Befinner mig i östra Jerusalem där jag under dagen lyssnat på en föreläsning om kristen sionism. Vi följeslagare befinner oss på de såkallade halvleksdagarna där vi under 5 dagars tid träffar israeliska freds- och människorättsaktivister samt reser runt i Israel för att lära oss mer om hur Israel-Palesitna konflikten och ockupationen påverkar den israeliska befolkningen.

Jag sitter på ett cafe' några affärer bort från vårt hotell och för ovanlighetens skull har en hel dag gått utan att jag sett en enda israelisk soldat. Ikväll väntar biobesök i västra Jerusalem och ett efterlängtat återseende med allas vår Batman.
 
Och på tal om filmer kan ni här höra och se en israelisk soldat berätta hur han genom ett Shrek-skämt kom att uppdaga att palestinierna hade samma humor som han själv.

Slutligen, som jag utlovade igår kommer här nedan det andra vittnesmålet från en israelisk soldat.


Gränspolisen bevakar israeliska bosättare på väg från bosättningen Kiryat Arba till synagogan i Hebron för att fira Sabbath.  Palestiner får inte gå på gatan under fredagskvällar då de anses utgöra ett säkerhetshot mot bosättarna. Palestinerna är hänvisade till en ranglig jordstig till höger om den rosa rundade cementmuren.
Notera: Bilden har inget med vittnesmålet att göra.

Vittnesmål nummer 88

Namn***│Rank: Sergeant│Enhet: Gränspolisen│Placering: Hebron

Jag försökte nå dem från en annan plats, inte den egenrättfärdiga. Jag försökte få dem att lita på mig genom att visa att jag inte var det. Jag brukade lyssna. Jag minns helt enkelt inte nu men jag brukade lyssna en hel del till deras frustrationer, deras problem, vilken deprimerande situation det var att vara placerad i Hebron. Att göra fortlöpande 8 timmar/8 timmar skifts. Jag tänkte, och tänker fortfarande, att om jag var tvungen att göra om det igen, så tänker jag att det är så jag skulle välja att handla. Jag försökte jämt att lugna dem…

Även om det inte fungerade?
Ja, Jag tänker att om jag hade stannat där längre, jag tror inte att jag hade lyckats förändra mycket, men kanske hade jag lyckats ändra lite. Jag berättade för dig, varje gång jag ser filmerna, den enda saken jag vill göra är att vara i militärens utbildningsenhet i Hebron igen, och nå dessa människor igen, och på något sätt nå dem. Återigen, från en plats av, som jag sa, så snart jag insåg hur problematisk deras situation var insåg jag också att jag inte kunde förändra världen. Jag kan inte revolutionera något, du vet, på plats. Jag kunde försöka att nå människor på ett sätt så att de gjorde saker lite annorlunda, kanske skulle de börja tänka. Jag kommer ihåg att jag sa till militärens omsorgsenhet: ’Vad mig beträffar räcker det att de tänker över det jag har sagt till dem, senare.’ Liksom, lyssna på mig, ta dig igenom den här barriären: du är tjej, du är armén, du vet ingenting. Det var därför som jag varje vecka gick ner till patriarkernas grotta så att de inte kunde säga att jag inte hade någon aning om vad det innebar att vara där, du ser det inte med dina egna ögon. Men i stunder då vi inte hämtades för att återvända till basen, eller inte hade något annat sätt att resa, och vi var tvungna att stanna där nere i två-tre timmar då blev jag galen. Jag insåg att jag inte förstod någonting. Du kan tro att du förstår, och du förstår fortfarande inte, medan det är därför som jag tycker att detta borde hanteras väldigt… Å ena sidan är de placerade inom ett i sig själv högst problematisk system, och återigen tror jag att de är i kontakt med en population som är problematisk i sig själv, detta möjliggör för dem att ta ut deras spänningar, de bråkade även bland sig själva. Mycket. Jag minns fortfarande de som bara skämtade sådär, men själva beteendet var våldsamt. På nått sätt tror jag att människans brutalitet kommer ut i de mest ansträngande situationerna. Och jag tror att gränspolisen(1) som jag levde med under ett halvår hade ett våldsamt språk. De kommunicerade även våldsamt med varandra. Verbal aggression, en hel del snusksnack., och alla de där slagen och klapparna på ryggen, inte undra på att de alltid kom dit och gjorde som de gjorde. Gå ner till posteringen och det är så de uppträder, för så vitt de vet är det bara en förlängning av deras naturliga beteende, bara taget ett steg längre. Vare sig det är palestinier eller de själva. Aldrig i deras liv att de skulle slå en jude.

Fanns det något extremt de sa som gick över gränsen?
Det fanns ingen gräns. Ingen gräns. Det fanns inte någon gräns. Jag säger dig, om jag kunde minnas hur jag kan säga detta med en sådan övertygelse, då var det även mer än så. Men jag kan inte minnas. Jag säger dig bara att det inte fanns några gränser. Om det fanns en gräns så var den individuell. Inte något som dikterades.

Finns det regler?
Reglerna är bara för utseendets skull. Det finns inga regler Det finns kundevara regler. Jag minns inte. Jag säger dig, jag kommer ihåg en situation där han vinkade bort mig, därför jag minns att jag han satt på kanten av bordet och jag gick fram för att prat med honom, jag närmade mig, jag tilltalade honom och sen: kom nu, släpp det, liksom låt mig vara ifred med de där sakerna. Och han kunde prata med mig i timtals, det här bataljonsbefälet och hela tiden försökte jag nå dem, försökte få dem att uppskatta mig och inte bara se mig som en tjej som kom och snackade med dem. Nå dem. När det gällde en miljon andra saker kunde de snacka med mig. Snacka om sex, om deras fruar, om det ena och det andra – inga problem. Men när det kom till att prata om detta ämne… Jag menar, det var väldigt viktigt för dem att soldaterna togs hand om efteråt, vad gäller deras välbefinnande. Men vad som händer på marken…

Och vad med sättet som palestinierna behandlas? Inget snack?
Som jag berättade för dig, även om gränspolisen i Hebron var en placering som ingen ville ha, vad de beträffade, gjorde de allt därför att de måste. Jag minns inte någon undersökning som ledde till någon annan slutsats. Jag mins några undersökningar som var… jag minns att jag läste dem retrospektivt. Jag minns att jag var hemskt chockerad över hur detta hände jämt och ständigt. Hur konstanta dessa små händelser var. Men det var inget som betraktades väldigt…



Livet som soldat och palestinskt barn är ibland väldigt lika: idell väntan.
Notera: Bilden har inget med vittnesmålet att göra.

Avtog chocken efter ett tag?
Ja. Nu när jag tänker efter i efterhand, jag kan verkligen tänka på det. Att lämna platsen med känslan av att kvävas. När jag tänker på det, jag var inte där länge, bara ett halvår, det är inte så lång tid. Inte för någon som inte gör detta Sisyfosarbete(2) dag in och dag ut, okej? När du lever ett 8 timmar av/8 timmar på skift schema är ett halvår en lång tid. Men faktumet att du faktiskt vänjer dig vid stressen, vid rädslan, att du vänjer dig vid att all är så känsligt, att saker händer utan…

Så i vilket tillstånd kommer du ut därifrån?
Främst att du vill komma bort. Jag ville bara inte vara där. Som jag sa till dig, jag kvävdes. När jag åker tillbaka nu, om det känns som ett hem när du är soldat så finns det nu, jag har jag nu en känsla av att det är något väldigt speciellt för mig med patriarkernas grotta, och jag är inte religiös på något sätt. Jag menar det energimässigt, det är energimässigt något väldigt starkt över Hebron. När jag åker tillbaka minns jag bara det brådskande behovet av att komma därifrån därför jag inte är… därför du är inte i en position där du kan göra någonting.

Vitnessmål nr 88, Women Soldiers' Testimonies 2009, Breaking the Silence.

Noter: 1. Den israeliska gränspolisen består både av professionella officerare och av värnpliktiga som omplacerats från den israeliska militären till den israeliska gränspolisen. Gränspolisen lyder under den israeliska polisen. Gränspolisen har ansvar för säkerheten i bland annat Jerusalem och Hebron. De genomför militära operationer, räder och arresteringar av palestinier.
2. Enligt grekisk mytologi var Sisyfos en grekisk kung som straffades av de grekiska gudarna för att inte ha lytt deras befallning. Sisyfos straff var att rulla ett tungt stenblock upp för en kulle, bara för att sedan se det rulla ner för kullen igen. Att utföra ett sisyfosarbete innebär att du genomför ett fruktlöst evighetsarbete.

DISCLAIMER!
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; ekdahl.em@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Karin Hallin, (karin.hallin@skr.org), Sofia Emanuelsson, (sofia.emanuelsson@skr.org) eller Jonas Thorängen (jonas.thorangen@skr.org)

"Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred"

Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges Kristna Råd som huvudman.