Nu:
om
att
det
brann
om
bilar
häromkvällen
när
en
gick
hem
från
tunnelbanan.
Jättemånga
har
skrivit
jättebra
om
det.
Megafonen
gör
ett
strålande
jobb
med
insamling
till
dom
som
fått
sina
bilar
brända
och
organiserar
presskonferenser
där
dom
utrycker
den
frustration
som
många
känner.
Journalisterna
försöker,
jag
fattar
att
dom
försöker.
Det
räcker
inte.
(Dom
jag
tycker
betett
sig
helt
vidrigt
hittills
är
Fredik
det-här-får-Husby-borna-fixa
Reinfeldt
och
hans
fellow
moderat
Bo
Sundin
som
erkänner
att
förorten
nedmonteras,
men
att
det
är
"överdrivet".
Husby
har
ju
faktiskt
tre
bankomater
i
centrum.)
Jag
tror
inte
jag
kan
tillföra
något
vidare
i
analysen,
men
jag
kan
länka
till
dom
som
försökt.
Men,
det
jag
kan
kan
säga
är
det
här:
det
är
intressant
att
se
människor
skriva
om
förorten
så
självsäkert
på
Facebook,
när
jag
vet
att
dom
aldrig
satt
sin
fot
här.
När
jag
vet
att
bilden
folk
har
av
förorten
skiljer
sig
ganska
rejält
från
mitt
område,
som
jag
älskar.
Det
är
lätt
att
vara
fördomsfull,
det
är
lätt
att
tänka
i
svart-vitt. Jag
vet
inte
hur
jag
själv
hade
tänkt
om
jag
inte
hade
bott
utomlands
mycket,
och
därav
vet
hur
mycket
det
betyder
att
då
kunna
omge
sig
med
människor
som
pratar
samma
språk
som
en
själv,
har
samma
vanor
som
en
själv.
Eller
om
jag
inte
vart
och
sett
med
egna
ögon
hur
damerna
på
Kvinnocentrum
i
Tensta
gråter
av
oron
över
nära
familj
som
fortfarande
befinner
sig
på
platser
där
bilar
brinner
och
bomber
smäller
varje
dag
(och
fortfarande
kommer
dom
tre
dagar
i
veckan
och
försöker
lära
sig
ett
språk
dom
inte
haft
någon
relation
till
innan).
Om
jag
inte
läst
en
hel
del
om
skapandeprocesser
av
Den
Andre.
Om
jag
inte
flyttat
till
Fittja.
Jag
flyttade
inte
hit
utan
motstånd
från
min
omgivning.
"Törs
du
ta
med
dig
Kuro
ut
dit?
Jag
har
hört
att
i
Fittja
äter
dom
katter,"
"Du
får
aldrig
gå
från
tunnelbanan
själv
på
kvällen!"
och
"Vågar
jag
parkera
bilen
här,
eller
borde
jag
ställa
den
vid
Kungens
kurva
och
ta
tunnelbanan
sista
biten?"
(In
these
lights,
ställ
den
vid
Heron,
ja.)
Det
är
såhär
vi
behandlar
förorten.
Termen
"självuppfyllande
profetia"
comes
to
mind.
Hursomhelst,
jag
vill
berätta
att
jag
hälsar
regelbundet
på
fler
grannar
här
än
vad
jag
någonsin
gjorde
på
Gärdet,
att
det
är
så
fruktansvärt
vackert
häromkring
med
parkerna
och
Albysjön
och
joggingspåren
och
båthamnen,
att
jag
älskar
att
bo
så
nära
MKC
och
Subtopia,
och
att
människorna
här
generellt
är
supertrevliga,
tillochmed
när
vi
tjabblar
om
tvättstugetider.
Så,
då
var
det
sagt.
Samt:
livet
stannar
inte
upp
för
att
det
här
händer.
Jag,
Camilla,
mina
vänner
och
skolkamrater
som
bor
i
Akalla,
Husby,
Tensta,
Norsborg,
vi
slutar
inte
att
åka
till
skolan
eller
till
jobbet
eller
att
gå
till
affären
för
att
köpa
mjölk.
Men
i
våra
förorter
finns
en
massa
människor
som
inte
har
något
jobb
eller
skola
att
åka
till,
och
om
jag
känner
såhär
kan
jag
kan
inte
ens
föreställa
mig
den
sorgen
dom
måste
känna
när
våra
kvarter
blir
brända.
Skolor
med
usla
resultat
blir
nedlagda,
barn
blir
flyttade
på
istället
för
satsade
på,
samtidigt
som
RUT-avdraget
numera
innefattar
läxhjälp
så
att
rika
barn
pluggar
bäst.
Fritidsgårdar
stängs
för ungdomarna
som
behöver
en
plats
att
gå
till,
ungdomar
som
inte
kommer
in
på
skolor,
inte
får
jobb.
Allt
hänger
ihop.
Jag
kan
förstå
att
det
här
händer,
men
jag
hatar
det.