Det är inte en slump att tre av fyra Allianspartier leds av män. Det är inte heller en slump att det är Centerpartiet som har en kvinna som partiledare. Det av allianspartierna som ofta brukar locka fler kvinnor än män är Centerpartiet. Just nu är detta en delförklaring till att könsfördelningen mellan blocken ser ut som den gör. Vänder vinden för Centerpartiet lär Alliansen också nå fler kvinnor i väljarleden.
Men inte heller det lär räcka.
Av det vi sett hittills verkar såväl Moderaterna som Folkpartiet införstådda med den politiska utmaningen­. Moderaterna är rätt ute med sin charmoffensiv. Partiet har av tradition en manlig framtoning. Men det blir till en klar svaghet om man vill vara ett parti som utgör en brygga över blockgränsen. Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med att bryta med den manliga mallen är de upp­maningar som riktades till de egna valarbetarna i helgen, i samklang med de signaler som partisekreteraren Per Schlingmann öppet förmedlat under en tid, helt enkelt nödvändiga. Även om det inte går hem i alla av de egna leden. Då ska man ändå minnas att han gör det utan att använda någon feministisk retorik. Tvärtom utgick statsministern, i sina argument för ökad trygghet, från politiska sakfrågor som moderata kärnväljare väl känner igen: pengar och polis.

I sammanhanget bör man inte heller missa symboliken i den senaste ministerutnämningen. Genom att låta feministen Birgitta Ohlsson ta över efter Cecilia Malmström som EU-minister har Folkpartiet också säkrat en skarpt profilerad kontrast mot partiledaren Jan Björklunds ofta mer manligt militära manér.
Rent strategiskt är detta klokt. Men även om vänstern kanhända med fog oroar sig över Reinfeldts rådjursögon, så räcker det inte med två mörka ögon och leendet du gav mig. Valrörelsen är full av ögon som glittrar och läppar som ler. Allianspartierna har att visa hur den politik de vill föra under de kommande fyra åren ger kvinnor allt större möjligheter att nå sina livsmål.
Olof Jonmyren