Det är alltså dags att ta piraterna på allvar. Bilden av ett enfrågeparti för nätverksspelande, fildelande tonårskillar är lite av en fördom. Den unga, manliga datanörden är förvisso överrepresenterad. Men att placera in Piratpartiet som en politisk petitess är att göra det lite väl enkelt för sig. Petitesser tar sig inte till Europaparlamentet. Har då Piratpartiet någon politisk ideologi? Nja, kanske. Toppkandidaten Christan Engström utger sig inte för att vara en skolad politiker. Engström vet inte ens om Piratpartiet ska ta plats i den gröna, eller i den liberala, partigruppen. Valplattformen är långt ifrån heltäckande. I viktiga frågor som rör Europasamarbetet har piraterna inga svar.
Därmed inte sagt att piraterna inte skulle fungera i den liberala partigruppen. Piratpartiet värnar personlig integritet, vill att kulturen släpps fri och menar att alla former av monopol är skadliga för samhället. Piraterna ligger alltså nära, nära libertarianska värderingar. Men i Piratpartiets ideologi är det inte tillverkaren, utan användaren, som avgör priset på produkten. Rätten att ta är överordnad rätten att ge. Rätten att äga är underordnad rätten att dela. I synen på privat egendom girar piratrörelsens kompass tyvärr åt vänster.

Skulle då Piratpartiets radikala perspektiv förändra parlamentet? Nja, kanske. Filosofiskt är piratrörelsen betydligt mer intressant än fildelningsfrågan. Internet är inte bara grunden för partiets värderingar, utan även ett verktyg i arbetet med att utarbeta Piratpartiets politik. Christian Engström kommer, om han får en plats i parlamentet, att ta hjälp av piraternas egna communities.
Piratpartiets väljare får i och med det tillfälle att påverka den förda politiken, inte bara under, utan även efter själva valdagen. Dit har bloggande och twittrande ledamöter från de etablerade partierna en bit kvar när det gäller enkelhet, rakhet och ärlighet. Men innebär ett rakare arbetssätt att Piratpartiet för den sakens skull förtjänar 5,2 procent av rösterna i EU-valet? Nja, kanske.