Dagens israeliska fredrörelse har långt kvar innan den kan mäta sig med den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen i USA på 60-talet, Ghandis självständighetsrörelse i Indien under 30- och 40-talet eller den nuvarande gröna rörelsen i Iran. Men likt dessa rörelser spelar den israeliska fredsrörelsen en viktig roll för sitt samhälles förmåga att ifrågasätta orättvisor och lösa konflikter med fredliga medel.

Till antalet är de få. Deras perspektiv på ockupationen och Israel-Palestina konflikten delas inte av majoriteten av Israels medborgare. Den andra intifadan, där omkring 1000 israeler dog och där befolkningen befann sig i en daglig skräck för självmordsattacker (1) , minskade utrymmet för de som förespråkade politisk dialog och en fredlig lösning av Israel-Palestinakonflikten (2). Dagens samhällsklimat har delvis blivit mer öppet för fredsrörelsens arbete och synsätt, särskilt media. Samtidigt har Knesset, Israels parlament, stiftat ett antal kontroversiella lagar som enligt israeliska freds- och människorättsorganisationer inskränker deras yttrande- och föreningsfrihet (3).

Dessa hinder till trots har den israeliska fredsrörelsen förmågan att förändra och påverka.

Ett historiskt exempel är tillbakadragandet från Libanon år 2000. Efter massiva fredsprotester våren 2000 drog den dåvarande regeringen tillbaka israels militära trupper från Libanon – trots reservationer från militären och dess referenser till behovet av säkerhetszoner (4). Under juli månad har en Facebook-kampanj mot demoleringen av byn Susiya i South Hebron Hills, i Västbankens sydliga delar, fått medial uppmärksamhet. Detta efter att sekreterarna vid militärens högkontor hotat med att ringa till polisen för att de tröttnat på det administrativa kaos som skapats från de över 12 000 fax som kampanjens medlemmar skickat till högkvarteret. Likaså har en youtubefilm där israeler bedyrar att de inte hatar iranier och att de inte står bakom regeringens hot om en militär preventiv attack mot Iran sätts av 378 495 människor.

Samtidigt som de israeliska fredsaktivisterna Hilla, Tal och Nomika kämpar mot våld, krig och Israels ockupation av Palestina, har de alla högst personliga och smärtsamma upplevelser av det våld, trauma, och den död som följer i konfliktens fotspår.

Tal Matalon, aktiv inom organisationen New Profile, förlorade vid 17-års ålder två av sina klasskamrater i en självmordsattack av en restaurang i centrala Haifa. Året var 2002. Det var andra intifadan och året då Israel utsattes för flest antal självmordsattacker. Hilla Dalan, aktiv inom Coalition of Women for Peace, bodde i Jerusalem under samma period. Hon miste bekanta i självmordsattackerna i Jerusalem och hon var ständigt var rädd för att det skulle smälla. Nomika Zion, en an initiativtagarna till The Other Voice, har under de senaste tio åren levt med ständiga racketattacker mot hennes hemstad Sderot som ligger dryga 3 kilometer från Gazas norra gräns. Under andra intifadan besköts staden av ”ett regn av raketer, som värst 50-60 per dag” berättar Nomika. Alla byggnader i Sderot, från den färgglada masken på lekplatsen, de graffitimålade busskurerna till det vackra museet, fungerar även som skyddsrum. Att gå på Sderots gator beskriver Nominka som ”en rysk roulett. Du har inte alltid en plats att springa till om det smäller.” Att leva under dessa omständigheter har traumatiserat hela hennes samhälle. Efter andra intifadan definierades hundra av invånare i en hennes kibbutz, Migvan, som kliniskt deprimerade – alla till följd av den chock och oro som följer från att ständigt vara utsatt för racketattacker.                                         Busskur tillika skyddsrum i Sderot

Lika slående som deras personliga upplevelser av konfliktens våld är, lika slående är dessa människors övertygelse om och engagemang för fredlig dialog och ickevåld.

Tal är idag 28 år och sedan några år tillbaka aktiv New Profile , en feministisk rörelse som arbetar mot militariseringen av det israeliska samhället. Organisationen ger även juridiskt stöd till vapenvägrare. Tal är själv samvetsvägrare, det vill säga hon vägrar att genomföra den i Israel obligatoriska militärtjänstgörningen utifrån uppfattningen att den strider mot hennes etiska principer. Redan som 17-åring stod hon inför den militärtribunal som fattar beslut om militärtjänstgöring. Under mötet fick hon frågan: ”Hur skulle du känna om någon som du känner dog i en attack?” Efter att ha berättat att två av hennes klasskamrater dog i en självmordsattack endast två veckor tidigare fick hon följdfrågan: ”Och du känner ingen skuld!” Tal menar att detta är essensen i det synsätt hon ofta möter som aktivist: ”Om du inte är en del av kollektivet så måste du vara emot oss.” Laura Hiller, en av New Profiles grundare menar dock att förändringar sker, även om det går långsamt. Språket som New Profile använder sig av hörs till exempel allt mer i den allmänna debatten.

Hilla bor idag i Tel Aviv. Men hon och kvinnor från hennes organisation reser regelbundet till Västbanken för att visa solidaritet med sina palestinska grannar. Hilla menar att ”om de [israelerna] hör palestinierna, hör deras röster så tror jag det är ett sätt att få dem att tänka.” Hennes egen mamma var skeptisk till Hildas arbete. ”De [palestinierna] kastar ju alltid sten” sa hon. Men efter att själv ha flöjt med till en demonstration lät det annorlunda: ”Ahhh, nu förstår jag varför de är arga.” (5)

Nomika från Sderot inger hopp om att människor som genomgått lidande och trauman kan finna orken att kämpa för fred. Under upptrappningen till Gazakriget skrev Nomika i januari 2009 ett öppet brev till den dåvarande premiärministern. Hon bad honom att finna en fredlig lösning på den våldspiral som pågick. Som invånare i den stad som drabbats hårdast av raketbeskjutningar från militanta grupper i Gaza och i vars namn den israeliska regeringen argumenterade för militära attacker mot Gaza skrev hon: ”Inte i mitt namn och inte för mig gick ni in i detta krig. Blodbadet i Gaza sker inte i mitt namn eller för min säkerhet.” Nomika anser att det är hennes och ”vår medborgliga skyldighet att fråga frågor om krig och dess konsekvenser.” Tillsammans med ett trettiotal andra invånare i Sderot och i Gaza försöker hon sedan några år tillbaka genom organisationen The Other Voice hitta kreative vägar för att sprida nya röster från regionen och främja ickevåldsaktioner till stöd för lokalbefolkningen i Sderot och Gaza.

Den israeliska fredsrörelsen är en  ”underdog” och Tal, Nomika, Laura och Hilla är alla överens om betydelsen av stöd utifrån. ”Att veta att någon annan bryr sig är en källa till energi i det dagliga arbetet” säger Hilla. Nomika är inte optimistisk om framtiden men hon säger bestämt ”att enbart internationella politiska påtryckningar kan tvinga den israeliska regeringen och Hamas att uppnå en långvarig hållbar fred. Vi behöver hjälp från det internationella samfundet, vi behöver politiska påtryckningar.”

Samtliga foton tagna av Eero Mäntymaa/EAPPI

NOTER:
1) Under perioden november 2002 - februari 2005 inträffade omkring 150 självmordsattacker och andra bombattacker i Israel, med sammanlagt cirka 525 dödsoffer. Suicide and Other Bombing Attacks in Israel Since the Declaration of Principles (Sept 1993.) Israel Ministry fo Foreign Affairs, Tillgänglig via: http://www.mfa.gov.il/MFA/Terrorism-+Obstacle+to+Peace/Palestinian+terror+before+200/Suicide%20and%20Other%20Bombing%20Attacks%20in%20Israel%20.
2) Mikhelidze. N och N. Pirozzi (2008). Civil Society and Conflict Transformation in Abkhazia, Israel-Palestine, Nagorno-Karabakh, Transnistria and Western Sahara," MICROCON Policy Working Paper 3. s. 51, 58.
3) Under 2011 antogs två kontroversiella lagar. Den ena är den såkallade Nakbalagen. Denna gör det möjligt att dra in statligt stöd till organisationer och institutioner som inte erkänner definitionen av Israel som en judisk och demokratisk stat. Den andra, lagen om förhindrande av skada för Israel genom bojkott, förbjuder israeler och israeliska organisationer från att ”offentligt förespråka och i vissa fall delta i bojkott av israeliska företag eller institutioner.” Mänskliga rättigheter i Israel 2011, Utrikesdepartementet. Tillgänglig via http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-i-varlden/ud-s-rapporter-om-manskliga-rattigheter/mellanostern-och-nordafrika?c=Israel
4) Zela, A (våren 2007). ”Civil Society, the Military, and National Security: The Case of Israel's Security Zone in South Lebanon,” Israel Studies, Vol. 12, No. 1, "An Army That Has a State?," ss. 53-78.
5) Intervju med Hilda Dalan, Coalition of Women for Peace, 13 juli 2012.

DISCLAIMER!.
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; ekdahl.em@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Karin Hallin, (karin.hallin@skr.org), Sofia Emanuelsson, (sofia.emanuelsson@skr.org), Carl Werner (carl.werner@skr.se) eller Jonas Thorängen (jonas.thorangen@skr.org)

"Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred"

Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges Kristna Råd som huvudman.