Kvoten är full men behovet anses finnas kvar. En tydlig majoritet av medlemsländerna var för en förlängning och som ordförande böjde sig Erlandsson för majoriteten. Det innebär att EU kommer köpa in ytterligare 31 000 ton smör och 50 000 ton skummjölkspulver under det närmsta halvåret. Den europeiska jordbrukspolitiken har lett till ett enormt produktionsöverskott, vilket i sin tur leder till lägre priser. Problemet är att alldeles för många bönder producerar alldeles för mycket mjölk.

”Det borde vara möjligt att sänka eller höja mjölkvolymen i förhållande till efterfrågan.” Det sade Romuald Schaber, ordförande i den europeiska mjölkorganisationen EMB, i samband med en demonstration för bättre villkor för Europas mjölkbönder häromdagen. Lösningen är lika enkel som genial: ta bort produktionskvoterna. I dagsläget beslutar EU hur mycket mjölk som får produceras. Medlemsländerna fördelar kvoterna till sina mjölkproducenter och betalar samtidigt ut bidrag till gårdar för bland annat betesmark. Om en gård producerar mer mjölk än vad kvoterna tillåter, straffas gården med tilläggsavgifter på knappt 28 euro per hundra kg mjölk som överstiger produktionskvoten. Eftersom en mjölkbonde får ungefär 2,50 kronor per liter mjölk kommer bonden med nuvarande växelkurs mot euron förlora ungefär sextio öre per liter mjölk som produceras.

Det innebär att en höjning av den egna produktionskapaciteten straffbeläggs. En mjölkbonde kan alltså inte vända förlust mot vinst genom att producera mer mjölk, den enda lösningen är att minska sina kostnader. De fasta kostnaderna kan man inte göra så mycket åt, maskiner och lokaler behövs oavsett hur mycket som produceras. De rörliga kostnaderna utgörs till största delen av personal och foder. Fodret kan produceras lokalt om man har mycket betes- eller åkermark, men det är inte säkert att kostnaden blir lägre än att köpa in foder eftersom åkermarken kan användas för att odla mer värdefulla grödor som kan säljas.
Den europeiska jordbruksmarknaden existerar inte. Det är ingen marknad, det är politik. I allt väsentligt är det inte särskilt mycket som skiljer den europeiska jordbrukspolitiken mot den ekonomiska planering som genomfördes i Sovjetunionen. Bönderna rättar sig efter centralt dikterade produktionsmål och även priserna fastställs på central nivå. Möjligheterna för bönderna att effektivisera och öka produktionen för att få högre avkastning är obefintliga. Den stora skillnaden är att i Sovjet hölls böndernas löner nere för att finansiera industrin. I Europa hålls industri- och tjänstesektorerna nere med skatter för att finansiera jordbruket.

Det ironiska är att det är mjölkbönderna själva som har gett upphov till situationen. Utan effektiv lobbying gentemot de nationella och europeiska institutionerna hade den politiska styrningen av jordbruket inte varit så omfattande. Romuald Schaber och hans kollegor demonstrerade inte för ett avskaffande av ingreppen i mjölkbranschen – de kräver mer stöd och fler politiska mekanismer.