Prioriteringar i landstinget
Hjärtklappning och stressrosor på kinderna, springer benen av mig för att hinna göra det mest akuta, håller tummarna att det jag inte hinner göra inte ska kosta någon livet, att journalen jag inte hinner fördjupa mig i inte döljer något allt för viktigt som jag missar.
Försöker förstå vem personen är, vars liv jag för stunden ansvarar för, vilken hjälp som hon vill och bör få. Vill hinna tänka efter, göra rätt utredning, ge rätt behandling, informera, trösta, peppa, prata med anhöriga.
Sökaren piper, sköterskan undrar, kollegan vill ha råd, patienten vill få kontakt, försäkringskassan tycker intyget är för torftigt, maken tycker jag borde hämta på dagis oftare.
Beslutar att gå ner i arbetstid, barnen är bara små en gång. Ännu mer stress, ingen annan som kan göra det jag redan inte hann.
Går sönder när jag tänjer mig förbi alla gränser och ändå ständigt är otillräcklig både på jobbet och hemma.
Politikerna slår sig för bröstet, vi har ordnat upp ekonomin.
Vem har betalat?
På gränsen
Senaste kommentarerna:
Skrivet 9 sep 2010 08:47 Miss Piggy (Ej registrerad)
Väldigt bra uttryckt, så känner många som jobbar inom landstinget. Den svällande administrationen tar alla pengar, det blir inget kvar till "fotfolket", de som ska jobba med de svårt sjuka patienterna. Pengarna ska i stället användas till sjukvården, mer personal och högre löner. Då kan de få kvarvarande politikerna "slå sig för bröstet" och tycka att vi har en bra sjukvård.
Skrivet 9 sep 2010 15:27 Smulan (Ej registrerad)
Känner så fullständigt igen mig i beskrivningen. Man känner sig jagad på jobbet och ofta otillräcklig gentemot sina patienter. Har i många år trott att bristningsgränsen är nådd, men den flyttas hela tiden fram. Nya uppgifter läggs på personalen utan att vi är delaktiga i beslut. Självklart ska vi ha lön som motsvarar det ansvar vi har, men vi måste absolut bli fler på golvet.