Hur är det möjligt att en kommun kan sätta igång ett så storstilat projekt som en påbyggnad utan att ta hänsyn dels till de gamla och dementa med stora behov av en lugn miljö, dels till personalen som ska göra en bra vårdande insats på en byggarbetsplats?
Jag är medveten om att brukarna fått erbjudanden om att flytta under byggtiden men då har det handlat om individuella lösningar utanför hemkommunen, som de flesta avstått ifrån. I Oxelösund valde man en mer mänsklig lösning, när Björntorps äldreboende skulle renovera toalettutrymmen. I ett halvår letade man ett alternativt boende för de äldre, fann inget men flyttade hela verksamheten till Nyköping.

Kollektivet hölls ihop och samma personal pendlade mellan Oxelösund och Nyköping. Ingen behövde känna sig ensam utslängd i periferin. Rutinerna förblev desamma fast på annan ort.
Hur lyckades då Oxelösund lösa en situation som Trosa kommun totalt misslyckats med? Jo, kommunen avsatte 2,5 miljoner för flytten av 25 personer och man hyrde två våningar av landstinget i Rehabhuset i Nyköping under ett halvår. Om någon vägrat, vad hade ni gjort då, frågar jag enhetschefen på Björntorp.
– De hade inget val. Alternativet var att stänga verksamheten.
Nu undrar jag hur du Jeanette Sander – chef för vård och omsorg i Trosa – resonerade, när du visste vad en byggnation skulle innebära för såväl de boende som för personalen på Trosagården? Äskade du några extra pengar från kommunen eller visste du att de brukar gå åt till dyrbara kommunala överläggningar på sörmländska slott och herresäten, som vi kunnat läsa om i SN de sista dagarna?

Jag vill veta varför det kan gå så olika till vid behandlingen av de äldre i Oxelösund och Trosa och förväntar mig ett svar. Jag kan också tipsa om att rummen i Rehabhuset i Nyköping är lediga från 1 mars.
Byggandet på Trosagården lär ju pågå ännu några månader.
Yvonne Wohlin