Men stereotyper bör inte stå i ­vägen för visioner. I ett sällsynt läsvärt ­nummer av tidskriften Liberal Debatt, behandlas ­möjligheterna till en liberal ­partisammanslagning; på djupet och bredden, ­längden och tvären.
Flera namnkunniga skribenter vrider, och vänder, på argumenten.

Diskussionen om en fusion mellan C och FP har funnits länge. Ända sedan ­partiernas misslyckade förlovning i början 1970-talet, har liberala debattörer lyft fram hur fler politiska ställningstaganden ­förenar, än skiljer.
Det är en slutsats, som inte alltid har stämt med verkligheten. Centerns ­tidigare partiledare Olof Johansson föredrog att samarbeta med socialdemokrater. Flera C-märkta politiker med ­Johansson, har aldrig visat en naturlig hemvist i ­liberalismen. Deras bärande tankar är ekohumanism och decentralisering.
All decentralisering är eftersträvansvärd – men decentralisering är ingen ideologi, utan en arbetsmetod. Maud Olofssons förändring av ­Centerpartiet är därför lovande; politiken har förflyttats i liberal riktning, och Olofsson har gett upp den tillväxtkritiska delen av ekohumanismen.

Tveklöst. Centerns förnyelse har ­stannat av i samband med regeringsarbetet – men fortfarande är flera unga C-politiker ­ledande i den ­liberala idédiskussionen.
Centerpartiet har, på ­mindre än ett ­decennium, blivit ett ­politiskt alternativ för medvetna liberaler, som tidigare enbart valde mellan Folkpartiet och Moderaterna.
Å andra sidan finns en spännvidd av ­åsikter inom Centern, vilken är större än skillnaderna i C och FP:s partiprogram. Centerpartiets självbild som intresseparti lever kvar, och bidrar till att C inte lyckas övertyga tillräckligt många liberala väljare, om sin ideologiska tillhörighet.
Oförtjänt många föredrar M och FP. Batongliberalismen, till trots.

Centerns läge på den partipolitiska, och demografiska, kartan gör att partiet riskerar att åka ur riksdagen så tidigt som 2018. Partiledningen bör därför ta till sig ­diskussionen om en liberal ­sammanslagning. Folkpartiet bär på en tradition av ­humankapital, som på flera sätt kan ­gynna den gröna liberalismens fortsatta idéutveckling.
Partierna har goda möjligheter att ­influera varandra; Centerpartiet ­skulle ges möjlighet att visa att man fullt ut ­sympatiserar med Europatanken, genom att acceptera EMU.
FP skulle i sin tur få en helhetsyn på ­klimat- och energipolitiken och kunna slänga Jan Björklunds värsta populism över bord.
Skillnaden i synen på gårdsförsäljning av alkohol i all ära. Fallgroparna i en sammanslagning är mer praktiska, än politiska. ­Centern är ett rikt folkrörelseparti, FP är fattigare och har färre medlemmar.

Inga partier ger upp makt utan strid. En fusion mellan C och Folkpartiet ­skulle till exempel kräva dubbelt ­partiledarskap. Och är Sveriges mest liberala partier bara ute efter att säkra riksdagsplatserna, vore en valteknisk samverkan bättre.
Om målet däremot är att etablera ett starkt, självständigt liberalt parti är Centerliberalerna mer än välkomna. Både Centerpartiet och Folkpartiet en skugga av sitt forna jag. Den svenska ­liberalismen är spridd över fyra partier; men bara Moderaterna och Miljöpartiet växer. Det är en kompass som C och FP måste navigera efter.
Ju förr, desto bättre.