Nåväl, en morgon satt jag och hustrun på vår altan och åt ­frukost och solen sken, som ­vanligt denna sommar tyd­ligen, och jag tittade emot mina inneboende vänners bostäder.
På en av holkarna satt det en liten dunboll och tittade sig ­vilset omkring och plötsligt tar den klivet ut i det stora, flaxar lite med vingarna och fladdrar iväg mot närmsta träd för att finna nytt fotfäste, strax ­efteråt kom nästa unge ut ur holken och slängde sig handlöst ut
i världen, den landade på vårt ­altanräcke och tittade för­vånat på oss innan den fortsatte mot nya mål, en tredje tittade ut ­efter ytterligare en stund och satte fart, den kraschade mot vårt fönster och landade på ett parasoll som låg nedanför.
Den satt där en stund och jag reste mig för att se efter hur det stod till med den lille.
Hustrun förmanade mig att inte röra den men jag sträckte mina händer mot den. Ungen fick då ny kraft, sket på parasollet och flaxade genom altanräcket ut mot nya upptäckter.
Den fjärde ungen hade väl fått reda på farorna som lurade på altanen för den satte fart mot skogen direkt utan krusiduller. Jag är inte så bra på fåglar men känner igen en kråka och en talgoxe när de kommer inpå men det kan ha varit flugsnappare eller lövsångare, vad vet jag?
Talgoxen i trädet bredvid som bodde grannar med den här ­fågeln hade sedan tidigare blivit av med matningsbördan, de ungarna såg vi aldrig flyga iväg, likadant med blåmesarna i den rödmålade.
Jag har också fått ungar utflugna ur mitt bo sedan några år tillbaks, en del får ångest när så sker, men det fick inte jag. Undrar om fågelföräldrarna känner ängslan när deras ungar försvinner från boet. Mina barn har klarat sig rätt bra efter separationen med oss föräldrar och en har till och med fått egna barn som om ett antal år ska stå på egna ben. Hoppas det går bra.
Barnbarn är en bonus i livet, 100 procent uppmärksamhet när man får låna honom, två och ett halvt år gammal, med hur mycket energi som helst. Bada, snickra, dra traktorn, sitta i sandlådan, vattna blommor, gunga, sortera skruvar och muttrar i morfars snickarbod, allt på en gång, Gud, vad roligt!
En gång ville han vattna blommorna två gånger med några minuters mellanrum men då sa hustrun att blommorna skulle vara ifred för de skulle sova, en stund senare utbrister min dotter: ”Vad gör du?!” ”Blommorna ska sova”, sa han och lade omkull den ena efter den andra för att natta dem.
Det gäller att vara på sin vakt vad man säger och vad man gör. Undrar om fågelföräldrar har några relationer till sina avkommor?
Förra året köpte vi en hibiskus och satte den i vardagsrumsfönstret i sommarstugan, den blommade med en ny blomma om dagen hela sommaren.
Till hösten tog vi den till stan där den slokade, tappade blad och var på vippen att åka i ­soporna, men den hade gett oss så mycket glädje att den fick överleva vintern och följa med ut på landet igen. Nu kommer tacken med nya blommor, djupt röda med lite ljus rosa färg i botten av blomman. Den, liksom fåglarna, ger oss nytt liv år efter år om vi är varsamma och ­sköter om dem.
Jag har liksom fågelungarna kastat mig ut i något spännande,­ 52 år gammal ska jag börja på högskola i höst. Linköpings universitet ska få en ung och fräsch elev som ­under ett antal terminer ska läsa in lärarbehörighet.
Att vara lärare är ungefär som att vara fågelförälder, det gäller att se till så att ungdomarna har en fullmatad mage när steget ut i det okända ska tas.
Det gäller likväl för ung­domarna att gapa och svälja när vi matar, annars kanske inte ­orken att lyfta finns, den dagen skolan tar slut.
Nu har jag surrat färdigt och ska ta mig an Juloratoriet av Bach, som kören ska fram­föra till advent. Är det långt dit, tycker­ ni? Carpe diem, fånga dagen, för det går fort.

Per Hultberg