slutförvaring av det använda bränslet har vi inte. Ändå finns redan avfallet från svenska ­reaktorer och vi får göra vårt bästa för att ta hand om det. I Sverige avser man förvara bränslet i kopparkapslar att placeras 500 meter under marken.
Det går inte att praktiskt visa att kapslarna håller så länge som krävs. Bedömning av livslängden måste bygga på extrapolering av korrosionsförsök. De försök som använts för säkerhetsanalyserna har nu ifrågasatts av forskare på Kungliga Tekniska Högskolan. Att då ­öppna för ännu en kärnkraftverksgeneration är inte särskilt klokt. De nya kärnkraftverken måste förses med bränsle. Bränslet har vi köpt utomlands och då sluppit bryta uran själva. Så kan vi inte fortsätta i längden. Fler svenska kärnkraftverk betyder urangruvor i ­Sverige med gigantiska avfallshögar och besvärliga lokala strålningsproblem.

Jag var som ung ­civilingenjör på 1960-talet entusiastisk över ­kärnkraftens möjligheter. Men efter 18 år vid AB Atomenergi i Studsvik, de sista fem som ­ansvarig för att ta fram konstruktionsunderlag för säkerhetssystem, kom jag 1976 fram till att riskerna är större än fördelarna. Den uppfattningen har stärkts med tiden.
Moderaternas energiexperter tycks mena att alternativen till kärnkraft är olje- eller koleldade kraftverk. Så var det på 1960-talet men inte idag. Effektivare elanvändning, vindkraft och biobränsleeldade kraftvärmeverk kan kompensera för de 59,3 TWh el som kärnkraften gav 2008 (efter export av 2 TWh). Regeringens mål om 20 procent energieffektivisering till år 2020 bör minska elbehovet med 28 TWh. Planeringsramen för vindkraft är 30 TWh. Biobränslebaserad kraftvärme kan ge minst 20 extra TWh. Även SSAB i Oxelösund kan bidra genom att använda restgaser effektivare. Det finns ­möjlighet att både avveckla kärnkraften och införa ­elbilar i stor skala – om man bara vill.
Moderaternas entusiasm för ­kärnkraften är en strutspolitik där man blundar både för kärnkraftens problem och de ­realistiska ­uthålliga ­alternativen. Dags att inse att kunskapsläget 2010 inte är detsamma som det var på ­1960-talet.

Björn Kjellström (MP)
professor emeritus, Luleå tekniska universitet
kandidat till kommunfullmäktige i Trosa