Naurin undersöker saken noggrant. Hon ställer frågan om regeringar – efter ett val – faktiskt genomför det de säger sig vilja genomföra i sina valmanifest inför ett val. Resultatet är förbluffande. Läser manifesten, kan man förutse ganska väl vad som kommer att hända efter valet. I ­jämförelse med andra länder är Sverige faktiskt bäst i klassen. De socialdemokratiska regeringarna 1994-1998 och 1998-2002 infriade, åtminstone delvis, uppemot 90 procent av vallöftena. Och det finns inga skäl att tro att den sittande borgerliga regeringen kommer att vara sämre. I september förra året, när halva mandatperioden hade gått, visade det sig att Alliansen hade genomfört hälften av sina vallöften.

Men misstron är inte bara illa grundad, den är också ganska ogin. Detta gäller inte minst när vi rör oss ned till kommunal nivå (misstron mot kommunpolitiker är märkligt nog faktiskt större än mot rikspolitiker). Kommunpolitikerna tar på sig uppdrag som väldigt få vill ha, och som i de allra flesta fall innebär stora tidsmässiga och ekonomiska uppoffringar. Allt detta för att hålla ett system vi gillar - vår representativa demokrati - vid liv. När de sedan tvingas göra svåra prioriteringar i tunga ekonomiska tider bemöts de i bästa fall av hån, spott och spe – i värsta fall av hot.
Kom ihåg detta – åtstramningar, nedskärningar och besparingar görs inte för att politiker är medvetet ondskefulla. Nej, de försöker göra så gott de kan, lösa problem, ­givet kristider och trånga ­budgetutrymmen. Kom ihåg också att ­politiker oftast håller sina löften, nästa gång vi sitter i fikarummet och kverulerar om hur illa våra folkvalda sköter sig. Den representativa demokratin är en skört konstruktion som bygger på förtroende. Sålunda finns det all anledning att vända sig inåt och ställa sig frågan om all politikermisstro verkligen alltid är så särskild väl underbyggd.

Gissur Erlingsson

statsvetare, Gnesta