Den kalla vintern och dess svåra ­väderleksförhållanden räcker inte som bort­förklaring. Om SJ:s ordförande Ulf ­Adelsohn och vd Jan Forsberg inte ­känner till att Sverige med jämna mellanrum ­drabbas av snöoväder bör herrarna i fråga överväga att byta jobb.
Självklart. Ansvaret för den uppkomna ­situationen är först och främst politiskt. ­Varken tidigare, eller nuvarande, regering har använt tillräckligt med resurser för att underlätta situationen för arbetspendlarna.
Socialdemokraterna har länge varit styvmoderliga i synen på en uppfräschning av stambanorna. Infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) har förvisso drivit på byggnationen av Ostlänken men denna ligger ännu långt fram i tiden.
Tid är pengar. Om politiken menar allvar med att tåget ska konkurrera med bil och flyg, behöver satsningar på att underlätta situationen för arbetspendlarna ge resultat här och nu. Det är inte särskilt konstigt att flera pendlare i dag funderar på att göra sig av med sina priokort hos SJ.
Här faller även ett tungt ansvar på SJ.

I klarspråk behandlar SJ sina kunder som en hög skit. Informationen vid förseningarna är bristfällig och inte mycket till kompensation erbjuds. Till skillnad från till exempel flygbolagen, som erbjuder sina kunder mat vid minsta försening, väljer SJ inte ­sällan att skjuta upp avgångarna i fem minuters-intervaller.
Konsekvensen för pendlarna blir frusna fötter i stället för frukost.
Månadskortet mellan Nyköping och Stockholm kostar 2 394 kronor, mellan ­Nyköping och Norrköping 1 694 kronor. Kunden som lägger en betydande summa av sin lön på att ta sig till och från arbetet förtjänar mer än en torftig ursäkt och ­beskedet att telefonkön har 48 personer i kö.
Om SJ vill överleva på en konkurrensutsatt marknad bör man allvarligt se över ­företagets servicearbete. För att SJ:s ­varumärke inte ytterligare ska dras i snö­modden krävs inte minst att någon börjar att ta ansvar. I vinter verkar ­bortförklaringar ifrån bolagsledningen vara ungefär vad SJ kan leverera.