Krönika: ”Vem är invandrare i Nyköping?”
Varifrån kommer vår rädsla för människor på vandring? Är inte alla samhällen i någon mening befolkade av immigranter?
När vi flyttade till Nävekvarn för tjugo år sedan betraktades vi i allmänhet som utbölingar.
Av en del som inkräktare, av andra som oönskade, nästan alltid som avvikare, inte fullvärdiga medlemmar i byn. Vi tillbringade sexton angenäma år i byn och deltog med liv och lust i det lokala föreningslivet, men i grunden var det få av de infödda som såg oss som annat än just utbölingar. Vi mantalsskrev oss på orten, satte barnen i den lokala skolan och gjorde de allra flesta av våra inköp i den lokala Konsumbutiken, vilket var mycket mer än många infödda gjorde.
Varför är invandraren hotfull? I tankens förlängning, i ett annat geografiskt perspektiv, är människor ofta vandrare, mellan länder, mellan kontinenter. Är det möjligt att göra anspråk på ensamrätt till sin hembygd: något abstrakt okränkbart ägande till lokal kultur och tradition? Är det en svårhanterlig tanke att gripa, den att grannen kommit någon annanstans ifrån? Att det kan berika och ge öppningar för nya tankar, att nya möten kan ge möjlighet att ombestämma sig i fråga om invanda föreställningar och fördomar.
Stig Dagerman skrev i sin förunderliga bok Tysk Höst från 1947 om de tyska östflyktingarna som anlände till västzonerna: ”Deras närvaro var både förhatlig och välkommen, förhatlig därför att de anländande inte hade något annat med sig än sin hunger och törst, välkommen därför att den gav näring åt misstankar, som man gärna ville bära, misstro, som man gärna ville hysa, misströstan, som man gärna ville vara besatt av.”
Under förnuftets tröskel rör sig ofta en oro att inte räcka till, att inte duga, att inte vara behövd, och framför allt: att inte bli respekterad för den man är.
Vem är då utlänning? Sug på ordet: utlänning! Ett ord: rakt och svalt, neutralt! Väg det på tungan, uttala det och värdera ditt tonfall. Lyssna på grannens röst: har den värme eller kyla, undran eller förakt, nyfikenhet eller avståndstagande. Ordet rör sig från en betydelse till en annan: avsikten styr åsikten.
Utlänning är paraplyordet som rymmer de som kommer någon annanstans ifrån. Många utlänningar bjuder vi in, vi rent av lockar dem till oss, till vårt land, till vår kommun, med öppna armar. De hotar ingen - tvärtom, de kommer med gåvor: riklig semesterkonsumtion, nyfikenhet och uppskattning. De tackar för sig och åker hem när semesterkassan är slut.
Den andra gruppen, de som flyr för livet, de rädda, sjuka och utfattiga, dem bjuder vi i bästa fall in med armbågen, men oftast visar vi dem kalla handen när de knackar på dörren. Deras krig är inte vårt ansvar. Deras diktatur har inte vi skapat.
Att fly från diktatur handlar om moral och integritet och vägran att delta i politiskt medlöperi. Det är inte alltid vår självbelåtenhet är diskret.
Ulf-Göran Widqvist (S)
författare, småföretagare
debattred@sn.se
Senaste kommentarerna:
Skrivet 17 dec 2011 13:28 Pettersson
Rädsla verkar ha ersatt orden rasism för att demonisera invandringskritiska röster.
Jag är inte rädd för invandring, jag är orolig för vårt land. och det tyder på bristande respekt för urinvånarna att fråga sig vilka som är invandrare.
Urinvånarna är de som byggt upp ett land som har världsrekord i fred, är skapligt demokratiskt och jämlikt.
Jämför gärna dessa människor med de som påstår att alla kulturer är lika bra, idag kommer det invandrare som flyr av olika skäl, oftast ekonomiska och går direkt in i bidragsystemen för att aldrig komma ut. De kommer från länder präglade av våld och diktatur och tittar förvånat på landet som ligger öppet med en massa fördelar som väntar på att utnyttjas. De tänker på självbevarelsedriften, så uppstår ett bidragutnyttjande, förakt för det nya landet och ett synsätt att det är bara svenskar man lurar.
Då har jag inte nämnt islam, titta på de 57 länderna som är islamska, det är ingen tillfällighet att de är som de. Vill vi ha islam här.
Skrivet 17 dec 2011 14:04 Max Kern
Herakleitos lär ha sagt att ”Hundar skäller alltid på dem de inte känner” – och nog är det så och det kan jag knappast klandra dem för. Jag kan inte heller klandra personer som är avvaktande när något nytt eller främmande uppträder i deras verklighet.
När jag var liten var min högsta önskan att det skulle vara fred på jorden och att alla skulle vara vänner och visst, vem skulle inte önska något sådant om man hade möjlighet att verkligen kunna styra över liv och död. Men det hade jag inte och därmed blev dessa barnsliga önskningar inte heller något jag kan utgå från i dag.
Visst bör vi ha ideal och höga ambitioner – de är viktiga för att peka ut en färdriktning – men de är oftast ganska verkningslösa då man i ord och handling måste lösa konflikter på ort och ställe. Vi får inte genom ideologisk indignation bortse från de allvarliga följdfrågor som följer på känslor av främlingskap, fördomar och protektionism. Vi måste snarare vara förberedda att kunna hantera de problem som uppstår.
Skrivet 17 dec 2011 23:44 Uffe A
Betänk dig Ulf Göran att vi svenskar invaderade ett lika stort till folkmängden muslimskt land i samma mängder som de muslimer som kommit hit. Jag har faktiskt hittat ett som före massinvandringen till Sverige kom igång på allvar, har ungefär lika stor befolkning nu som vi svenskar hade i början av massimmigrationen. Somalia har ca 8,8 miljoner invånare och nästan alla är muslimer. Tror du då att dessa muslimer skulle ställa upp med mark och med en massa annat, för att vi skulle kunna bygga kyrkor, med bidrag från några rika Sydamerikanska länder som Venezuela och Kuba och kanske Brasilien, eller från de Norska oljefonderna. Tror du Ulf Göran att detta skulle vara möjligt, samtidigt som nästan alla svenskar där går på bidrag. När det gäller gruppen Somalier i Sverige är det så, att ca 90 % är bidragsberoende efter 20 år i landet eller mer. Sedan skulle en strid ström ungdomar utan pass, komma dit och få uppvaktning nästan som muslimska paschor, och de skulle vara mellan 20-30 år.
Skrivet 18 dec 2011 06:35 Stefan K
Ulf-Göran Widqvist använder åtminstone inte ordet rasism, utan det kanske mer korrekta rädsla.
Ja, det finns en rädsla hos många, men rädslan är inte riktad mot de människor som kommer till vårt land (förutom de med en brottslig agenda), utan mot den utveckling allt har lett till och inte minst den framtid som väntar.
Redan idag ser vi problem med hög arbetslöshet, bostadsbrist, hur vi tvingas göra avkall på traditioner vi firat i decennier och hur vår välfärd alt oftare omnämns tillsammans med ord som nedskärningar och besparingar. Ja Ulf-Göran, det finns en rädsla över det samhälle Sverige sakta men säkert förvandlas till, men det finns också en ilska. Ilskan är inte heller den riktad mot de som kommer (förutom mot de som inget vill och bara åtnjuter vårt trygghetssystem), utan mot de politiker som låter detta ske.
En oansvarig invandringspolitik gynnar bara riktigt rika människor och de som inget vill. Alla andra drabbas, såväl etniska svenskar som invandrade. Klyschigt men sant!
Skrivet 18 dec 2011 11:55 Krille
Det spelar ingen roll hur mycket du, Widqvist, bemödar sig att sparka på svensken och därmed framhäva hur orädd och god han är själv, i grunden är din problemformulering fel. Den bygger på att skuldbelägga svenskar och anklaga dem för rädsla (eller rasism). Om nu svenskar är rädda så är det för den vettlöst huvudlösa migrationspolitiken som bygger på rasism (inte de mest hjälpbehövande från Afrika prioriteras utan man släpper in folk från Mellanöstern och Östeuropa), sexism (det är främst män som släpps in, inte kvinnor som sannolikt är de mest hjälpbehövande och utsatta gruppen) och klass (endast de välbeställda som kan betala dyrt för sin flykt). Så ditt påklistrade öppna sinne ekar oerhört falskt.