Tio-årige Mohammed visar mig glatt hur man kan äta färska vindruvsblad. Smaken är något sur men helt överkomlig. Sedan hjälper han mig att räkna antalet zucchiniplantor på arabiska. Han övertalar mig även att äta en grön chilifrukt, vilken inte är allt för stark.

Mohammed och jag befinner mig i hans familjs grönsaksland med vacker utsikt över Hebrons bebyggda sluttningar. Min kollega och jag är inbjudna på te, efter att ha mött honom, hans 8-åriga syster Marwa och hans mor Fayeze Shamsie ute på gatan. Shamsie-familjen är en helt vanlig familj på många sätt: fem barn, mor och far, ett litet hus, några katter och med ett grönsaksland som gör mig smått avundssjuk. De skiljer sig bara på några få, men avgörande punkter: deras tak är en israelisk militär vaktpost och förbjudet område för familjen, och deras grannar är militanta israeliska bosättare. Förra året hamnade deras äldsta dotter, 14-åriga Madli, i koma i 48 timmar efter att en bosättare krossat hennes käke med en sten. Familjen utsätts regelbundet för bosättarvåld, särskilt på lördagar, då den så kallade bosättarvandringen äger rum. I mars i år vandaliserades familjens parabolantenn och vattentank, och de fick se sina fönster krossade.

Under vår timmes långa besök glömmer min kollega och jag helt att vi befinner oss i ett konfliktområde. Det är lek, skratt- enkel vardagsglädje som gäller. Marwa och Mohammed småkivas om vems tur det är att spela spel på mobiltelefonen. Vi leker med kattung en Rafik och dricker både te och kaffe. När vi så vinkar adjö vid skymningstid har min kollega och jag ett leende på våra läppar. Men så vänder vi blicken mot gatan och plötsligt är det som om vi teleporterats till en annan värld. Rakt framför oss vandrar sex soldater, i full mundering - knäskydd, skottsäkra västar, Tavor-automatvapen i skjutposition, överdimensionerade hjälmar, kommunikationssystem - uppför backen. Samtidigt, nedför backen, kommer tre soldater joggandes. De är klädda i shorts och t-shirt. Soldaten i mitten har ett maskingevär hängandes runt vänsteraxeln.

Kontrasten mellan familjens vardagsrum och gatan är total. Förflyttningen känns surrealistiskt och jag skakar instinktivt på huvudet i förvirring. Och det är just detta, att det surrealistiska i hög grad kommit att bli det reella, den faktiska vardagen, som är en viktig följd av Israels ockupation. Det svenska medborgare skulle anse som fundamentala kränkningar av deras mänskliga dignitet tar plats varje dag, varje svalkande sommar kväll, varje timme 365 dagar om året i det av Israel ockuperade området. Det är vardag i konfliktland.

OBS! Bilder tillkommer när uppladdningskapaciteten här i Hebron tillåter.

DISCLAIMER!.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; ekdahl.em@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; KarinHallin, karin.hallin@skr.org, Sofia Emanuelsson, sofia.emanuelsson@skr.org) eller Jonas Thjorängen (jonas.thorangen@skr.org)

"Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred"

Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsevenser för israeler och palestinier. Kring den
svenska delen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges Kristna Råd som huvudman.