Jo, jag och ett par vänner gick ju och såg Turteaterns ökända uppsättning av SCUM-manifestet! Och håll i era hästar nu, men jag tyckte det var så jäääävla bra!



Jag har SCUM-manifestet i en låda någonstans. Jag fick det av Vassi en gång, min gamla lärare på Örebro konstskola. Hon frågade "Caroline, have you read Valerie Solanas text about cutting up men?", jag tittade lite chockat på henne och sa "Ehh, no," och några dagar senare kom hon till min ateljé med ett sönderXeroxat häfte i handen.

"Here," sa hon. "I think you may find this interesting."

And I do. I do find it interesting. För det Vassi såg i SCUM och tänkte på mig när hon såg, var ilskan och revolutionsandan och det bubblande anarkistiska aktivism-drivet. Nu ska jag skriva någonting som eventuellt kommer få dig, kära bloggläsare, att känna att jag dumförklarar dig lite, men för säkerhets skull: det är ju självklart så att varken jag eller Andrea Edwards, som spelade huvudrollen i Turteaterns föreställning, vill döda några män. SCUM är feministisk satir, det är en metafor för att vi måste döda ett pengabesatt patriarkalt ordningssystem. Det är väl självklart att jag inte tror att män har någon själ, vilket hävdas i SCUM-manifestet. "Några av mina bästa vänner är killar," etc. ;)

Det SCUM-manifestet handlar om för mig, är frihet, och vikten av att tillåta sig själv vara arg. Och det är någonting jag tycker är viktigt. Det är så lätt att trycka bort ens ilska för att den är obekväm. För att när man är arg så är man jobbig, och ingen gillar jobbiga tjejer. SCUM pratar inte bara om männen som symbolen för all världens ondska - "pappas flickor" får sig också en känga. "Pappas flickor" som är kuvade tjejer, tjejer som accepterar att historien placerat dom i underläge och sitter där gladeligen. "Pappas flickor" som inte stöttar kvinnor som väljer en annorlunda väg, utan skitsnackar, undrar vem fan man tror att man är, som tror att man kan förääändra något!?

SCUM-manifestet manar till aktion. Till aktivism. Till att ta sitt liv i sina egna händer. Solanas pratar drömskt och febrigt om sin utopi där drivkrafterna inte är pengar, inte är att spela maktspel, utan kärlek och respekt och glädje - men vi kan inte komma dit om vi inte avlägsnar hindrena (läs: patriarkatets besatthet av krig, kapitalism och kontroll, etc). Solanas skrev SCUM-manifestet 1967, så självklart kändes det lite ouppdaterat vid ett par tillfällen, men på det stora hela? I föreställningen lästes det upp ord för ord, och vid flera tillfällen rös jag för att det var så jävla viktiga, starka grejer som sades. Andrea Edwards gjorde ett alldeles strålande jobb. Jag älskade det. Fantastisk bit pjäs. Provokativt, javisst, men också otroligt humoristiskt, lite skrämmande, och jävlar i mig så inspirerande!

Turteatern fortsätter, trots allt rabalder och alla dödshot(!!) att visa SCUM hela hösten. Jag skulle rekommendera er att gå och se den. Jag tror inte att ni skulle ångra er.

Och! Som avslutning på det här blogginlägget, vad säjs om några käcka citat av män om kvinnor? Ja, eller hur! Jämna ut skitsnackandet lite med lite klassisk misogyni.