Fackets mentalitet
Relaterat
Återigen har en representant för ett LO-anslutet fackförbund hävt ur sig okvädesord över de som av olika anledningar valt att inte gå med i en fackförening. Den här gången är det Jan-Anders Lindfors som är avdelningsordförande för IF Metall i östra Blekinge som tycker att de som inte är medlemmar i facket glider med på löneökningarna, men deltar inte i kampen.
Det är i sak helt korrekt. Det är dessutom precis det som fackförbunden kämpar för när man kräver kollektivavtal på arbetsplatser utan fackanslutna anställda. Motivet är ju att minska lönedumpning. Att då klaga på att gulingarna som Lindfors kallar dem får samma lön som medlemmarna är märkligt, eftersom det bara är en konsekvens av att fackförbunden har lyckats med att få igenom sina krav.
Facket vill alltså att samma löner ska gälla för alla medlemmar såväl som ickemedlemmar för att undvika lönedumpning. Samtidigt ska gulingarna hånas och i förtäckta ordalag hotas för att de glider med. Det enda sättet för de som står utanför facket att slippa hot från fackordföranden är att gå med i facket. Att Lindfors vill ha fler medlemmar i facket är inte konstigt. Metoderna och retoriken som används lockar dock till helt andra associationer än till omsorg om arbetstagare.
Det som däremot är konstigt med fackets arbetssätt är att facket inte försöker locka de som står utanför med morötter, utan istället hotar dem. Om det ger ett mervärde att vara medlem så är det väl klart att man går med? Här har dock LO-förbunden ett stort problem, nämligen den täta sammankopplingen med socialdemokraterna.
Trots att knappt hälften av LO:s medlemmar röstar på socialdemokraterna så bidrar LO:s medlemmar med ungefär 6 kronor per person och år. Det blir över 10 miljoner kronor om året. Dessutom tillkommer andra resurser, som arbetstid från LO-anställda. Under perioden 19982002 bidrog LO med 516 miljoner kronor till socialdemokraternas kampanjer. Att det finns personer som står utanför facket bland annat på grund av denna omfattande bidragsverksamhet är inte förvånande.
Jan-Anders Lindfors tirad kom enligt honom själv i stridens hetta men är tyvärr ingen enskild händelse. I slutet av förra året sattes en salladsbar i Göteborg i blockad av Hotell- och Restaurangfacket för att det saknades kollektivavtal. Ingen på arbetsplatsen ville ha kollektivavtal, men det spelade mindre roll för facket. Likadant var det för ett par år sedan när Byggnads i förlängningen genom sin blockad drev det lettiska bolaget Laval un Partneri i konkurs för att företaget inte ville betala den svenska genomsnittslönen för byggnadsarbetare i området i samband med bygget av Söderfjärdsskolan i Vaxholm.
Det är dags att inse att de uttalanden som LO: s representanter gör ute i landet inte gynnar bilden av fackföreningsrörelsen, och om LO vill behålla den svenska modellen så gör de bäst i att låta föreningsfriheten råda. Det inkluderar även rätten att stå utanför en förening.
Det är i sak helt korrekt. Det är dessutom precis det som fackförbunden kämpar för när man kräver kollektivavtal på arbetsplatser utan fackanslutna anställda. Motivet är ju att minska lönedumpning. Att då klaga på att gulingarna som Lindfors kallar dem får samma lön som medlemmarna är märkligt, eftersom det bara är en konsekvens av att fackförbunden har lyckats med att få igenom sina krav.
Facket vill alltså att samma löner ska gälla för alla medlemmar såväl som ickemedlemmar för att undvika lönedumpning. Samtidigt ska gulingarna hånas och i förtäckta ordalag hotas för att de glider med. Det enda sättet för de som står utanför facket att slippa hot från fackordföranden är att gå med i facket. Att Lindfors vill ha fler medlemmar i facket är inte konstigt. Metoderna och retoriken som används lockar dock till helt andra associationer än till omsorg om arbetstagare.
Det som däremot är konstigt med fackets arbetssätt är att facket inte försöker locka de som står utanför med morötter, utan istället hotar dem. Om det ger ett mervärde att vara medlem så är det väl klart att man går med? Här har dock LO-förbunden ett stort problem, nämligen den täta sammankopplingen med socialdemokraterna.
Trots att knappt hälften av LO:s medlemmar röstar på socialdemokraterna så bidrar LO:s medlemmar med ungefär 6 kronor per person och år. Det blir över 10 miljoner kronor om året. Dessutom tillkommer andra resurser, som arbetstid från LO-anställda. Under perioden 19982002 bidrog LO med 516 miljoner kronor till socialdemokraternas kampanjer. Att det finns personer som står utanför facket bland annat på grund av denna omfattande bidragsverksamhet är inte förvånande.
Jan-Anders Lindfors tirad kom enligt honom själv i stridens hetta men är tyvärr ingen enskild händelse. I slutet av förra året sattes en salladsbar i Göteborg i blockad av Hotell- och Restaurangfacket för att det saknades kollektivavtal. Ingen på arbetsplatsen ville ha kollektivavtal, men det spelade mindre roll för facket. Likadant var det för ett par år sedan när Byggnads i förlängningen genom sin blockad drev det lettiska bolaget Laval un Partneri i konkurs för att företaget inte ville betala den svenska genomsnittslönen för byggnadsarbetare i området i samband med bygget av Söderfjärdsskolan i Vaxholm.
Det är dags att inse att de uttalanden som LO: s representanter gör ute i landet inte gynnar bilden av fackföreningsrörelsen, och om LO vill behålla den svenska modellen så gör de bäst i att låta föreningsfriheten råda. Det inkluderar även rätten att stå utanför en förening.
