I klartext en skrämmande bild av Alliansens Sverige där färre personer omfattas av välfärden. En välfärd som inte längre kan betecknas som generell utan i högsta grad är selektiv.
Det som Alliansen nogsamt basunerar ut som ”välfärdens kärna” är inget annat än en selektiv välfärd som ska omfatta de i produktiv ålder och som har anställning eller en mycket god ekonomisk levnadsstandard baserad på annat än arbete (ärvda pengar kanske?). Övriga i samhället verkar inte ens omfattas av en grundtrygghet som försäkrar en realistisk levnadsnivå.Skrämmande är också att detta påstående kommer att få genmäle av Alliansens företrädare där de påstår, på olika sätt, att jag skulle missgynna så kallade vanliga arbetare en skatteminskning. Alliansens företrädare har då återigen visat att man missat kärnan i mitt påstående.

Jag har upprepade gånger frågat vad som menas med ”välfärdens kärna” och jag har, trots egen uppfattning läskunnighet, inte sett något svar. Däremot läser jag om, och möter, personer som inte längre omfattas av generell välfärd och hamnar utanför. I ett verkligt utanförskap, utan möjlighet att leva ett normalt liv i en samhällelig gemenskap.
Ytterligare ett strålande exempel på Alliansens syn på människan är inslaget i Rapport den 25/2 om vad som kanske kan betecknas som ett modernt slaveri: Jobb och utvecklingsgarantin steg 3.
Där samhället, via regeringsbeslut, säljer arbetskraft till hugade spekulanter. Till försvar för detta säger herr Littorin att det är personer som befunnit sig utanför arbetsmarknaden i många, många, många år. Som om det skulle rättfärdiga sättet att se på människan utan arbete, dessutom i en lågkonjuktur som drabbat hela världen. Jag har tidigare sagt att det inte var den bästa av världar med en socialdemokratisk (minoritets)regering, men jag betackar mig verkligen för ytterligare en period med en regering som så tydligt visar att vi inte är lika mycket värda och heller inte ska ha samma möjlighet.

Lena Blomkvist