Johanna
-
Prenumeration
-
Sök i bloggen
-
Arkiv
Blogginlägg
-
Dagen igår var skaplig med tanke på att kvällen innan var katastrof. Hade så ont så ont, Ville bara krypa ur skinnet. Visste varken ut eller in. Mamma var här, masserade och rådde om mig som bara en mamma kan.
Min mage stod rakt ut, hård som en fotboll och förmodligen förstoppad också. Mamma fick mig tillslut att ta en supp mot förstoppning. Själv drar jag mig för det då jag vet att jag får så grönjävligt ont när tarmarna börjar röra på sig. Men men tillslut tog jag en och jag blev inte ett dugg förvånad när värken tog fart och jag vankade av och an, kunde varken ligga, sitta eller stå. Vi bestämde oss för att ringa hit ASIH då morfintabletterna jag har hemma inte räckte till.
Dom kom hit rätt snabbt och jag fick morfin intravenöst och subkutant, samt att jag fick en spruta att sova på, eller snarare att somna på. Jag somnade och sov i 2,5-3 timmar i sträck. Det är nästan galet länge för att vara jag...
Samma sak hände i går kväll. Fast utan den där suppen.
Tidigare på dagen var doktorn från avd 2 här på hembesök, då jag klagat på min svullna och onda mage. Han kände och klämde och det gjorde vansinnigt ont kring levern. Han lyssnade även efter vätska i buken. Nån vätska kunde han inte höra, det brukar klucka när man lyssnar med stetoskop. Däremot tyckte han att min lever kändes lite svullen.
Han fick också titta på mina fötter och ben då jag tidigare på morgonen upptäckte att dom var alldeles svullna. Det tyckte han också så han satte in vätskedrivande som jag ska prova. På senaste röntgen jag gjorde så såg man att det står lite lite vätska i buken, men som sagt väldigt lite. Det kan ju vara så trots att det inte "kluckade" att det ökat på sig, man vet ju aldrig. Ska bli intressant att se om det blir nån skillnad på magen. Det hoppas jag för jag har liksom ingen lust att gå och se gravid ut.
Tog den här bilden idag och idag är magen LITE svullen bara...
Och så var det ju fötter och ben...
När doktorn var här hade jag inte så ont nånstans, jag klarade mig ända tills mamma (som var här även då), sa att det var dags för henne att åka hem. Då började det mola i magen igen och ryggen hängde som vanligt med den också. Med oro i bröstet åkte mamma hem och jag tänkte att det nog går över eftersom jag hade tagit morfintabletter, men ICKE. Det blev bara värre och värre. Men dum som jag är så stod jag ut, till klockan 24.00, då tog jag mer morfin. Det brukar ta ungefär 30-60 minuter innan morfinet ger nån effekt.
Jag försökte gå och lägga mig, gick inte. Gå omkring lite, gick inte. Sitta på balkongen, gick inte. Tillslut hade klockan blivit kring tre på natten och då ringde jag ASIH. Med råd från sköterskan så tog jag ytterligare en dos av min morfintabletter och en avslappnande tablett. Sköterskan ringde upp efter ungefär en halvtimme då hade det blivit något bättre men inte helt så vi gav det en halvtimme till då hon ringde upp igen och då hade allt kommit tillbaka. Så hon skickade hem en stackars sköterska som hade jour. Hon var här på nolltid, klappade mig på kinden och gav mig morfin intravenöst och subkutant och även nu en spruta att somna på. Halv sex gick hon och klockan åtta vaknade jag. Så himla skönt att få sova lite längre än en kvart i streck!
Appropå det här med sömnen, ska jag även få prova en ny sömntablett. Jag har provat det förut men inte tyckt att det har funkat. Men jag ska ge denna ett försök.
Nu väntar jag... sen hann jag inte skriva mer för sköterskan från ASIH ringde på dörren. Det var henne jag väntade på.
Hon kom hit för att ta lite prover, bland annat leverprover och lämna ut lite nya mediciner, så nu var det gjort!
Jag är fruktansvärt trött efter nattens bravader så jag tror det blir till att vila lite nu. Tänk om jag kunde sova en sisådär 4-5 timmar... tänk tänk... jag ryser så skönt låter det...
Ha en fin dag underbara Ni!
Kram!
-
Inatt känner jag att det inte ens är nån idé att försöka. Kommer ju ändå bara att ligga och snurra. Eller snurra, om man ens kunde snurra...
Kan enbart ligga på rygg och knappt det. Det börjar alltid värka nånstans.
Det här med att få vara "smärtfri" verkar svårt. Visserligen har ASIH "bara" behövt komma hit tre-fyra gånger sen jag skrevs ut från avdelningen. Men det innebär inte att jag varit smärtfri.
Igår fick dom komma hit två gånger. En gång på eftermiddagen, då värken tilltog massor och inga morfintabletter i världen hjälpte. Och en gång vid 20- tiden på kvällen, då inte ens eftermiddagens dos av intravenöst OCH subkutant hjälpte.
På kvällen lät dom droppnålen i venporten sitta kvar ifall dom skulle behöva komma ytterligare, men tack och lov, värken avtog något tillslut.
Venporten på plats... (Det snygga halsbandet fick jag av mina kusiner i går. CIRCLE OF LIFE står det på. Tusen tack älskade Elin och Sofia!)
Jag blir så trött av att titta i datorn. Ögonen stänger sig och skärmens ljus bländar. Så jag lägger upp lite bilder i stället från veckan.
Jag lovade ju att visa altanbygget!
Här har golvet kommit upp. Innan var där alltså bara berg och en liten gräsplätt. En ojämn och förskräckligt läskig trapp upp fanns där också som ni ser.
Golvet
Det blir en härlig utsikt!
Nu börjar en redig trapp ta form...
Lite brant och läskigt att ta sig upp men man vänjer sig...
Sådär ja! En stort och härligt "soldäck" bidde det!
Njuter!
Så blev det! Fint va?!!
I tisdags bestämde jag mig ÄNTLIGEN för att våga ta barnen. Så med hjälp av mamma och Leif och pappa har dom varit hos mig ända tills nu. Imorgon ska dom till sin pappa igen.
Det har varit så underbart mysigt! Jag har njutit av varje sekund. Det verkar också som att dom är rätt så väl införstådda med hur det ligger till. Dom pussar och kramar väldigt mycket, mer än vanligt. Och frågar ofta hur jag mår och jag säger hela tiden som det är.
Dom säger åt mig att gå och vila, dom hjälper mormor att ge mig mediciner och dom har varit med när ASIH varit här.
Det känns bra. Även om jag inte klarar det själv. Men jag har sån underbar familj som hjälper mig, dag som natt och jag försöker verkligen be om hjälp när jag behöver.
Lite mera bilder!
Mammas stora tjej. Precis anlänt till stugan. Äntligen!
Lilla lilla goa unge! Om man fick äta upp sina barn...
Jag och Cornelia
Minns inte vem, men nån av kidsen fotar!
Vi var på stugområdets badplats på onsdagen, "Frälsis". Kallt och blåsigt!
Clara fyller på med lite energi. Gud i himmelen vad jag älskar dig!
Cornelia har badat!
På tisdagskvällen åkte vi på loppis på Jogersö. Barnen fyndade massor med saker. Jag hittade lite smått jag med.
Efteråt tog vi en glass och vilade benen lite.
Här sitter sessorna och för en djup diskussion och gottar sig med glass. Högst ovanligt att lyckas fånga båda på bild samtidigt!
Märks att Cornelia börjar bli stor. För nån månad sen sprang hon och gömde sig när kameran kom fram, nu har hon plötsligt börjat "posa" och jag har min ANDRA bild på båda barnen!! Hallelulja!!
Mamman riktigt trött efter "loppisshopping".
I går var det lördag och jag var sugen på att göra nåt "utöver det vanliga". Så pappa och Annette tog mig och barnen till badhuset. Först var det lite ruggigt men snart sken solen upp och det blev riktigt rart. Jag hade väl hoppats på att få sola lite men barnen ville helst bada inne. Så vi vuxna turades om att stå inne och svettas och hålla koll på blötdjuren. Jag hade gärna badat men vågade inte med venporten. Typiskt!
Efter gårdagens plask och lek var jag slut som artist. Som gelé. Bara hem och vila som gällde. Pappa och Annette tog med sig barnen hem en stund. Sen kom dom tillbaka. Pappa fixade käk och Annette städade och donade. Och jag... jag traskade runt här som en onykter zombie...
Varmbassängen är favoriten!
Hahaha!! Vad ska man säga!!! Kärlek!!!
Cornelia. Återigen, märks att hon blir större och större. Vill inte ha simpuffar, åker hej vilt i rutchkanan, träffar kompisar och springer runt med dom... HJÄÄÄLP!!
Ungen är galen!
No comments...
Jaha... Cornelia har vaknat. Hon kollar på barnprogram. Clara snusar fortfarande. Jag ser att det nog blir en fin dag idag för solen lyser redan. Underbart!
Dumt kanske att inte ha sovit nåt inatt, men jag hade verkligen ingen lust att gå och lägga mig och bli frustrerad med mera. Så varför inte ta komandot... Jag bestämmer själv att jag inte ska sova!!
Jag är inte ett dugg tröttare nu än nån annan morgon. Även fast jag är skittrött! Spelar nog ingen roll om jag sover 1 eller 8 timmar.
Jag har tagit lite pauser i dagens bloggande. Sträckt på ryggen, kissat, kräkts, somnat till, druckit och ätit. Har också spelat lite wordfeud med David. Han ligger hemma hos sig med feber och snuva, så han hade visst också lite svårt med sömnen. Och appropå honom... JAG SAKNAR IHJÄL MIG! Har inte träffat honom sen i tisdags. Han har haft sin lillskrutta och jag mina och så en massa annat på det. Det har inte varit läge helt enkelt. Men nästa vecka hoppas jag!! Bli frisk med dig nu hjärtat!!!!
Nu är alla vakna och dagen kan börja! Haha, jag tror jag börjar min med att gå och lägga mig. Pappa och Annette har sovit här så dom får hålla ställningarna. Vilket dom gör galant!
Skämt och sido, jag är inte så himlars trött så ett tag till blir jag vaken......
måste gå! Cornelia har fått 6årstrotsanfall.... giv mig styrka!
Kram!
-
Sitter just nu under tak på altanen i stugan och pustar ut lite. Mamma och Leif är iväg och handlar, så jag och David har passat på att hjälpa till med lite städning. Mamma gör allt för mig, verkligen ALLT. Hon springer med mina mediciner, hon fixar mat, hon bäddar ner mig när jag behöver vila, hon ringer ASIH när jag behöver dom. Hon tar hand om ALLT och ALLA. Därför känns det så roligt att få hjälpa till lite när hon inte ser. För ser hon, får jag inte. Min älskade mamma. Världens bästa.Jag orkar inte så långa stunder. Illamåendet sitter i och med jämna mellanrum måste jag kräkas. Det varierar från dag till dag, men idag är en jobbig dag. Kräktes upp all frukost förut och nu mår jag illa för att jag är så tom i magen. Spypåsen och jag går ständigt hand i hand nu för tiden...Leif och en kompis har byggt ny altan, igår blev den färdig. Eller synd att kalla den altan, dansbana låter mer trovärdigt! Den blev gigantisk och ligger uppe på berget. Och vilken utsikt det blev! Ska lägga ut bilder när den är möblerad och färdigstylad. Än då länge är den tom och har lite småfix kvar. Ikväll kommer kompisar till mamma och Leif, för att äta gott och kika på altanen. Lite därför jag ville hjälpa till med städning så behöver dom inte stressa inför kvällen. Nu kom David ner från skogen, han har visst hittat mer svamp. Vi gick i onsdags och plockade ganska mycket. Men han får liksom inte nog!Nu kom även mor o plastfar hem! Kram på er alla och ha en underbar helg!
-
En liten hälsning bara så här miss i nassen. Jag kommer ofta att tänka på Er och min blogg och hur mycket det faktiskt betyder för mig. Jag klarar mig inte utan Er ( jo det gör jag, men VILL inte). Mitt hjärta skriker TACKSAMHET! Då håller jag om det, hjärtat, och viskar "dom finns där" "dom hör oss". Hade det inte varit för Er, hade jag inte haft nån att ventilera med nu på.natten när jag vaknar utan anledning. Så tack från hela mitt hjärta. Följ alltid ditt hjärta....
-
Vaknar tidigt, går upp, läser tidningen. Men mår lite småilla så kan inte läsa hela. Tar min "klockan 6 medicin". Sitter sen och halvsover vid köksbordet tills David kommer upp.
Ja har alltså kommit hem från sjukhuset. Men har bott i stugan fredag till söndag. I går ville jag prova att sova i min lägenhet men inte själv så David har bott här med.
Det gick bra så vi testade en natt till. Alltså inatt. Vi var så trötta båda två så vid 20 gick vi och la oss, men spelade lite med telefonerna mot varandra och facebookade lite. Jag behövde vänta ut min "22 medicin". Vid halv tio tog jag den, orkade inte vänta längre, somnade oavsett jag satt eller låg ner.
Morgonen gick alltså skapligt ända tills David åkt iväg till jobbet. Jag åt lite frukost. En ynka rostad smörgås och lite kall choklad, har funkat förut. Efter frukosten började jag ta av min "08 medicin", brukar ta tabletterna lite långsamt, blir för mycket för magen att ta hand om annars, så jag började med primperanen (MOT illamående) 3 minuter efter la jag mig i sängen men behövde genast studsa upp och springa in på toa. Och TACK GODE GUD att jag hann in där, för jag har precis skurat hela badrummet...
Jag hann inte ens öppna toalocket, kräkningarna avlöste varandra i kaskader. SÅ VIDRIGT och SÅ ledsamt...
Jag pratade lite löst med min läkare från avd 2 igår om mitt illamående. Vi börjar tro både han och jag att det nog faktiskt beror på cellgifterna.
Cellgifterna som jag får var 4e vecka, "pytsar" liksom ut cytostatika i kroppen med jämna mellanrum, hela tiden. Det MÅSTE ju vara därför jag mår så illa.
Vad gäller biverkningar så (om jag har fattat rätt) är illamående och kräkningar en SÄLLSYNT biverkan, därför vill ju jag tro att det beror på nåt annat, men faktum är ju att jag faktiskt kan höra till den sällsynta gruppen och rent av därför åker på det.
Det äckliga, vidriga, förnedrande och mest frustrerande är ju att jag mår lite småilla hela tiden, så det kan ju komma NÄR SOM HELST. I bilen, på affären, hemma, vid matbordet... Och det är det här jag inte fattar riktigt. Hur ska jag hantera såna här situationer, när och OM jag ska börja ha barnen igen???
Jag ser ju inget annat än att jag INTE kommer kunna vara själv med dom mer.. det gör så ont...
Det är ju inte bara så att man kräks och sen är det bra. I alla fall jag blir ju helt darrig på benen, kallsvettig, trött, törstig och ja you name it... Sitter just nu och sippar på ett glas vatten. En pytteklunk i taget. Jag får heller inte i mig mina mediciner, eftersom dom med största sannolikhet skulle komma upp igen om jag tog dom. Så nu är "08 medicinerna" försenade en timme...
Jag vet inte hur jag ska göra eller bete mig...
Förlåt om inlägget var äckligt! Jag vet att ni inte bryr er om det. Men kanske skulle ha varnat. Ajjaa, nu blev det inte så... Som sagt, vet inte hur jag ska bete mig...
-
Det är konstigt. Nu har jag kommit in i nån slags rytm där jag somnar på kvällen vid tio-elva nångång och sen vaknar efter en timme. Somnar om och sover till fyra, sen är det kört. Går bara inte att sova mer. Jo jag ligger och smålurar, hinner få lite ont så sköterskorna ränner här med morfinspruta efter morfinspruta.
Just nu ser jag knappt nånting, dom jäkla ögonen är så suddiga, så jag ber om ursäkt i förväg om ni hittar stavfel.
Igår var barnen här och hälsade på, så underbart underbart att få träffa dom igen! Vi gosades och pussades, spelade piano, kort och babblade massa gojja. Jag älskar Er Cornelia och Clara, från botten av mitt hjärta!
Jag fick teckningar av barnen och Cornelia hade gjort ett pärlhjärta, blomman är från Veronica några dagar tidigare.
Medans barnen var här kände jag mig upprymd av mina känslor till dom. Innan dom kom var jag så rädd (som jag oftas är) att dom ska bli skrämda av nånting, hur jag ser ut, eller att dom skulle tycka att jag verkara vara ensam. Men när dom kom så letade dom efter hundarna som brukar vara här, dom sprang runt på avdelningen och snackade till sig glass och fika, dom var bara precis SOM VANLIGT helt enkelt och jag kunde andas ut.
En av hundarna som brukar vara här, kommer tyvärr inte ihåg hans namn..
Medans jag har skrivit här nu, har jag också hunnit springa på toa en gång. Kräkas verkara vara det nya dilemat i fröken Åbrinks vardag. Hann med en omgån även innan jag slog på datorn. Bokstavligt talat! JAG ÄR SÅ VANSINNIGT LESS PÅ DETTA NU.
Jag tog en bild på mig igår efter en spyattack. Den fula verkligheten!
På söndag har jag varit här i två veckor!! Det är ALLDELES för lång tid om jag själv får bestämma. Men vad ska jag hem och göra. Ligga ensam och ha ont och kräkas och ha ångest för att barnen inte kan vara hos mig. Bättre jag är här då ju, så jag kan få smärtlindring snabbt och även hjälp vid illamåennde. Dom ser till att jag sover och ÄTER, för skulle jag vara hemma så hade jag nog inte fått i mig måga smulor. Men men nu är jag här, bara att gilla läget, men igår och hittils idag är såna där dagar.. SKITDAGAR!
Mina följeslagare dessa dagar. Spypåsen och en pappersbit. YEEAHY!
Kanske blir ett piggare och trevligare inlägg nästa gång, man vet aldrig, ska försöka!
Puss och kram fina Ni!
-
Det var ett tag sedan, kan man gott säga. Jag saknar er också, massor. Jag saknar bloggen, det kliar i fingrarna. Jag tänker på er varje dag. Och jag vill så gärna uppdatera er om vad som pågår. Dessvärre har jag ingen ork. Jag hoppas så varje dag när jag vaknar att orken har kommit tillbaka och att jag skall kunna skriva några rader.Ögonen faller ihop, mina fingrar darrar, och det värker.Men nu är jag trött på att vänta och dessutom är min fina mamma här så jag satte henne med mobilen att hjälpa mig blogga. Jag kommer att fatta mig kort eftersom mitt tillstånd även gör det jobbigt att prata. Det man vet i nuläget är att jag har några nytillkomna metastaser i buken kring tarmarna. Detta tror man nu är en av orsakerna till smärtorna i rygg och mage. Jag får en mängd olika mediciner vilka testas fram och tillbaka hur det fungerar. Jag har också mått väldigt illa en tid, även kräkts en hel del. Och i detta nu ligger jag och väntar på en akut röntgen på magen för att se att det inte är tarmvred eller något annat synbart fel som gör att jag mår så illa. Vi vet inte så mycket mer än så i nuläget, läkarna gör verkligen allt dom kan för att reda ut denna gåta. Jag har även fått god kontakt med sjugymnast, arbetsterapeut och kurator. Givetvis har jag också god hjälp av helt UNDERBAR personal här på avdelningen. Min mamma har varit hos mig här så gott som varje dag, även David och pappa. Endel av mina andra fina släktingar har även dom tittat in då och då och barnen har varit här ett par gånger. Nu ger jag upp, orkar inte mer idag. Ska njuta lite av mammas variant på tektil massage istället. Som sagt, så fort det finns ork över så ska jag skriva. Tack för att ni finns!
-
Jag KAN verkligen inte ligga ner mer än 10 minuter en kvart, inte sitta heller för den delen, och allra helst inte med telefonen eller annat läsbart. Därför kommer här ett kort inlägg. Jag vill bara meddela att jag lever. Absolut att jag gör! Men jag har väldigt ont och är dåsig, vinglig, torr i munnen och helt vansinnigt trött. Allt tack vare alla mediciner som jag måste testa för att man Intr vet riktigt vad all värk beror på. Fick ett första svar på MR idag. Enligt röntgenläkarn beror värken INTE på den metastas som hittades på ytterligare ett ställe, men jag tänker låta min onkolog få en syl i vädret också innan jag tar till mig nåt. Innan jag tror på att metastaserna inte ger mig smärta. Orkar inte skriva mer nu. Somnar mellan raderna. Tack för alla fina tankar! Hela jag blir fylld med kärlek! Godnatt älskade Ni!
-
I dag var jag och mamma och pappa och träffade min läkare på onkologen. Det som sades där var inget nytt, förutom att jag börjar med nya cellgifter på tisdag. Mer besked gällande nya upptäckterna av metastaser får jag efter att jag gjort MR nästa vecka. Det jag vet i nuläget är att levermetastserna har vuxit och det har även tillkommit nya. Det har också spridit sig till mitt bäcken. Men som sagt mer detaljerad info får jag nästa vecka.
Då min läkare anser att levermetastaser är dom farligaste näst efter hjärnmetastaser så är det viktigt att jag behandlas snabbt och inte behöver nåt uppehåll. Om det visar sig på MR att det är nåt som måste strålas, så kan det bli lite besvärligt, för strålning och behandling ska inte göras samtidigt. Vilket då innebär att när och OM jag måste strålas måste jag också ta uppehåll från cellgifter. Vilket inte är bra för eventuell ökad spridning.
I augusti ska jag få göra röntgen på hjärnan. Vanligtvis gör man inte hjärnröntgen om inte symptom finns och jag visar väl inte några direkta symptom MEN jag mår ofta illa, är ofta dåsig, har lite dålig balans, vilket är svårt att avgöra om det beror på cellgifter, mediciner eller nåt annat. Och trots att man inte gör rutinmässiga undersökningar av hjärnan är det väldigt viktigt att förändringar i hjärnan upptäcks tidigt. Så för att minska min och närståendes oro, ska jag göra en sån då i augusti. Så gode gud i himlen, låt det vara lika tomt där uppe som det vanligtvis brukar vara!
Efter läkarbesöket åkte mamma och jag på en lite shoppingrunda. Mamma skulle ha lite grejer till stugan och jag skulle bara vara sällskap. Men jag hittade massor av saker. Mest förvaring. Av nån märklig anledning ligger det ju saker överallt, papper, hårsnoddar, mediciner och massa annat skrot. Så nu har jag och pyssla med ett tag. Köpte lite blommor också så balkongen blev ännu finare. Leif hade redan planterat lite blommor åt mig med det fick bli några till.
Jag fick nån slags energi efter läkarbesöket, kände mig glad och rätt så pigg. Och det var så mysigt att shoppa med mamma lite.
Mitt plåster som ASIH var här och satte dit i morse lossnade, förmodligen av värmen och mina HÄRLIGA klimakteriesvettningar. Så jag ringde dom och en stund senare kom en sköterska hem och satte dit ett nytt.
Mamma skällde på mig efter att jag lagt på luren för jag frågade "är det bättre för er om jag kommer upp till avdelningen, eller har ni möjlighet att komma hem..." Jag har liiiite svårt att be om hjälp, minst sagt. Självklart för sköterskan i telefonen var ju att dom skulle komma hem till mig. Vilket dom snart gjorde.
Lyxigt!
Nu sitter jag i köket med öppet köksfönster och öppen balkongdörr och korsdraget svalkar riktigt skönt. Jag blev nyss alldeles matt och lite illamående. Så jag ska nog lägga mig en stund och vila innan jag fortsätter med mitt pyssel.
Jag önskar Er alla en härlig midsommarhelg! Ta hand om varandra!
Kram!!
-
Har en stund här nu då jag INTE har två ögonlock som bara vill stänga sig, en rygg som värker nåt kopiöst eller ett huvud som helst vill ligga på kudden. Så jag tänkte göra ett försök att passa på och blogga lite.
Jag skrev ut mig från sjukhuset i måndags kväll. Jag ville HEM! Hem till min säng och min balkong och mitt kryp in, där jag kan vara ledsen utan att anpassa mig eller där jag kan växla sängen mot soffan om jag känner för det. Och det var SÅ HIMLA SKÖNT att komma hem!
Satt en stund på balkongen i förmiddags och fick besök av den här lilla, så njutfullt att bara sitta och titta på den en stund.
Fick besök av min älskade morbror Kjell i går förmiddag, Han kom med blommor från hans trädgård, kinapuffar :-) och jordgubbar. Vi satt och pratade en stund bara om allt möjligt.
Tack vare dig morbror kunde jag gotta mig med jordgubbar och mjölk till lunch!
Även om det är helt underbart att vara på hemmaplan kan jag sakna tryggheten att ringa på klockan så fort det värker och då få snabb smärtlindring. Eller ringa på klockan mitt i natten och be om ett glas saft. Men jag saknar INTE sängen... Hualigen vilka osköna sängar det är på sjukhuset. Hårda, gnissliga och plastiga. Och så glider man omkring på dom så efter en stund ligger man nere vid fotänden. Men vilken personal. UNDERBARA männsikor!
Eftersom det börjar bli så mycket med allt vad gäller värk, sömnlöshet, infektionskänslighet, trötthet, orkeslöshet, sjukhusbesök mm mm, så har jag nu fått kontakt med ASIH. Avancerad sjukvård i hemmet. Dom riktar sig till människor som går under palliativ vård, alltså med obotliga sjukdomar. Jag tror att det rör sig mestadels om cancerpatienter men finns nog dom med andra typer av sjukdom också.
ASIH finns med och ger sjukvård ända till livets slut om man önskar.
Dom har läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, kuratorer, dietister m fl som jag som patient har tillgång till.
Det jag känner att jag kan ha hjälp med är i första hand smärtlindring, blodprovstagning och näringsdropp som ibland kan behövas då jag har lite svårt med aptiten.
Jag kommer också så småningom få kontakt med kurator och dietist. Och nåt som känns oerhört skönt för mig är att mina närstående också kan få hjälp och stöd. Och jag kan ringa till ASIH när som helst på dygnet. Behövs det så kan en sköterska göra hembesök mitt i natten om det är så.
Skulle det vara så att jag behöver läggas in så är det från och med nu adjöss och goodbye med akuten! Jag ringer bara ASIH och läggs in på avd 2 direkt.
I dag hade jag besök av ASIH. En läkare och en sköterska. Vi pratade om ALLT. Om HELA mig. Dom beskrev hur dom jobbar och jag fick berätta vad jag har för behov och så vidare. Mamma och pappa var med och fick även dom chans att ställa frågor och bli sedda.
Dom var fantastiskt förtroendeingivande, dom gick tilsammans med oss igenom alla mina mediciner och bytte ut och fixade och trixade. Läkaren undersökte mig, kollade bodtrycket och så där. Och framför allt, han har en plan för hur vi går vidare och redan imorgon kommer en sköterska hit för att byta ut morfinplåstrena som jag har nu till nåt som förhoppningsvis ger mer effekt. Enligt dom SKA JAG KUNNA BLI HELT SMÄRTFRI.
Att testa nya mediciner och plåster tar endel på övriga kroppen. I alla fall för mig. Jag är väldigt dåsig, väldigt trött, svag i kroppen, mår lite illa hela tiden och som grädde på moset förstoppad...
Men det går åt rätt håll med det sistnämnda. Det andra är mer ihållande och går väl lite upp och ner. Men det är bara att stå ut...helt enkelt.
Tack god gud för ASIH!!!
I går kväll var min moster och min mamma här. Vi satt och kacklade och moster hjälte oss få lite rätsida med journaler och annat vi inte fattar vad gäller min sjukvård. Moster är sjuksköterska själv nämligen. Hon förklarar så att en vanlig människa också förstår... eller i alla fall min mamma. På mig blir det alltid översvämning och jag fattar mest ingenting så jag gick iväg och gjorde lite annat ibland. Till exempel gosade med den här.
Det här är Figgo. Mosters lilla hundvalp. Galet söt!
Nu funderar jag på om jag ska krypa ner hos eller väcka, David som nog bara tänkte "vila lite efter jobbet". Känner jag honom rätt så sussar han nog mer än gärna till imorgon bitti. Han är speciell han. Min största och om jag får bestämma, min enda och sista kärlek!
Jag längtar till fredag då vi, Jag, David och tre bustjejer ska fira midsommar med mamma och Leif ute i stugan!
Kom att tänka på.. hur fånigt jag ler när jag sätter mig i framsätet i Davids bil, tittar på David och sen tittar bak på tjejerna... Så härligt att känna sig som en familj!
Kom att tänka på en sak till... efter plåsterbyte här imorgon har jag läkarbesök på onkologen. Då får vi veta lite mer om de ytterligare metastaser som dykt upp och hur vi går vidare med behandling.
Jag kan inte nog visa min tacksamhet för all kärlek och omtanke Ni läsare, vänner och familj ger mig. Så jag gör det igen. TACK!!
-
Har krypit ner i sängen, i MIN säng, med MIN David! (och min värdelösa mobil som inte går att blogga nåt bra från) Så oerhört skönt att vara hemma igen!Eftersom jag var så duktig idag och skötte min mage så som krävdes för hemgång så fick jag lov att skriva ut mig. Jag hade nog egentligen stannat en natt till på grund av ett provsvar som inte kunde vara klart förens imorn tisdag, ett prov som togs för att jag fått så ont i halsen. Minns inte riktigt men antar att det var ett vanligt infektionsprov. Men efter att ASIH varit och pratat med oss, min mamma, pappa, Annelie (som själv jobbar på ASIH i Trelleborg) och mig så ville jag bara hem.Innan mötet hade min mamma pratat med min onkologläkare som väl inte hade så roliga besked att komma med...Telefontiden jag har med honom på torsdag ändrades till ett möte face to face för han hade sett på DTn jag gjorde i torsdags att levermetastaserna vuxit och flera metastaser på bla bäckenet och i ryggen... Det var inte på grund av detta jag låg inlagd nu, utan detta fick vi veta idag. På torsdag får vi mer skinn på benen gällande detta. Känns fruktansvärt jävla jobbigt och irriterande att det jag har gått med dessa smärtor i flera månade för att sen få reda på det jag så jäkla mycket hade på känn. Jag ville helt enkelt inte ligga själv på sjukhuset och grubbla över detta. Så David och jag åkte hem. Det var ändå en rätt hyfsad dag. Har inte haft alltför ont och BAJSERIT är igång igen efter sisådär 5-6 dagar...Ni förstår väl hur mycket ni betyder för mig?! Era värmande ord och glädjerop och delade tårar och skratt.. OVÄRDERLIGT! Kram och tack för att ni finns! I need you all!
-
Det är än så länge en god morgon, vilket alltså innebär att det finns potential för en hyfsad dag med.
Klockan är halv sex. Sen halv fyra har jag slumrat till och vaknat ungefär var femte minut. Men det har inte gjort så mycket. Jag har förstått att det inte är nån idé att bli irriterad, jag vaknar ändå.
Jag har i nuläget, just NU, heller inte ont. Jo i halsen men herregud man kan väl inte begära för mycket.
Så tabletter och morfinet från igårkväll sitter i fortfarande verkar det som.
Morfinet. En av mig både älskad och avskydd medicin. Jag kan inte med ord beskriva hur SKÖNT det är när morfinet sprutas in och på nån sekund försvinner all smärta. Ryggen blir som alldeles ljummen och mjuk och härlig.
MEN! I samma sekund får skallen sig en törn. Huvudet blir tungt, armar och ben lite väl avslappnade och ögonlocken hänger och tillsist talet, som blir lite sluddrigt.
Morfinsprutan ges tillsammams med en spruta mot illamående
Här är venporten inkopplad, övanför mitt vänstra bröst
Om ungefär en kvart kommer nog nattpersonalen in med mediciner. Blir nog alvedon och nu kommer jag inte ihåg namnet, men en sup liknande en sirap för magen. Min mage har tvärstrejkat i, ja måste vara fyra dagar nu minst.
Det skulle kunna vara en orsak till mitt illamående, jag menar NÅNSTANS måste det ju ut...
Har alltid varit lite blyg vad gäller att prata "kiss och bajs" men på sista tiden är den blygsamheten liksom lite ohållbar. Att fisa är jag numera så gott som beordrad att göra. Tur att jag har min David, han är en god fis-terapeut... hehe.. förlåt älskling, var bara tvungen *ler och tindrar med ögonen*
Grattis föresten älskling, igår hade du stått ut med mig i 2 MÅNADER!!!
Det måste ju absolut (!!) varit det mamma hade i åtanke när hon köpte jordgubbar!
Mamma kom som sagt upp och hälsade på mig och strax därefter kom Anneli, Laura (från skåne), pappa och David. Jag älskade att ha er här, även om jag mestadels sov. Ni ger mig sån positiv energi.
Jag avslutar nog där. Vid denna positiva energin.
Kärlek!
-
Gudars vilken god mat jag fick här igår till middag. Det var tortillinilasagne och till efterrätt fick jag en glassbåt. Jag var så hungrig och det var så gott så jag åt upp ALLT. Vilket visade sig sen inte vara så smart. En stund innan kvällsfikat gick jag och satte mig i dagrummet, tänkte att det kunde vara skönt att se nåt annat än mitt rum. Jag bad om en illamåendetablett, vilket jag fick. Men DÄR var det stopp. Sprang med den jäkla droppställningen in på mitt rum, sköterskan kom tätt efter och sen kom allt upp igen. Frukosten nu har än så länge inte kommit upp. Saknar mina skruttungar. Saknar David. Saknar min säng. Vad fina ni är, ni som läser. Tack för era kommentarer. Jag läser alla! Kram!
-
Egentligen har jag ingen lust att skriva, för jag börjar känna mig så negativ. Det här är inte jag. Att ständigt klaga och må dåligt. Men jag kan inte sova och det finns inte så mycket mer att hitta på här på avdelningen. Dessutom vill jag ju ändå se till att hålla dom viktigaste stöttepelare informerade om vad som händer, nämligen Er. Ni är så viktiga för mig! Hur som helst så fick jag lov att åka in igår kväll igen eftersom jag kräkts sen i onsdags kväll och inte får i mig vare sig mat eller mediciner. Magen står helt still också. Ja så nu får vi se om det går att få ordning på denna enormt tröttsamma kropp som bara verkar vilja strula. Jag är för stunden smärtfri, nästan. Så himla skönt! Har fått morfin intravenöst här. Men ändå går det inte att sova. Kallsvettas, drömmer och hör minsta lilla ljud utanför rummet. Men jag får leva på stunden av ingen smärta, för det är ljuvligt. Ha det gott! Kram!
-
Båda två var dom glada och spralliga, lite trötta efter dagens kalasande men ändå vid gott mod. Dom ville bada och måla tånaglarna och sen krypa ner i min säng för att höra saga.
Varsin bok hade dom valt. I mitten på första boken började hon knorra. Cornelia. Hon klagade lite på att hon inte mådde bra, att det kändes som hon mådde illa.
Vi fortsatte läsa men efter en stund började hon igen.
Hon viftade med benen, hon var frustrerad över nånting. Hon slängde av sig täcket, som att hon inte fick nåt syre eller nåt.
Fram klämdes några tårar och ett mummel om att det var så orättvist. "varför fick jag ingen mat, när alla andra fick", grät hon. (Hon somnade under kalaset och när hon vaknade ville hon inte ha mat, bara fika)
Jag förstod ingenting och bad henne skärpa till sig om jag överhuvudtaget skulle läsa färdigt nån saga. Då blev det bara värre.
En slags ångest fylldes i henne och hon sparkade och gnydde och grät, precis som hon inte hade en aning om varför.
Clara stoppade huvudet under täcket och sa "jag blir rädd när hon låter så där".
Jag kände hur paniken steg inom mig. Fick känslan av att den här kvällen kommer bli lång och allt utom lugn och harmonisk.
Hon fortsatte gny och gråta och fick sen ur sig att hon var hungrig. Självklart kunde jag fixa en smörgås om hon ville, men hon både ville och inte ville.
Jag gick ut i köket, gjorde iordning smörgås. Under tiden satt hon på köksgolvet och vred sig och mådde illa och grät. Jag började inse att det här inte alls handlade om hunger... Jag tror att min dotter hade en liten ångestattack...
Jag fick med henne in till sängen, hon tog två tuggor på smörgåsen och sa att hon knappt kunde andas. Jag la mig tätt intill henne. Clara hade somnat.
Jag höll om henne och frågade varför hon var ledsen, att hon kan berätta vad som helst för mig, att jag aldrig skulle bli arg vad hon än tänkte säga.
"Det går aldrig över!!" sa hon. Vad går inte över, frågade jag...
"Jag kan inte berätta det för dig mamma, det är för läskigt". Hon grät, fast ändå krystat, som att hon ville dölja.
Jag höll om henne hårt och frågade Är du rädd att jag ska dö....
Som svar nickade hon tydligt och mina tårar trillade ner på hennes tårar och jag kunde inte hålla emot, inte den här gången. Jag grät och jag visade henne att det är okey att vara ledsen. Vi grät tillsammans och hon klappade med sin lilla hand på min kind och jag vaggade henne och pussade hennes huvud.
Hon tittade upp på mig, lite förskräckt. "Mamma du gråter". Jag svarade med en puss och sa att Ibland är det skönt att gråta tillsammans. Vi grät ännu mer.
Det var så skönt och så smärtsamt på samma gång. Undrar hur det kändes för henne...
Mellan tårarna så började hon räkna mina födelsemärken eller prata om hundvalpen som var på kalaset tidigare idag.
Jag frågade henne vad hon tror händer när man dör. Hon ville bli en hamster...eller en ängel. Hon började gråta igen och frågade " Men vem ska ta hand om oss om du dör mamma". Med tårar som rann in i min mun och en täppt näsa räknade jag upp alla underbara människor som finns i vår familj och omgivning. "Men dom kommer inte orka det så länge".
Hon började prata om nåt annat, minns inte riktigt vad. Hon hade svårt att andas och det gjorde ont i halsen... samma för mig. Så vi lindade in oss i filtar och satte oss på balkongen och andades. Det blev bättre, för oss båda.
Hon sover nu. Hela min själ önskar att våran tid tillsammans ikväll gav henne nåt. Att hon kan gå vidare i sina funderingar och framförallt... våga prata med mig i tid.
Jag älskar dig Cornelia!! Vi ska klara detta!! ♥
-
Jag ligger i sängen och sover och sover... men ändå inte. Jag störs av en arg mage som rumlar och låter, jag kallsvettas och jag mår illa. När jag blundar och försöker vila så öppnar sig ögonen men när dom är öppna så orkar jag inte hålla dom så...
Jag tänker många gånger Hur ska jag orka... hade jag varit en ensam själ utan barn och inte haft så många vänner och nära familj och släkt, så hade jag nog låtit cancern "göra sitt".
Nu är jag ju som tur är ingen ensam själ! Det är tack vare alla runt omkring mig som jag kämpar på. Elller kämpar och kämpar... men gör det jag ska. I nån slags plikt till min omgivning... Det är alla NI som driver mig!
Jag har dessutom fått gåvan att bli förälskad, mitt i allt det här. Och jag förundras... att en människa kan "ge sig in" och börja älska en "sån som jag"...
Jag älskar Dig David och ska göra allt för att vi ska bli gamla tillsammans!
Jag kommer aldrig ge upp, aldrig! Men tanken är där väldigt ofta, när jag slås av att det nog är så här det kommer se ut resten av mitt liv, vare sig det är 5, 10 eller 50 år till...
Är lite ledsen i själen idag... Det går inte riktigt min väg idag. Jag borde äta nåt, men har inget lust. Jag vill sova, men det är så jobbigt. Jag får ångest över en medicin som jag ska ta men inte får i mig...
Den där medicinen, Tyverb. Den ska tas 2 timmar före eller efter måltid. Och jag får SÄLLAN till det. Tar jag den nu, betyder det att jag inte får äta nåt på 2 timmar och med ett ständigt illamående är det svårt. Jag tycker det kan hjälpa nämligen att äta nåt litet lite då och då.
Det är för mycket slagsmål i min hjärna idag för att det ska funka...
Nu har jag bloggat en liten stund och nu som ett brev på posten börjar ögonen säcka ihop. Orken tar slut och kallsvettningarna tar vid. FUCK THIS CANCER säger jag bara!
En sak till. Det KLIAR överallt också!
Lyllos mig som har en blogg att spy ur mig i... Men nu har jag gnällt färdigt, för idag i alla fall.
Puss på Er alla!!
-
I går kväll åkte jag hem på permission över natten. Det var doktorns råd, att faktiskt känna hur det känns hemma innan jag bestämmer mig för att skrivas ut.
Det var obeskrivligt skönt att komma hem, speciellt när mamma och David var med. Dessutom hade min älskade mor städat så fint här hemma.
Jag har tagit mina mediciner som jag ska och till natten igår hade jag även fått med mig en tablett att sova på. Sov inte hela natten, vaknade några gånger men inte varje timme som på sjukhuset.
Vaknade smärtfri i morse, men känner hur det packar på så fort jag ställer mig upp. Men med hjälp av mediciner och plåster så verkar det hålla sig någorlunda.
Mamma kom och hämtade mig så åkte vi till vallarna. Cornelia slutar ju förskoleklassen idag och vi fick lyssna på fin sång och musik och sen fikade vi.
Vi var några stycken som kom dit för att se våran sessa. Farmor Tora, Sofia, pappa, mamma, Barnens farmor och Anders, Jocke, Angelica, Ebba och Clara.
Det var så fint och mysigt alltihop. Underbart väder dessutom!
Det blev lite jobbigt när det var dags att gå hemåt, då barnen gärna ville följa med mig men jag var tvungen att säga ifrån då jag inte har någon ork att vara med dom själv.
Dom blir så besvikna och det gör så ont i hjärtat, så vansinnigt ont.
Men på söndag kommer dom. Då ska jag ha lite kalas ute i stugan. Ingen stort jippo utan bara lite fika med dom närmsta. Ja, jag fyller år... 30 PLUS den här gången! Hua!!
Efter att jag hade slitit mig från barnen på vallarna, några tårar fattigare körde mamma hem mig och jag somande direkt. Jag mår lite illa, kallsvettas och är HUR TRÖTT SOM HELST. Jag har inte så vansinnigt ont just nu och det är jag väldigt glad för!
Hur som helst så har jag nu bestämt mig för att inte åka tillbaka till sjukhuset. Jag har pratat med sköterskan på avdelningen och vi har gått igenom medicinerna tillsammans. Eftersom jag till största delen bara liggen och vilar så känns det skönare att få göra det hemma.
Här är klänningen jag fick av Maria. Den fick det bli idag på skolavslutningen.
Grattis till alla studenter idag!! Var rädd om Er!!
Kram allesammans!
-
David den godingen drog ut mig på en liten promenad till gullans och tillbaks nu ikväll. Riktigt skönt, svettigt och flåsigt, men så skönt! Älskar dig min David ♥
Sessorna var på besök idag, vi har åkt upp och ner i sängen MINST 50 gånger :) Och jag övade på att göra fiskbensflätor på dom. Älskar er min små änglar ♥
Annars har jag mest sovit, sovit och så har jag sovit lite grann... Är så galet trött och snurrig i bollen. Det tar mig en kvart att skriva en mening.
Ska försöka berätta lite kort vad doktorn sa. Ultraljudet visade inga konstigheter mer än stenar i gallblåsan. Inga infektioner eller vätska eller utvidgade gallgångar. Den största stenen är 1,7 cm. Men då dom ligger i blåsan och inte är ute i gångarna så opererar man inte. Dessutom vill man vara försiktig med "onödiga" operationer som är så närliggande min lever.
Däremot så trodde hon att det kan vara så att jag är lite svullen på grund av metastaserna på levern, att det kan vara det som gör ont, eller att det är påtryckningar från ryggen som strålar fram i magen.
Hon tyckte jag skulle äta medicin mot magsår och hon tycker också att jag ska få nåt som heter Biofosfonater. Det är nåt som man ger vid benskörhet, men också vid metastaser i skelettet, eftersom det bli en slags bensköhet i och med det.
Vi pratade ganska länge men jag minns knappt vad hon sa.
Det dom vill här på avdelningen nu är att jag är ordentligt hjälpt av smärtstillande innan jag åker hem. Så jag kommer nog inte åka hem förens tidigast fredag.
Till natten nu ökar jag på morfintabletten från 5 mg till 10 mg. Jag är så rädd att må illa av dom därför har jag valt att börja försiktigt. Jag får även primperan mot illamående så det borde vara lungt.
Jag måste också bara säga att personalen här är så underbara. Dom kommer in titt som tätt och frågar om det är nåt jag behöver eller vill äta eller dricka, men jag är ju en ganska nöjd person av mig, bäddar min egen säng och så... vilket ger dom söta sköterskorna lite dåligt samvete. Men det ska dom inte ha. Deras vänliga bemötande är nog så betydelsefullt som all annan omvårdnad. Jag är i goda händer här på 10an!
Nu får jag snart ta klädnypor och hålla upp ögonlocken med... Får bli en snabb dusch och sen sängen.
Godnatt fina Ni!
-
Sitter i sängen och väntar på att nån doktor ska komma in och ge nåt slags besked på ultraljudet jag gjorde igår på magen.
Har ätit frukost och slappkollar på nyhetsmorgon.
Ryggen gör fortfarande ont, men med lite hjälp av morfintabletter i kombination med Norspan morfinplåster, lindrar det väl lite grann.
Jag får även värktabletterna jag tog innan, alvedon eller panodil, diclofenac och tramadol. Så är hur trött som helst. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Ändå kan jag inte sova. Alltså sova ordentligt. På nätterna vaknar jag varje timme av att jag antingen svettas eller är kissnödig eller törstig, eller för att jag är bara allmänt flummig.
Efter ultraljudet igår fick jag cellgifter. Därav den röda färgen i ansiktet.
Veronica var här och hälsade på i måndags. Hon hade med sig present den sötstollan!
Ska ge mig in i boken så fort jag orkar fokusera blicken på nåt längre än 2 minuter... Tack min fina Veronica. Men mest tack för att du kom hit så vi fick kramas och skratta lite!
Även Maria var här och hälsade på, igår. Det sötstollan hade OXÅ present! En superläcker teckning som hennes lilla Wilmer gjort och en klänning, superfin men för stor. Så den ska jag byta så fort som möjligt, för jag gillade den massor. Tack älskade "systeryster" och Wilmer!!!
Tack för allas omtanke!
Grattis Sverige på din dag!
Stor kram!
-
Var på vårdcentralen före åtta i morse och tog prover, tur att jag har krypavstånd dit då jag knappt hade vaknat när jag satt i provtagningsstolen.
Väl hemma efter det försökte jag lägga mig och sova en stund till, men fick bara ondare och ondare i ryggen. Började må illa. Gick upp och vandrade runt lite i lägenheten, stretchade, böjde och gungade.... Fick tillslut springa in på toaletten och kräkas, så ont gjorde det.
Efter det fick jag nog. Ringde min sköterska på onkologen och berättade som det var och hon ringde akuten till mig och förberedde dom på att jag skulle komma in.
Så mamma slängde sig från jobbet och följde med mig dit, där jag fick relativ snabb hjälp. Och nu är jag inlagd på avd 10.
Tanken är att jag ska få hjälp nu med smärtstillande. Imorgon ska jag även göra ett ultraljud på magen, som även den gör ont hela tiden.
David, mamma och Veronica har varit hos mig. Älskar er!!!
Kram!!
-
Det är att gång på gång på gång förklara för barnen att jag kan inte bära dig för det gör ont i mammas rygg, eller hoppa inte på min mage för mamma har sår där, eller jag orkar inte veva hopprepet för mamma blir yrslig och andfådd av det.... Det gör så ont!!!!!
Jag önskar barnen var större så jag kunde ge dom den riktiga förklaringen, att mamma har cancer i ryggen och därför gör det ont, eller så dom kunde gå till och från skolan själva så slapp jag vara helt slut när vi kommer hem och istället kunde jag orka laga en fin middag och ha städat hemma och sen leka med dom länge, länge.... Det gör så ont att det inte är så!!!!!
Jag är bjuden på fest av några superhärliga tjejer imorgon. Och självklart vill jag gå. Det är mitt mål. Men jag kan verkligen inte bestämma till hundra procent förens imorgon, för jag vet inte förens då hur det känns. Och det gör så jävla ont att inte kunna ha lite framförhållning nån jävla gång!!!!!
Det som gör mest ont är allt kring barnen. Speciellt då dom är i en period nu då dom vill vara extra nära mig, extra mycket. Och jag orkar det som minst.
Det gör så ont att hela tiden försöka vara ärlig mot dom men att ändå hela tiden fundera ut hur jag ska säga så det inte blir för krångligt eller att dom tar på sig nån skuld.
Det gör så ont att se mina föräldrar och mina vänner stå vid sidan om och se på. Att se dom ledsna fast dom inte vill visa det. Jag beundrar dom och älskar dom så mycket för att dom orkar!
Det gör bara så jävla ont idag... i själen.
-
Det vore bättre om det gick att stänga av helt, bara genomlida den fysiska smärtan och allt vad det innebär utan att beröras känslomässigt.
Igår kändes det bara skönt att jag fick ett svar på vad det onda beror på. Det gör det fortfarande, bara det att jag inte ville och inte trodde att jag skulle vara en av dom som fick skiten i skelettet... ibland blir jag arg för att jag är så naiv. Som om jag skulle vara unik på nåt sätt...
För fyra år sen när jag satt och ammade Clara kunde jag väl inte i min vildaste fantasi eller i mina allra värsta mardrömmar tro att jag idag skulle sitta här med cancer på flera ställen i min kropp och speciellt inte i skelettet.
Ja, jag fick bröstcancer. Men det skulle ju bara vara att genomgå några cellgiftsbehandlingar och lite strålning och ja en operation också, men sen skulle ju allt vara bra. Sen skulle jag ju kunna börja mitt liv igen, precis som vanligt.
Tänk vad lurad på konfekten man kan bli i bland.
Snälla underbara Ni. Lova mig att Ni tar vara på era liv.
Jag skrev "lurad på konfekten". Ja till viss del, absolut. Men samtidigt har jag aldrig känt mig så RIK på vänner, familj och kärlek som jag gör nu. Aldrig varit så lycklig... på nåt konstigt vis. Tydligen så går det att vara så jäkla lycklig och trygg trots att man är olycklig och livrädd på samma gång.
Jag har alltid varit tacksam för livet och det jag har. Jag har alltid försökt att se det fina i människor. Men visst, jag är det ännu lite mer nu. Därför vill jag så gärna få andra att inse (innan livet tar en tvär vändning) att om Du ler, så ler livet tillbaka till Dig.
Jag försöker att inte ångra saker, utan att istället se "misstag" som erfarenheter. Men jag önskar att jag innan jag blev sjuk kanske hade varit lite mer ärlig mot mig själv. Att jag inte varit så rädd för att ta plats. Och att jag inte varit andra människor till lags så mycket.
Jag har lärt mig att uppskatta mig själv och mina värderingar. Jag önskar att jag gjorde det även när jag var frisk, att det inte hade behövts cancer för att jag skulle komma till den insikten.
Det jag vill säga... Det är OKEY att älska sig själv och följa sitt hjärta och känna sig trygg i sina värderingar, även fast man är frisk. Det är OKEY att komma till insikt och erkänna för sig själv och andra att man gjort fel. Det är OKEY att inte svara på frågor förens man tänkt efter noga och det är OKEY att säga nej om det är nåt man inte vill. Även fast man är frisk.
Jag tror på att vara ärlig mot sig själv och visa sin omgivning ödmjukhet.
Var rädd om Dig och Ditt liv nu, även fast Du är frisk.
När jag börjar tänka kan det bli hur som helst och idag blev det så här, lite djupt och känslosamt. Men det gör inget för DET ÄR OKEY ATT KÄNNA!
-
tillslut.
Han frågade om mina smärtor och tidigare undersökningar och behandlingar och gällande magen ska jag inom en vecka göra ett ultraljud för att se om det är gallan som orsakar smärtorna där eller om det kan vara nåt annat, typ infektion eller nåt efter blindtarmsoperationen. Han tror med största sannolikhet att det är gallan. Så vi får se.
Dagens röntgen som var lite halvdan gav inte så roliga men ändå svar på mina smärtor... Jag har "diffusa metastasliknande förändringar" på halskota nr 7 och bröstkota nr 3 och 4. Dessa förändringar förklarar den konstanta molande smärtan i ryggen. Jag har dessutom en "diffus tumörväxt" i mjukdelar mot vänster armhåla lite ovanför lungan och vad jag förstod av all information så ligger den nära nerver och kärl vilket orsakar smärtan i nacken.
I nuläget ska ingen mer magnetröntgen på resten av ryggen göras. Men han var så gott som säker på att det förmodligen finns förändringar längre ner i ryggen också. Jag antar att ett konstaterande på det inte gör nån skillnad i behandlingväg för min del, därför anser han det väl inte lönt att göra en ytterligare.
Så nu gäller som följer. Fortsätta med dom smärtstillande jag har, fast öka på tramadol med en tablett om dagen. Få nästa veckas cellgiftsbehandling och veckan därpå. Och efter den göra ny datortomografi och utvärdering av hur behandlingen funkat. Visar den ökade metastaser så måste cellgiftet Navelbine bytas ut mot nåt annat. Annars kör vi på som vanligt. Och vad jag förstår... inget sommarlov...
Jag kan bara inte låta bli att förundras... En datortomografi PLUS en skellettröntgen som ingen av dom visade ens en gnutta av det man såg på dagens MR... ibland förstår jag inte hur och varför och varför inte....
David kom hit efter jobbet och vi åkte och handlade. Tänkte laga lite god mat till ikväll. Barnen är hos sin pappa. I kön fick jag megasuperduperont i magen och jag började kallsvettas som en gris. Fattar inte vad det är som sker där inne i kroppen!!
Vi skulle ha åkt och skjutsat Davids bror och flickvän, men han fick köra hem mig och åka själv. När jag kom hem gick det över och jag funderar på om det är nåt jag ätit som gallan retade upp sig på. "Råkade" visst äta TVÅ glassar förut idag och det är väl grädde i såna så vitt jag vet och grädde var ju visst en förbjuden produkt enligt min "att inte äta vid gallbesvär lista."
Så, så ligger det till. Fler metastaser men då ännu fler taggar utåt mot cancerhelvetet... Var det inte krig innan så är det garanterat krig nu!
FUCK CANCER!
-
Maria min ängel kom och körde mig till sjukhuset i morse, strax efter att pappa en till av alla mina änglar hade kört barnen till dagis och skola.
Det var ju dags att göra en magnetröntgen på ryggen idag. För att försäkra mig om att röntgen skulle göras på HELA ryggen istället för bara nacke och axlar så frågade jag personalen om ändringen hade nått fram till dom.. givetvis hade den INTE det. Så det blev bara röntgen på halsrygg och axelled.
Lite smått irriterad la jag upp mig på britsen och kördes in i "tunneln" Men strax innan dom körde ut mig och det var klart så kände jag att jag höll på att gå av och svetten rann och det var nära att jag tröck på knappen för att avbryta. Det gjorde så fruktansvärt ont i ryggen att ligga still på samma sätt så länge. Så det var väl tur i oturen att det inte var hela ryggen som röntgades för det hade nog tagit 30 minuter till.
I eftermiddag har jag en telefontid med min nya onkolog. Kanske han har nåt svar på röntgen och förhoppningsvis nåt bra förslag på fortsatt utredning gällande ryggen.
Jag börjar mer och mer tro att allt hänger ihop med gallan. Så det bästa vore väl att plocka bort den kanske. Vad vet jag, jag är ju ingen doktor, men det är ju svårt att inte spekulera.
Hur som helst så vägrar jag gå en hel sommar med denna smärta!
Att det är gallan som spökar är jag ganska så hundra på, det smärtar där under högra bröstet bakom revbenet. Inte lika kraftigt dock som när jag fick första anfallet men det känns ändå. Sen vet jag ju inte om man kan få ont i ryggen av gallan men det är det jag börjar misstänka.
Imorse la jag ut en förfrågan på facebook om vad jag INTE ska äta när jag har gallbesvär. Har fått många svar från ännu fler änglar, dessvärre lite för många kan jag känna då jag genast börjar fundera på vad i HUNNA JAG KAN ÄTA??
Nåt som var lite intressant var ju att min läkare (som precis slutat) skrev ut morfintabletter till mig för ryggen, vilket man INTE ska ta om man har gallbesvär har jag fått reda på nu... Det var en kväll här för lite sen då jag hade så vansinnigt ont som jag tog en morfintablett och vips, hade jag ont i magen istället.... Jag börjar få liiiite smått psykbryt på detta nu!
Well well! Nu ska jag vila. Är helt matt efter dagens MR-undersökning.
Änglar, visst finns dom. Och Ni är många. ♥
-
Det är inte för att barnen är hemma och inte för att jag inte orkar med dom... Det är bara så tungt att vara jag idag. Har haft en sömnlös natt på grund av ryggen. Den har värkt nåt så kopiöst. Det var lite bättre på morgonen men så gick jag med barnen till dagis och skola och då var det kört. Både nacke och rygg. Längtar till på onsdag då jag ska göra magnetröntgen på ryggen, kanske det går att få nån rätsida på vad det är. Har sovit nu på förmiddan och tänkte att jag skulle röja lite här hemma nu. Men det går inte Det får se ut som kriget. Det känns bara så tungt... Det syns inte på utsidan, det som känns på insidan...
-
Akuten i morse, javisst. Hade feber när jag vaknade och ont i magen och vätskande operationsår. Som tur var fick jag åka hem. Ska äta antibiotika i 10 dagar. I morgon kommer barnen hem, då hoppas jag att dagens tabletter fått mig piggare. Drömmen just nu... Att få vara pigg och kry en hel vecka med barnen! David och jag skulle ha grillat med några av hans vänner idag men istället ligger vi i sängen med varsin mobil och spelar wordfeud mot varann. Jag kallsvettas om vartannat och mår allmänt mossigt. Ändå är jag lite sugen på att göra nåt, typ en glass i hamnen. Der är ju så tråkigt att bara ligga inne, speciellt en kväll som denna.
Hoppas
ni
alla
har
en
skön
sommarkväll!
Kram!
-
Min kärlek sov hos mig inatt och imorse körde jag honom till jobbet så jag kunde låna hans bil idag. Det är så oerhört skönt att kunna ta sig från A till B utan att gå och släpa ibland.
Så jag släppte av honom på jobbet och åkte hem och sov en stund till. Sen åkte jag ut till stugan och låg i solstolen ett par timmar. Vattnade lite blommor också, lite nytta får man ju bidra med.
Jag hann även med en fika hos min granne som även hon har stuga nära oss. Trevlans!
Åkte sen och hämtade David på jobbet som körde hem mig. Får klara mig utan honom i kväll, tråkigt men säkert nyttigt. Skönt och sakna lite också.
Jag satt en stund på balkongen när jag kommit hem, får liksom inte nog av sol och värme. Sen, PANG! Fick jag ont i ryggen. Den där nedrans nackvärken verkar ha flyttat sig till ryggen. Har ont i nacken med, men nu mest när jag promenerar.
Ryggen värker under skuldrorna och ner till svanken. SÅ SATANS ONT!! Jag kan inte sitta, inte ligga, inte gå. Jo jag kan, men det är inte skönt. Det skönaste är att stå med huvudet ner mot golvet och pressa ryggen uppåt... Verkligen normalt.
Tänkte om jag sätter mig med datorn en stund och skriver så kanske tankarna förflyttar sig från det onda, men det verkar trögt.
Tog painkillers för en stund sen. Väntar på att dom ska verka så jag kan gå och lägga mig. Ingen idé medans det gör ont.
Ja ja, nog med gnäll.
Imorse när jag vaknade såg jag ut så här...
Röd som en tomat och lite svullen. Kortisonet har nu övergått till att bara ge mig färg och hetta. Den där lite speedade känslan har lagt sig. Min sköterska trodde att jag nog blivit van och att det är därför.
Innan jag åkte till stugan för att sola så åkte jag och köpte solkräm. Hon i kassan måste ju tänkt att jag nog var lite sent ute... ser ju liksom ut som jag redan legat i solen lite för länge.
Igår var jag hos frissan. Fick present av min underbara Maria. Lite klipp och fix.
Vet inte riktigt vad jag gillar färgen på håret. Saknar lite mitt vanliga obehandlade hår. Men efter att jag tappade håret för fyra år sen så blev det sig liksom inte likt igen. Men men jag får vara glad att jag ens har nåt hår på huvudet efter alla behandlingar. Hur som helst, jag blev rätt nöjd ändå!
Nu börjar det släppa lite i ryggen. För er som varit gravida... lite grann som ett hejdundrande värkarbete i ryggen och nu börjar jag kunna andas lite normalt och kan fundera på att krypa ner i sängen. Jag klämmer mycket hellre ut en unge till än går med det här.
Usch vad bittert inlägg det blev idag. Men så får det bli ibland.
Hur bittert och ohanterbart det än känns ibland så glömmer jag aldrig all kärlek, vänskap och sommarvärme som finns omkring mig!
Kram bästa finaste människor! Sov gott!
-
Vilken dag! En riktigt härlig sommardag! Till och med så att klänningen åkte på när vi kom hem från stugan. Älskar sommar!
Vid lunchtid kom David och hans sötnosa hit. Vi hade lite picnic i lekparken en stund. Mycket lek och bus blev det.
En stund senare gick vi in och åt lite mat och barnen lekte och busade lite till.
För tillfället är jag alldeles ensam och övergiven. Barnens pappa kom och hämtade dom vid tretiden och David och hans skrutta åkte hem strax därefter.
Jag satte mig en stund på balkongen med fruktsallad och glass och njöt av solen. Nu känner jag mig lite rastlös, men samtidigt trött. Funderar på att ta ett skumbad, man har ju svettats endel idag. Samt att ryggen nog kan tycka det vore rätt skönt.
Imorn blir det provtagning på morgonen sen hoppas jag på sol som idag så jag kan sitta ute och bara vara. På eftermiddan ska jag ta mig till en frissa och fräscha till mig i kalufsen lite.
Jag vill tacka en av mina bloggläsare från hela mitt hjärta! Tusen tack Inga-Lill för denna fina lilla skyddsängel! Blev oerhört glad när jag öppnade posten här om dagen!
Kom på nu i skrivande stund att jag nog inte alls ska ta ett skumbad, har ju stygnen kvar från blindtarmsoperationen och ärren är dessutom lite röda och irriterade så kanske bäst att vänta. Får bli ett fotbad i stället!
Puss och kram allesammans!
Lite bilder..
På väg till stugan i lördags
Fikasugna hjärtan...
Avkoppling...
-
Den frågan får jag så gott som varje dag av mina små kottar. Mest tror jag för om jag svarar ja så är det fritt fram att ha så lite kläder på sig som möjligt när man går ut.
Idag svarade jag faktiskt ja. För det har varit en riktig sommardag. Lite blåsigt stundtals men ändå varmt och gott.
Till och med jag skippade långärmat när vi, eller jag, promenerade ut till stugan. Barnen cyklade.
När vi kom fram, jag svettig och med håll och barnen lite kinkiga och trötta i benen slängde jag mig i hamocken och lapade sol. Barnen hittade ny energi med detsamma och höll låda fram tills för en liten stund sen.
Clara brast ut i skrik och panik när vi åt middag, för jag såg en liten fästing mellan hennes fingrar. den var så pytteliten men dock, den satt fast och hon verkligen AVSKYR småkryp. Men att kyssa slemmiga sniglar och gosa med häststora hundar går fint. Clara har nämligen fått barn... ett slemmigt litet barn som heter Saga, hon bor i en skottkärra och är en ja, snigel.
Hon pussar den, ger den gräs och skäller på den när den rymmer. Hon är rätt go ungen!
Nu ligger jag nerkrupen i bäddsoffan här i stugan mellan mina prinsessor. Vi har haft en jätte mysig dag här ute idag. jag har mest legat, antingen i solen eller inne i soffan. Min rygg gör så fasligt ont. Nästan så jag mår illa av det. Så nacken och ryggen turas om att plåga mig lite. För tillfället känns det bra. Tog piller för några timmar sen. Så kanske bäst att somna innan dom slutar verka.
Ser fram emot morgondagen då jag och barnen ska träffa David och hans ena prinsessa. Men först lite sömn för jag misstänker att det blir endel bus och lek imorgon... en 4 åring, en snart 5 åring och en 6 åring... bäst att ladda batterierna ordentligt!
Kram och godnatt!!
-
Hua vad dålig jag är på att blogga nu för tiden! Ajsing bajsing Johanna!
Jag har liksom hjärnan fylld av mestadels en sak... KÄRLEK... Jag är så galet förälskad så det finns inte. Jag har verkligen fått en skänk från ovan. Min fina David... Du är bannemej det finaste i världen!
Med en sån fin människa i sitt liv är det svårt att fokusera på andra saker, vilket inte gör mig ett dugg. För det där andra, är mest elände och det lindrar han.
Idag till exempel ska jag iväg och få cellgifter. Men vad gör det när han finns i mina tankar, när han visar sin kärlek och får mig att le fånigt.
Han underlättar min vardag bara genom att finnas till. Löjligt kanske.. men sant!
Jag börjar sakteliga återhämta mig från förra veckans bravader med blintarmar och gallstenar. Nu är det mest min nacke som trilskas men inatt har jag faktiskt varit så gott som helt smärtfri... UTAN smärtstillande!!
Hade ett litet men ack så viktigt samtal med min älskade Cornelia i går kväll innan vi somnade. Om döden. Hon grät lite och sa att hon inte vill att jag ska dö. Att hon inte vill att nån ska dö för hon kommer sakna så mycket... Kanske är vanliga tankar hos barn. Men obehagliga. Särskilt när hon fäller krokodiltårar och man riktigt ser hur det skär i hennes hjärta. Det är så svårt att ha svar på alla dessa funderingar om livet...
Hon berättade för mig att hon brukar drömma att det börjar brinna hos mig och att jag sover så gott så att jag inte hör brandvarnaren, när inte hon är hos mig och att hon hittar mig i sängen.... Vad svarar men på det??? Jag visste om dessa drömmar för hon har berättat om dom för sin pappa, men nu vågade hon väl på nåt sätt berätta om dom till mig också.
Jag berättade för henne om konstiga, lustiga och läskiga drömmar som även jag brukar drömma och det slutade i alla fall med att vi skrattade.
Min älskade lilla unge, du är så fin! Hela du!
Den andra lilla kaxproppan. Hon är så mallig över sitt ommöblerade rum, så henne ser man knappt längre. Hon grejar och donar och kollar på gamla Disneyfilmer. Hon till och med SOVER i sitt eget rum nu!! Jösses, tror jag lyckades bra med den ommöbleringen!!
Jag ska dock inte ta åt mig hela äran själv, hon hjälpte ju faktiskt till. En halv flaska ajax till vardera filmfodral.... (!?!?!?) Clara "Lotta på bråkmakargatan nr 2" Landblom. Älskade busunge!
Nu är det dags för mig att traska till sjukhuset, sen handla lite mat, sen gå med Cornelia till tandläkarn och sen hämta lillasyster på dagis. Härligt med fullspäckade dagar!
Ta hand om varandra. Tjafsa inte om småsaker och inte stora saker heller för den delen, lös dom, genom att prata. Förlåt och gå vidare och underlätta i dina medmänniskors vardag. Det skulle kunna bli så mycket enklare och härligare då.
Bamsekram till er alla!!
-
Ja det kan man verkligen undra.. Med glimten i ögat var det min läkares första kommentar till mig idag.
Man skulle kunna säga att jag haft lite av "maximal otur" sista dagarna. Tidigt i söndags morse vaknade jag med på tok för hög feber, frossa och jätteont i magen. Ringde mamma och Leif 05.00 och bad dom komma och köra mig till akuten samt att ta hand om barnen som fortfarande låg och sov.
Blev inlagd på avd 9. Det var fasta som gällde och dropp. Röntgen på magen gjordes och jag hade en inflamerad blindtarm. Den opererades bort och jag sattes på antibiotikadropp samt lite annat som skulle hjälpa mitt immunförsvar till sitt normala. Jag hade ett CRP på 140-150 nånting och mina vita låg på 0,4. Inte så bra.
Operationen gick bra och allt var frid och fröjd. Trodde jag... Morgonen efter hade jag fruktansvärt ont på ett annat ställe i magen. Men trodde ihop med läkarna att det nog var lite sviter från operationen. Men det blev värre och värre och tillslut låg jag och grät och kved och kunde inte ta ett endaste djupt andetag. In kom ett gäng sköterskor och nån läkare med morfin och ett stolpiller. Det visade sig vara ett gallstensanfall.
På röntgen hade man sett gallsten men det har dom flesta och det gör man inget med så länge man inte har problem av det.
På grund av min situation med lågt immunförsvar, nyopererad med mera med mera så ville dom undvika att operera mig igen så dom och jag hoppas nu att den lille stenen ska rulla tillbaka ner i gallblåsan och inte ge sig ut på gallgångsäventyr nåt mer. Än så länge känns det okey, men får jag mer ont och feber så blir det till att ta bort gallblåsan.
Det jag råkat ut för är väl inga större krämpor egentligen, bara det att ALLT givetvis ska komma på en gång... Men men tur i oturen var väl att jag var på sjukhuset och att det snabbt kunde konstateras vad som var fel.
I går fick jag åka hem. Med ett CRP på 60 och vita på 2,9, betydligt bättre!
Var i Eskilstuna idag på läkarbesök alltså och det är inte bara elände.. Mina levermetastaser har minskat!! Vilket innebär att nya cellgifterna funkar bra. Så vidare planer är att fortsätta med dom fram till i juni och ser det fortfarande bra ut då så får jag SOMMARLOV!!!!!!!
Vad gäller mina nacksmärtor så ska jag nu om nån vecka eller två få göra en MR (magnetröntgen) och skulle det vara så att det visar nånting i tumörväg så blir det förmodligen strålning. Annars blir det sjukgymnast och annan utredning och lite mer skräddarsydd smärtlindring.
Jag är nöjd med dagens läkarbesök, det var ett positivt sådant tycker jag.
Trött. Ja, det fortsätter jag att vara, som bara den. Ont i nacken, som satan.
Lycklig. Ni anar inte! Så lycklig!
David har funnits varje dag vid min sida på sjukhuset. Stått ut med mitt stånkande och gråtmilda humör. Kärlek!
Barnen har ringt ett par gånger och Cornelia och mamma var och hälsade på en kväll. Innan dom kom hade dom varit vid stugan och plockat blommor till mig. Kärlek!
Så nu vet ni vad jag har pysslat med i veckan. Lite av varje kan man säga!
Kärlek till er alla!
-
Bums ner i sängen igen efter att ha lämnat barnen på dagis och skola. Trött är bara förnamnet idag. Har sovit som en mupp... snurrat, haft ont, svettats, haft dragkamp om täcket, fått en kick här och där... sötkorvarna ska ju såklart sussa tätt tätt intill. Mysigt men kanske inte optimalt. Men sova kan jag göra i graven.
Hann inte längre än till sophuset, alltså 20 meter, när vi gick i morse förens det började hugga och värka i nacken. Det måste ju vara nån nerv som ligger i kläm.
Jag har fått byta ut lite medicamente nu, så Alvedon forte, dikoflenak och tromadol (tror jag det hette). Får väl ge det några dagar. Ska träffa läkaren nästa vecka för utvärdering.
Valborgsmässoafton tillbringades i stugan med mamma och Leif. Vi sov där ute för första gången, riktigt härligt var det.
Vi åt god mat, tittade på majbrasan, myste och ja, myste!
Jag tackar ödmjukast kortisonet för i alla fall en halvdag av speed... Pigg och glad och i städartagen, så stugan riktigt sken!
På eftermiddan dock fick jag soppatorsk... trött och skum i kroppen. Trots att jag rätt nyligen har börjat med cellgifterna igen så skulle jag inte tacka nej till ett par månaders uppehåll, för det här suger!!
Nu vill inte ögonen mer, ska försöka få ett par timmars sömn. Ha det fint alla!
Kram!!
-
Det bara sköljer över mig ibland, som en stor våldsam våg. Blir arg och ledsen.
För en stund sen tog jag upp telefonen och ringde till min sköterska i Eskilstuna, som om det vore det mest naturliga i världen. Jag bad om hjälp och råd gällande min värk. Vid nåt tillfälle svor jag... "den där jävla värken i nacken.." och skrattade lite och bad om ursäkt för mitt språk.
Nu i efterhand kom det bara över mig... Tänk om jag hade kunnat gjort nåt annorlunda... för att slippa ta upp telefonen och ringa min sköterska och be om hjälp med smärtstillande... Tänk om jag hade kunnat få slippa den här jävla cancern!!!
Tänk om tänk om tänk om.... ja, tänk om. Men vad hjälper det... ingenting. Blir så arg!!!! Så ledsen!!!!
Min sköterska la i alla fall en brådskande bevakning till min läkare. Så jag hoppas hon ringer upp mig idag, väldigt snart.
Det gör ont i varenda led i kroppen och min nacke... ja den har ju försökt ta livet av mig i kanske tre månader nu.
Har käkat citodon och dikoflenak sen i påskas och det blir ju inte det minsta bättre. Får se om hon kan koka ihop nåt annat åt mig.
Jag har haft en alldeles underbar helg, trots värk. Har bara "varit" och haft det mysigt med David. Jag har faktiskt inga ord på hur underbar han är mot mig... "Jag finns här min ängel, så länge du vill.." finaste sms:et av finaste David.. behöver man säga så mycket mer än att Han är underbar!!
Och så kom ju mina sessor hem igår. Alldeles ljuvliga, glada och gosiga!
Så trots allt skit.. så KAN jag bara inte vara annat än SÅ HIMLA LYCKLIG!
Jag har världens finaste ungar. Världens finaste pojkvän (hihi pojkvän, känner mig som 14 när jag säger pojkvän hihi fnisselifniss..) Världens finaste vänner och världens finaste familj. KÄRLEK!!!
Idag är det dags för behandling igen. Suck och stön och nej nej nej vill inte... men... bita ihop, that´s my thing.
Kram och trevlig valborg!
-
Jag får väl vara nöjd antar jag. Har mått som en prinsessa hela veckan, så lite ajsing-bajsing får man väl stå ut med.
Har ont i varenda led idag, sådär feberont. Inget konstigt, inget oväntat. Så som det ska vara gissar jag.
Har varit duktig och satt i mig både dikoflenak och citodon idag, ska försöka ta dom regelbundet så kanske det inte blir så jobbigt.
Förövrigt mår jag bra. Inget illamående direkt, lite lite kanske men knappt märkbart. Kan ju vara så att KÄRLEKEN bär mig och underlättar endel...
Lycklig är jag i alla fall. Så galet lycklig!
Trevlig helg!! Kram!!
-
Planerna var att jag skulle ta en promenad till sjukhuset idag för att få mina cellgifter. Men så ringde telefonen och bara att höra hans röst gör mig pirrig i magen och när han sen frågar om jag behöver skjuts... då smälte hela jag!
Det var inget fel på vädret, jag behöver röra på mig... men bara för att få se honom igen och känna hans hand i min... så tackade jag ja!
Han, han heter David. Han gör så att solen lyser när det är mulet, han gör så att jag känner mig vacker, han får mig att le även när det är tungt, han delar sina känslor och han lyssnar till mina. Jag är rätt säker på att han är den jag är menad att dela mitt liv med... Jag hoppas det så innerligt! Det finns inte en millimeter av tveksamhet. I mina ögon är han perfekt!
Du är mitt allt, min sol, min himmel, min stora stora kärlek, David! ♥
Cellgiftsbehandlingen gick bra. Jag kom överens med min sköterska att jag ska komma även nästa vecka och få intravenös behandling istället för kapslarna. Känns väldigt skönt. Så nu blir det behandling två veckor efter varann, den tredje veckan är fri. Hoppas nu att detta ska funka bra!
Efter behandlingen körde Leif hem mig, som naturligtvis kom upp på avdelningen med en chokladkaka och en cola. Var inte så sugen på mat så det fick duga som lunch.
Väl hemma fick jag ett ryck och började städa på balkongen, tänkte att det var lika bra innan jag skulle bli för trött av cellisarna. Det blev riktigt fint, lite blommor ska dit också men det får vänta lite... litar inte riktigt på våren än.
Alldeles lagom till jag var färdig med balkongen, fick jag besök. Av David. Vi satt och pratade en stund på balkongen i solen och efter en stund bestämde vi oss för att åka och äta pizza. Vet inte riktigt om jag minns vad det smakade... hade liksom bara ögon för honom.. och hans underbara leende och kärleksfulla ögon. Och jag bara älskar att få prata om livet, i stort och smått, med honom!
Jag är lite kallsvettig, grusig i ögonen och det smakar lite metall i munnen... som det brukar efter behandling. Men en sån här behandlingsdag har nog aldrig känts så enkel och pirrig och fnissig och alldeles alldeles... underbar!
Har sparat "lite" disk och tvätt tills imorgon. Gissar nämligen att jag är en aning kortisonspeedad som vanligt dagen efter... måste ju ha nåt att göra när man är på det humöret!
Vet ni en sak...?
Jag ska bli gammal, riktigt gammal. Så deså!
Kram!!
-
En helt underbar vecka har trätt in i en ny förhoppningsvis underbar vecka.
Jag har visserligen lite obehag att frukta, men försöker att inte göra det för mycket förens jag vet om så blir.
Provtagning och samtal hos terapeuten idag. Cellgifter imorgon...
Lite illamående och trötthet får jag kanske räkna med. Men jag hoppas och tror att den underbara känsla jag bär inom mig kan väga upp.
Jag ska också be min sköterska imorgon att kolla upp om jag kanske istället för dom hemska Navelbine-kapslarna kan få intravenös behandling. En dags totalkollaps av magen förra gången sänkte mig i flera dar... känner att jag hellre tar en extra sväng till sjukhuset och får behandling än den vidriga biverkningen.
Desutom har jag barnen när kapslarna ska tas nästa gång och jag får inte riktigt ihop hur det ska gå...
Appropå barnen.. dom är nu hos sin pappa. Cornelia var helt återställd från kräkmonstret igår, pigg och glad precis som vanligt.
Jag hoppas att nästa vecka med barnen blir lika underbar och energigivande som denna har varit!
Nu ska jag hoppa upp på mina små moln och sväva iväg till sjukhuset... Jag är så kär!!
Kram på er alla och ha en underbar dag!
-
Min stora lilla plutta ligger däckad. Kräksjukan är här... Buuääk!
I morse började hon kräkas och sen har hon kräkts och kräkts och kräkts och mellan kräkningarna legat helt utslagen och svettig. Somnade till och med i badet en stund.
Har nu sanerat vardagsrummet som blev nerspytt först. Lillstumpan sover och fortsätter kräkas mellan varven.
Hon som skulle på kalas på Buzis idag. Så typiskt!
Lillasyster fick följa med mamma och Leif ut till stugan idag, så här sitter jag i all tystnad och mumsar choklad och är bara allmänt.... FÖRÄLSKAD!!!
Puss och Kram!
-
Jag vill passa på att påminna om att alla kan göra skillnad, stort som smått. Dessa helt underbara tavlor har jag fått i present av min fina mamma. I samma veva som hon gjorde mig oerhört glad, gjorde hon också skillnad... 120 ynka kronor som en tavla kostar går till Ung Cancers fantastiska arbete att hjälpa och stötta unga vuxna som på ett eller annat sätt drabbats av cancer.
Hjälp Ung Cancer att hjälpa, du också! Här på www.ungcancershop.se hittar man bland annat dessa ursnygga tavlor och massa annat smått och gott.
Jag är själv ett levande bevis på att Ung Cancer är så betydelsefulla, dom har hjälpt mig när helst jag har behövt. Deras arbete är ovärderligt!
Var och lämnade barnen på dagis och i skolan i morse. När vi dyngsura kom fram till Cornelias skola kom jag på att jag glömt hennes gympapåse... bara att traska hem och hämta den och sen plaska sig tillbaka till skolan. När jag ändå var i farten gick jag vidare till affären och handlade lite inför helgen. Det var inte en jätterar promenad kan jag säga.. men efter ett varmt skumbad var jag kurerad mot frusenhet och dyngblöta fötter. Och nu är jag varm och go igen!
Jag är så vansinnigt tacksam för den här veckan! Det var länge sen jag hade sån energi och livsglädje. Älskar´t!
Trevlig helg alla fina! Njut av helgen!
Jag ska fortsätta njuta av förälskelse, av att leva och att bara kunna andas ♥
-
Om man tror tillräckligt mycket på nånting, så kan det ske...
Om man känner hopp om nånting, så kan det ske...
Om man tänker kärlek, så kan kärlek faktiskt ske...
Det är nåt speciellt över den här veckan. Den går i kärlekens tecken. På riktigt.
Jag får må bra. Jag får ha kraft till att leka med mina barn. Jag somnar på kvällarna med ett leende. Hela jag är fylld av kärlek. Jag får kärlek och jag får ge kärlek... som jag så länge drömt om.
Jag tror och jag hoppas att den här veckan är början på nåt nytt... början på riktig kärlek.
Jag är kär!
-
Jag lever! Jag känner att jag lever!
Mina små hjärtan är hemma igen och jag har fått kraft och energi tillbaka att vara den mamma jag alltid vill vara.
När livet gör mig den här tjänsten, känner jag verkligen hopp om framtiden.
Idag har båda sessorna varit hemma. Vi har tagit sovmorgon, haft pyjamas på oss långt fram på dagen, pysslat och lekt. Barnen var iväg en sväng med sin morfar till farmor Tora där dom fick mat och bada i hennes badkar, medan dom var borta passade jag på att vila lite.
Jag njuter verkligen i fulla drag av tillvaron just nu!
Förra veckan var pest och pina, mådde som en säck skit. Men nu är jag återställd och mår om jag alltid skulle vilja göra.
Pusskalas med Clara ♥
Gosstund med Cornelia ♥
Våren ÄR här.. den trilskas lite bara..
Pyssel...
Mamman pysslade en present till stora C..
En koncentrerad ClaraBus..
Mammans pyssel.. storslaget!
Som sagt, nöjd med tillvaron.. allt jag kan säga!
Kärlek alla fina!
-
Medans mamma och Leif stod och lagade mat i gårkväll, satt jag bredvid och kluddrade lite. Men bara med blyerts den här gången. Det blev ett litet självporträtt kan man säga... Ett kanske väldigt blottande men ändå ärligt porträtt.. "Naken"
Känner
både
stolthet
och
en
enorm
saknad
i
den
här
bilden...
Är
trött,
mår
illa
och
har
ont
i
magen
idag.
Men
förhoppningsvis
blir
det
lite
varmt
och
soligt
snart
och
då
blir
det
en
sväng
ut
till
stugan.
Kram!!
-
Idag var det målartarmens tur att få säga sitt...
Och med det vill jag få sagt att jag mår mycket bättre idag... Kanske kan ni lista ut vad för problematik jag hade igår... Haha! Ibland får jag till det..
Min andra målning är född! Det är sjukt så befriande det är att sätta sig och skapa. Från tanke till verk. Och dessutom komma på sig själv med ett stort leende på läpparna medans man skapar...
Jag har en önskan med målningen. Och det är att bara kunna sätta mig vid färgerna och målarduken och bara låta känslorna ta över helt. Släppa tekniker och tankar. Men det kommer nog. Än så länge testar jag mig mest fram, känner på färgen med hjälp av fingrar, penslar och färg, har också använt disksvamp som jag klippt sönder.
Så här såg det ut idag när jag släppte loss.
Jag började med att skissa fram en fjäril, har verkligen snöat in mig på dessa vackra ting..
Sen klippte jag ut en schablon av min skiss som jag la på den svarta bakgrunden jag fick till sist jag målade...
Jag la färg med hjälp av pensel och schablon så jag skulle få en snygg kontur..
Sen skapade jag fritt min för dagen egen fantasifjäril...
Och så här blev min andra oljemålning!
Kladda måste man...
På internet hittade jag det här.. "I boken djurens språk av Solöga står det att fjärilen säger: Dansa måla skapa, uttryck dig själv. Din gåva är att kreativt gestalta det du vill att andra ska se".
Det ska bli roligt nästa söndag, då jag ska använda en mycket större duk och Aleksandra ska få vägleda och inspirera!
Trevlig och kärleksfull helg finaste Ni!
"Livet är inte lätt, bara fantastiskt"
-
"Förlängd överlevnad och förbättrad livskvalitet". Det är vad som kännetecknar palliativ behandling, som jag går under.
Förbättrad livskalitet... jag vet i fan. Idag skäms jag inför mig själv. Känner mig så förnedrad av dessa biverkningar. Skulle det här vara förbättrad livskalitet??
Om det gick att spå in i framtiden. Kanske det gick att se att jag kan leva tills jag dör av ålder. Jag skulle inte tveka då. Far åt helvete med cellgifter och annat som FÖRSÄMRAR MIN LIVSKVALITET.
Men nu går det ju inte att spå... men jag kan ändå inte låta bli att fundera. Ett kortare liv utan cellgifter, men där jag mår bra och kan leva normalt. Eller ett längre (kanske) liv med cellgifter där jag åker på biverkning efter biverkning och inte orkar leva normalt.
Å andra sidan så kanske cancern skulle växa så fort och göra så ont att livet skulle bli alldeles för kort.. och det är det ju heller inte värt.
Men som det är idag, alltså den 12 april... är INTE värdigt.
Om jag var miljonär, kanske jag kunde köpa mig fri från cancern. Åka utomlands och få nån alternativ behandling eller leta upp örter och annan kost som sägs lindra/bota cancer... men jag har varken råd eller fysisk/psykisk ork till det.
Det är också vansinnigt frustrerande att veta att för ett halvår sen fick jag en behandling (läkemedelsstudie) som var grymt bra. Den tog bort 79 procent av mina metastaser på 10 månader och jag mådde helt okey av den. Men att jag idag inte FÅR börja med den igen därför att den inte blivit helt godkänd (än) som läkemedel och tack vare att jag slutade med den på grund av mina sänkta värden och att kroppen behövde vila och återhämta sig så är jag inte välkommen att få den behandlingen igen... Rätt så vansinnigt när man tänker efter...
Dagens mående får mig att seriöst fundera på om det är värt det...
-
Rätta mig om jag har fel.. men är det inte lite så att vi alla, mer eller mindre, väldigt ofta uttrycker oss med "Det värsta jag vet"?
Jag gör det i alla fall.. tandvärk... "åhh det är det värsta jag vet". Huvudvärk... "åhh det är fasen det värsta jag vet". Kräksjukan... "så hemskt, det värsta jag vet". Nån som ligger och kör 50 på 70 väg... "men åhh, det är det värsta jag vet"...
Vad jag vill komma fram till är att det finns så mycket som kan vara "det värsta man vet" och idag har jag en biverkan som är DET ABSOLUT VÄRSTA JAG VET!!!! ...i alla fall för dagen...
Just idag kan jag inte tänka mig något värre. Men för att vara lite hygglig så ska jag inte gå in på detaljer. Men buuuäääää säger jag bara...
Igår kväll tog jag alltså Navelbine kapslar. Cellgifter alltså. Och en av dom vanligaste biverkningarna grabbade så klart tag om mig. Tack och bock!
Jag skulle idag gå och träffa min nya KBT-terapeut, men fick så snällt avboka. Jag hoppas hon ringer istället, alltid skönt att prata av sig lite.
Jag kunde ju som sagt inte hålla fingrarna borta från mina nyinhandlade målargrejer igår. Så det bidde en liten tavla faktiskt. Det var riktigt roligt och rogivande.
Fint eller fult. Rätt teknik eller inte. Det gör det samma, jag släppte loss och bara njöt av min nya hobby!
Så varsågoda att skåda mitt mästerverk!!
Det blev en till tavla, eller ja, det HÖLL på att bli en till tavla. Den var jättefin faktiskt i olika cerisa skiftningar, men jag vet inte vad som hände för nu är den helt svart... Men men då fick det väl bli en svart bakgrund då.. så får vi se vad som ska målas på den. Spännande!
Nu ska jag ta min lite smått darriga och uttorkade kropp och placera den i sängen. Blir inte roligare än så idag vad det verkar.
Ha det gott!
Kram!!
-
Tavlan jag fick av Aleksandra blev TVÅ tavlor... Den första heter "Himlen kan vänta". Den andra har inget namn och den fick jag tolka som jag vill sa Aleksandra. Jag har tolkat den på mitt sätt, "Stark" blev min första spontana tolkning.
"Himlen kan vänta"
"Stark"
Aleksandra visade mig vad jag behöver för produkter för att börja måla och vi bestämde att jag ska börja nästa helg. Jag ser så oerhört mycket fram emot det!
Jag kunde inte hålla mig, så jag inhandlade lite basgrejer redan idag... är sugen på att sätta igång och testa lite redan nu..
Tusen tack Aleksandra! Du är underbar!
Kram!!
-
Jag reste mig ännu en gång. Idag kan det bara bli bättre...
Idag ska jag möta upp en kvinna. En fantastisk kvinna som heter Aleksandra. Hon har också en blogg här...mycreativity. Hon heter Aleksandra Kudiak och är konstnär bland annat. Jag ska idag möta henne för att ta emot en målning hon gjort till mig. "Himlen kan vänta" heter den. Jag kan inte med ord beskriva hur glad och fylld av tacksamhet jag är för den här gåvan. När Aleksandra skrev till mig och berättade att hon gjort den här målningen till mig så blev jag alldeles varm och rörd. Och när jag sen såg en bild på den... då grät jag. Den är så oerhört fin och det finns så galet mycket JAG i den.
Hon har verkligen lyckats fånga mig i sitt sätt att måla. Jag kommer lägga upp en bild på den här när jag fått den.
Jag kommer också nu ta tag i det jag så länge gått och funderat på... att börja måla. Aleksandra ska få vägleda mig.
Jag har så otroligt mycket tankar och känslor inom mig och skrivandet är en stor stor hjälp att sortera allt, men jag behöver mer kreativitet... och som Aleksandra sa "duken klarar mycket känslor". Så jag ska ge det en chans, eller flera..
Innan jag ska möta Aleksandra ska jag träffa Veronica, min älskade Veronica. Vi ska ta en lunch.
Tänk att igår var jag så låst i mina känslor och idag har jag tagit ett kliv utanför dom, ser på dom och gör nånting med dom.
Dagen har bara börjat, men den är redan så annorlunda...
Ni är underbara, ni vet det va.. Kram!!!
-
Det är så tyst. jag kan gissa mig till vad grannen lyssnar på för musik och jag hör när en annan granne spolar sin toalett...
Jag hör också regnet som slår mot fönstret.. Men annars är det helt tyst.
Ögonen vill blunda. Fingrarna vill falla ledlösa längs min sida. Benen vill inte bära mig. Hjärnan vill tänka och föra djupa diskussioner.
Min själ. Mitt friska jag. Vill ut och gå, träffa folk, bli kär, leva.
Hela jag. Frisk som sjuk. Skriker efter någon att ha vid min sida. Någon att luta mig mot när det är som jävligast. Någon att skratta med när livet är som bäst.
Det är konstigt hur den saknaden efter "någon" kan vara så stark...
Jag vill så mycket. Mitt inre skriker efter aktivitet och glädje. Medans kroppen bara kan ge mig total orkeslöshet, uppgivenhet och tårar.
Idag är allt det här min verklighet... imorgon kan det vara helt annorlunda...
-
Har haft en fantastisk skön helg. VÄLDIGT LUGN.
Värken i bröstbenet är för tillfälllet borta. Gudomligt! Halva dagen igår och hela idag har funkat utan värktabletter. Så även om jag är trött så är jag inte sådär groggy som värktabletterna får mig att bli.
Idag är jag lite skönt trött, lite bonussöndagstrött... Ligger mest i soffan och slöar. Lyssnar på musik och äter godis och blippar på datorn.
Hade tänkt att få lite gjort på städfronten idag men ÄH! Det kan vänta!
Imorgon bitti ska jag gå ner till vårdcentralen för att ta prover. Dom behövs så jag kan få klarttecken att ta Navelbine-kapslarna imorgon kväll. Skulle mina värden vara för dåliga så får jag inte ta dom.
Känns lite läskigt att svälja kapslar fyllda med cellgifter.. väldigt viktigt är att dom är hela så att inte svaljet och magen kommer i kontakt med cellgifterna. Farliga grejer man ska peta i sig...
Nu skulle jag kunna tänka mig att knäppa med fingrarna så att en saftig pizza trillade ner på bordet... Ska det slöas så ska det slöas ordentligt!
Ha det gott alla Ni fina!
Kram!
-
Godmorgon på Er alla! Hoppas ni har en härlig och njutfull helg.
Jag fick svar på skellettröntgen i torsdags och den såg bra ut. Inga konstigheter. Så vad värken beror på är lite oklart. Det kan vara metastaserna som trycker på nerver eller nån inflamation.
Min kära moster som för övrigt är sjuksköterska var här igår och kände och klämde lite och hon förklarade lite hur det kan kännas och te sig i kroppen.
Hon förklarade också vikten av att lindra smärtan INNAN den blir för stark. Jag är ju lite dålig på att förebygga med smärtstillande, då jag av nån anledning tänker att har jag inte ont just för tillfället så kanske det har gått över. Men oftast så straffar jag bara mig själv... så nu ska jag försöka ta mina värktabletter kontinuerligt och INNAN jag har så ont att jag kvider...
Jag är varm och lite svullen på bröstkorgen, vilket nog tyder på en inflamation.
Det kan lätt bli inflamation kring en metastas som har fallit i NEKROS, alltså dött kan man säga. Och enligt min läkare så är det just så det har blivit, nekros. Så jag försöker lägga ihop ett och ett.. alltid lättare att handskas med smärta när man har en någorlunda förklaring.
Just denna förklaringen är i nuläget god nog för mig. Kanske dåligt förklarat av mig så att andra ska förstå, men så får det bli tyvärr.
Nästa vecka ska jag se till att få ordentlig hjälp med smärtstillande, om det inte har blivit bättre. Och framför allt kolla upp VAD SMÄRTAN VERKLIGEN BEROR PÅ... det måste ju gå tycker jag!
Jag funderar också på att prata med min läkare om ASIH, avacerad sjukvård i hemmet. Med sån här smärta en långhelg kan det nog vara skönt att få direkt hjälp och dessutom slippa sitta i timmar på akuten om det skulle bli nödvändigt. Om jag som grädde på moset också har barnen så är det ju till stor hjälp om jag kan få hjälp hemma, istället för att trixa med barnpassning och skjuts och massa annat stul som blir.
Ja, det gäller att vara lite om sig och kring sig minst sagt...
Jag känner mig tillfreds med mitt lilla psyke, men har ont, är trött och mår lite illa. Tur som bara den att jag har min lilla mamma och min fina Leif som gör ALLT för att vi ska ha det bra. Älskar er så jag spricker!!
Påskägg fyllda med kärlek till Er alla!!
-
Det var ju så himla skönt och vara pigg och glad och må prima ballerina.
Förbaskade jäkla cellgifter som både förstör och räddar mitt liv!!!
Idag är jag helt tömd på energi. Och har dessutom ont...
Har ont kring bröstbenet. För ett par dagar sen så kände jag en ny knöl på vänstra sidan av bröstbenet. Jag kan med all säkerhet säga att det är en ny metastas då den känns precis som den på högra sidan. Och jag känner att den sitter i benet liksom.
Igår när Maria och jag satt och åt lunch i Eskilstuna började det göra lite ont.. men tänkte inte mer på det. Men idag.. AJ!
Tänkte jag skulle visa. Här är alltså mitt bröst och ringen på höger sida närmast krysset är den redan kända metastsen. Den ringen på vänster sida, trycker jag på den så känner jag vilket jag misstänker är en ny. Krysset, om jag berör det ganska lätt så gör det SKITONT! Sen värker det förbi ärret man ser över det vänstra bröstet och ner mot revbenen på sidan.
Ärret är efter insättningen av venporten. Venporten ligger precis under ärret och från den går en slang upp mot halsen och sen ner igen mot hjärtat. Och där pumpas cellgifterna ut.. enkelt förklarat.
Får väl börja käka värktabletter igen då. Är väl ingen idé att ringa och tjata på dom om värken. Jag har ju cellgifter i kroppen nu och svaret på skellettröntgen hoppas jag kommer inom kort. Så jag får bita ihop och ha tålamod.
Hade tänkt att barnen och jag skulle ha en riktig mysdag imorgon, eftersom påsklovet börjar då. Men nu ville min älskade mamma att vi kommer dit när jag har så ont och är så trött. Och det kanske inte är så dumt. Det är ju minst lika mysigt att vara där.. om inte mysigare!
Det är ju bara så frustrerande att det inte gick att klara sig själv denna veckan heller...
Men jag lever fortfarande på förra veckan. Den var underbar och jag LEVDE verkligen!
HATAR och ÄLSKAR dessa CELLGIFTER...
Kram fina Ni!
-
Klockan 8.15 åkte Maria och jag till Eskilstuna för skelettröntgen. Fick en spruta i armen med en så kallad isotop. Efter den ska man vänta tre timmar på själva undersökningen så vi åkte som så många gånger förr till Tuna Park och shoppade lite och åt lunch.
Klockan 13 var vi tillbaka på sjukhuset och då fick jag lägga mig på en brits och spännas fast. Sen åkte jag sakta in i ett hål och sen ännu saktare ut därifrån.. 30 minuter tog undersökningen ungefär.
Maria fick vara med så hon kunde fota lite. Älskade Maria!
Imorse när jag vaknade var jag pigg som en mört. Studsade upp ur sängen.
Allt tack vare kortisonet jag fick med cellgifterna i går. Det höll i sig tills vi var halvägs hemma på eftermiddan, Då slog tröttheten till. Som en blixt från klar himmel... herrejösses.
Jag gick och hämtade Clara på dagis direkt när jag kommit hem, Cornelia följde med en kompis hem efter skolan idag.
Stackars Clara fick se en film och spela lite bolibompaspel på datorn så jag kunde vila i soffan...
Sen kom mamma och fixade pannkakor och hjälpte mig natta barnen.
Och nu ligger jag i soffan och småfryser av trötthet. Håller nästan på att somna stundtals så ska strax gå och lägga mig, men det är rätt så skönt att sitta uppe efter att barnen har somnat och bara vara och få lite perspektiv på dagen som varit.
Så nu väntas bara ett besked på den här skelettröntgen. Ett bra besked helst!
Godnatt och kram!
-
Har nu fått mina cellgifter Navelbine. Gick snabbt och smärtfritt. Tog en timme ungefär. Mamma kom och höll mig sällskap. Kände inte av nånting medans jag fick dom, men nu börjar jag känna mig lite trött och svettas.
Cornelia vaknade i natt med värk i sitt öra, så hon och hennes pappa åkte till doktorn i morse som konstaterade öroninflamation. Men ingen penicillin behövs då hon inte har nån feber och har hon tur går det över av sig själv.
Efter behandlingen hämtade mamma och jag Cornelia och så åt vi lunch på MAX. Mamma for åter till jobbet och nu försöker jag lugna ner min lite smått rastlösa dotter... Tror jag ska muta henne med lite dataspel, så kan jag inta soffläge.
Nu ska jag behandlas var tredje vecka intravenöst och dag åtta efter varje behandling ska jag ta tre kapslar innehållande samma cellgift. Sen fri en vecka och sen åter för behandling igen. Hoppas nu att denna sort funkar så monstret DÖR!!
Puss och kram på er Alla!
Självklart hittade jag kakburken i väntrummet!
-
Det är härligt att kunna säga att en måndag är underbar. Brukar ju annars kunna hänga en del ångest över måndagar.. för dom flesta tror jag. Även för mig, som ändå inte har ett jobb att stiga upp tidigt till efter en alldeles för kort helg. Det blir en slags press att ny vecka väntar och då "ska" man uträtta massa saker och det är inte lika okey att ligga och slöa sig som det är på helgen... Mina egna tankar alltså.
Men imorse vaknade vi, jag och Cornelia långt innan klockan ringde. Hon satte på en film och jag kunde sitta och mysa med henne en stund innan det var dags att väcka lillasyster som gärna och ofta ligger och drar sig lite extra.
Har varit pigg och glad hela dagen. Blev lite trött efter lunch, så la mig och sov ett par timmar. Gick och hämtade barnen och när vi kom hem stack dom ut och cyklade och jag kunde bara ta det lugnt. Efter en stund kom dom in, iskalla och kissnödiga.
Jag fixade lite käk och efter maten lekte vi lite. DET är en kick om något! Att orka leka med barnen. Då växer jag som mamma och jag fylls med energi och kärlek. Och barnen blir så glada och spralliga och tar tillvara på varje sekund jag orkar vara med. Perfektion i min värld!
Nu sover mina älsklingar, det var knappt jag hann börja läsa i boken förens båda hade slocknat.
Jag sitter med en stor kopp varm choklad och känner mig bara allmänt nöjd.
Imorgon är det dags för behandling. Försöker att inte tänka så mycket på det. Det blir som det blir, inte så mycket jag kan påverka. I alla fall inte nu och här.
En timme ska behandlingen ta och innan den ska jag till labb för provtagning.
Ska bli trevligt att snacka lite med sköterskorna på onkologen och smaska på deras kakor.. det är ju liksom höjdpunkten med dom där besöken.
Om det finns någon som läser detta, som har någon slags erfarenhet av Navelbine så skriv gärna och berätta era upplevelser av det cellgiftet. Skulle verkligen uppskatta det! Maila, eller hör av er på facebook eller lämna en kommentar.
Tack för att Ni finns!
-
Jag har mått så bra under min lilla visit till Skåne. Det har varit lugnt och skönt, med mycket vila och återhämtning.
Jag har blivit bortskämd med allt ifrån kärlek till mat och presenter.
Nu är jag på hemmeplan igen och idag kom älsklingarna hem. Har saknat dom massor, men ändå känt att jag har kunnat unna mig en skön vecka bara för mig själv.
Tack älskade underbara Annelie, Peter, Liam, Laura, Alvin My love, Inger och Kaj, Emelie och Anders för att ni tog emot mig med öppna armar! Ni är kärlek hela bunten!
I sommar tar jag med mig sessorna och morfar och åker och hälsar på igen!
Veckan som kommer blir intressant. På tisdag börjar jag med ett nytt cellgift, Navelbine. Jag fick till min stora glädje inte fortsätta med Xelodan då den gav mig biverkningar i form av kärlkramp. Så återigen dags för en ny sort. Jag slipper tappa håret av den, annars funkar den väl vad jag förstått lite som dom flesta cellgifter, illamående, trötthet och så. Nu har jag ju i alla fall bunkrat upp med illamåendemedicin så förhoppningsvis kanske det blir lindrigt.
På onsdag åker jag och Maria till Eskilstuna då jag har tid för skelettscint. Jag bad att få göra en sån eftersom värken i nacken vägrar ge med sig. Troligtvis vilket jag nog tror själv också, så är jag bara stel och kanske har nån muskelinflamation. Men för att kunna släppa oron så är det lika bra att kolla upp det ordentligt. Ryggen har börja värka allt mer också. Inte konstant men går jag ett par timmar på stan så kan jag vara rätt säker på att få ont.
Men som vanligt, en dag i taget. Jag börjar med att krypa ner mellan mina prinsessor och försöka sova gott.
Kram!!
-
Nu är jag här. I tisdags kom jag ner hit och det är så underbart och fridfullt här nere. Våren har kommit även här, så solen lyser men det är blåsigt.. som det brukar alltså. Ändå är det helt underbart!
Och mina fina släktingar Annelie, Peter, Liam och Laura och icke att förglömma min nya kärlek Alvin.. (the dog!) tar hand om mig och vi myser mest hela dagarna. Det var länge sen jag sov så gott som jag gör här.
Det är nåt speciellt med Skåne, alltid när jag har kommit hit så har jag funnit frid och harmoni inom mig. Hela jag blir fylld av ett enda stort lugn. Och så börjar jag prata konstigt... haha det tar fem minuter så ändras dialekten till nån slags sörmländska med gröt i munnen. Men jag gillar det. Har alltid varit svag för skånska, även om det inte alltid går att förstå vad dom säger.
Jag måste varit skåning i ett tidigare liv.. och skulle inte ha nåt emot att bli det i ett senare. Åhh släkt och vänner.. kan vi inte alla bara flytta ner hit??!!!!
I tisdags när jag kom hit hämtade Annelie mig på tågstationen och sen åkte vi hem till Inger och Kaj. Inger är min farmors syster och Annelies mamma. Där väntade barnen på oss och jag blev mött med jättegosiga kramar av dom. Vi fikade lite innan vi åkte hem till Annelies gudomliga hus där vi hade lite kalas för Liam som fyllde sju år. Tacos och mera fika!
I går träffade vi Emelie, Annelis lillasyster på stan. Käkade lunch och shoppade lite. Jag fick också jättefina presenter av Emelie den sötisen!
Sen mötte jag upp en vän och vi tog en promenad genom stan och sen åkte vi ut till Smygehuk och kikade lite. Det är så fint där! Men eftersom vi höll på att blåsa bort så åkte vi tillbaka in till stan och där jag blev bjuden på en trerätters på en jättemysig resturang. Kom hem vid åtta på kvällen ungefär och vid tio hade jag somnat för länge sen... med kläderna på... Man blir trött av skånska vårvindar.
Idag tog vi det lugnt på morgonen. Annelie lämnade knoddarna i skolan sen käkade vi lite frukost och åkte in till stan. Uträttade några ärenden och tog en fika. Så himla mysigt att bara vara!
Jag hade lovat att följa med och hämta Liam och Laura i skolan idag så det gjorde jag. Mysungar!
Ikväll blir det nog bara hemmamys. Jag har jätteont i ryggen idag. Tror nog att allt promenerande igår är boven. Så ikväll blir det vila för imorn ska jag ut på nya äventyr. Då tänkte jag våldgästa en annan vän som ska få visa mig Malmö!
Hoppas solen lyser på er hemma i Nyköping eller vart ni nu än befinner er.
Poss och krrraaauuum!!
Laura och Jag
Finaste Annelie Emelie och Jag i shoppingcentret
Underbara ungar! Liam Och Laura
Who needs a Man...
Alvin
Vill ha en egen Alvin!! Mina känslor är besvarade tror jag...
Smygehuk...
-
Vilken helg! Så mycket sol! Så mycket kärlek!
Helgen har varit en riktig kraftsamlare. Har njutit till fullo av mina ungar, vilat, solat, ätit, lekt, vilat lite till, gett stugan kärlek och varit tacksam för att våren är här.
Mamma och Leif har tagit hand om oss som bara dom kan. Lycka!
Jag har haft svårt att sova på nätterna och när jag väl somnat har jag vaknat tidigt, eller rättare sagt ungefär 05.00 varje morgon, men ändå varit vid gott mod. Kan stå ut med att vara trött så länge jag är lycklig i själen.
Jag fick ju göra ett avbrott i cellgiftskuren i helgen på grund av kärlkrampskänningar... vet inte hundra att det var det men troligtvis. Jag har varit trött och lite illamående, men tack och lov sluppit just den läskiga biverkan. Dessutom tror jag att mina nya "lyckopiller" Cymbalta hjälper mig, för jag känner mig trots trötthet väldigt glad och harmonisk.
Idag ska jag bara njuta av att må bra!
Förhoppningsvis ringer min läkare och säger att jag kan börja med några andra cellgifter nästa vecka, för jag har bokat tågbiljett till Skåne imorgon. Och som jag längtar efter att få träffa världens finaste släktingar!! Har ju dessutom ett 7- årskalas att delta på där nere och det vill jag ju inte missa.
Kanske kanske min snälla doktor kan unna mig en veckas avkoppling!
Här kommer lite bilder från helgen!
Stor kram på er alla!
-
Snart kommer dom, mina små virvelvindar! Som jag längtar!
Känner mig nästan pirrig i magen. Ska bli härligt att få krama om dom och säga att mamma mår bättre nu.
Deras pappa kör hit dom då jag har lite problem vid ansträngning.. får nämligen som ett tryck över bröstet. Så nu har jag kommit överens med min läkare att jag ska avbryta cellgiftskuren över helgen så ska vi höras på måndag. Kärlkramp kan vara det jag känner av, men det är väldigt ovanligt, men förekommer ibland.
Så fortsätter det här så får jag förmodligen göra ett arbets-EKG och så byta behanling. Så trist att det inte bara kan funka.
Men jag fortsätter med Tyverb, antikroppen. Så lite skydd mot cancern har jag ändå.
Natten har varit rent av förjävlig... Har snurrat och snurrat som en galning och aldrig kommit till ro. Vid tre i morse hämtade jag tidningen och läste den. Har ALDRIG hänt förr. Tog dock ingen sömntablett igår så det är väl därför, men det är samtidigt skönt att inte känna sig som ett fyllo idag..
Klockan sju vaknade jag till igen och var pigg som en mört. Åtta var jag ute på en promenad. Dessvärre fick jag gå hemmåt efter tio minuter då det började trycka över bröstet, tod sån spray under tungan och det släppte.
Har känt mig både pigg och trött idag. Ligger jag ner och vilar så spritter det i kroppen och tankarna far hej vilt. Men sätter jag mig upp så vill ögonen bara sluta sig och jag håller på och somna sittandes. Så konstigt så jag bli knäpp tror jag.
Men men, nu har jag fräschat till mig med en lång härlig dusch, suttit lite i solen på balkongen, försökt få i mig lite lunch (gick sådär) och läste en skvallerblaska.
Nu vill jag bara att barnen kommer hem. Är så kramsjuk!!
Lite senare far vi hem till mamma och Leif och myser med dom över helgen. Kan nog bli en lördag och söndag i stugan om det är sånt här härligt väder.
Nästa vecka har jag planer på en liten rekreationsresa till släktingar i Skåne. Saknar dom och hoppas nu bara att det kan bli av med tanke på alla nedrans justeringar med medicinen... Hoppas hoppas!!
Önskar er alla en underbar helg!
Kram!!
-
Ligger i min egen soffa med benen högt. datorn på magen och en näve i en noblessa-ask. Härligt att vara hemma igen!
Tusen tack för all kärlek Ni sänt mig!!
Jag känner mig mycket bättre till mods, men är så fruktansvärt trött. Har ju fått propavan sömntablett två kvällar i rad och dom verkar hänga i länge. Är alldeles vinglig i benen och seg i huvudet. Ikväll skippar jag nog den och hoppas på att kunna sova skapligt ändå. Vill ju vara lite på alerten när barnen kommer imorgon kväll!
Ögonen går i kors. Men vill bara tacka så himla mycket för er omtanke och uppdatera lite.
Borta bra men hemma bäst!
Kram på er Alla!!
-
Barnen ringde idag! Det är så underbart att höra deras röster och framför allt att höra hur dom pratar om sina ting.. alltså vad dom gör, vad kompisen på dagis gjorde eller vad katterna har hittat på. Jag blir så oerhört varm i hjärtat då.
Jag får förmodligen åka hem imorgon och planerar för att ta barnen igen till helgen. Då kommer vi dessutom vara med mamma och Leif, så jag får hjälp om det behövs.
Idag har varit en riktig sovardag. Jag fick en tablett att sova på igår kväll och den har suttit i även idag. Har varit tung och darrig i benen och lite snurrig i bollen. Efter lunch sov jag i flera timmar.
Fick även återigen imorse känningar i bröstet och upp mot halsen och käkarna, så EKG gjordes som visade sig vara normalt och jag fick en dusch Glytrin under tungan. Spray mot kärlkramp.
Nu tror dom inte att det är kärlkramp jag har. Men det är ju värt att prova. Så jag fick en egen sprayflaska att ta till vid behov och ger det sig inte alls så kollar man väl upp det vidare antar jag.
Jag fick en hejdundrande huvudvärk efter sprayen och besvären klingade väl av lite, tror jag. Det är så himla svårt att beskriva alla jäkla biverkningar. Blir tokig.
Tillsammans med alla tabletter får jag även ett gäng illamående mediciner. Bland andra Betapred, kortison, som idag lyser med sin närvaro. Tomatröd i ansiktet blir man. Så vackert så!
Illamåendet håller faktiskt ganska låg profil. Det är skönt. Känner av det lite grann med ändå så det går att tänka på annat.
Har fått i mig mat även idag, så jag slipper näringsdroppet!! Duktiga jag!!
Mamma och Pappa var här och hälsade på ikväll. Mysigt!
Börjar bli lite grusig i ögonen så ska ta mitt lilla nattpiller och försöka sova lite. Det är lite jobbigt på nätterna, hjärnan vill inte riktig slappna av då. Men vi jobbar på det..
Hoppas på att få drömma om mina prinsessor i natt. Hur dom busar i sommargräset, cyklar och hoppas hopprep..♥
Rudolf med röda... fejset..!
-
Man hör så ofta om vårdens brister, om personal som inte har tid eller engagemang.
Jag måste säga att jag får uppleva raka mottsatsen här. Jag blir sedd för den jag är, jag får ett leende här och var ifrån, jag får till och med en bärbar dator placerad i knät där jag om jag vill kan få läsa igenom min journal.
Tiden kanske inte finns, det vet jag inte, men oavsett så ger dom mig tid. Tid till att ventilera, tid till att fråga om allt mellan himmel och jord. Dom lyssnar och kommer med svar så snart dom kan.
På en och samma dag har jag kommit igång med mina cellgifter, fått i mig massor med mat, haft ögonen på mig så jag inte mår illa, har jag gjort det har jag direkt fått medicin mot det. Jag har till och med pratat med en AT.läkare från psyk, som kom hit till mig på avdelningen och som ingav stort förtroende och hörde mig och mina funderingar.
Det här är så viktigt. Att bli tagen på allvar. Jag känner mig trygg här.
Jag har gråtit litervis med tårar idag, ätit litervis med mat känns det som och stoppat i mig kilovis med piller... Jag mår förtillfället okey. Lite illa, men har fått så mycket medicin mot det nu så det borde klinga av.
Jag ska strax ta ett litet John Blundpiller och försöka få en hel natts sömn, det vore rart.
Mina älskade älskade vänner, tusen tack för allt ert stöd och era fina värmande kommentarer! Ni är kärlek!
-
För att jag är rädd? Så rädd för att det är så här mitt liv var menat att se ut?
För att jag känner fysisk smärta? Men den smärtan ska ju enligt proffsen inte ha med cancern att göra, då kan du väl inte gråta?!
För att sköterskan med världens snällaste leende och en varm god parfymdoft satte sig på huk vid min sängkant och sa " Fortsätt kämpa, lova mig det"?
För att jag ibland är så lycklig och sen slits det bara ifrån mig?
För att sängen har blivit mitt hem och ingenting bortom den lockar mig?
För att när nånting väl lockar mig så skrämmer det mig för jag vet att det bara är tillfälligt?
För att jag sitter här och inser att jag går miste om ännu en dag med mina barn? För att mina föräldar måste vara mer föräldrar åt mina barn än vad jag nånsin har varit?
För att min tid med min bebis slets ifrån mig och jag minns inte hur den lilla tid jag fick med henne var?
För att det sket sig med barnens far? För att dom inte bara fick en sjuk mamma, dom var tvungna att gå igenom en separation också?
För att jag så innerligt saknar tvåsamheten? Känslan av att dela livet med en annan vuxen? Känslan av att älska och bli älskad?
För att jag måste värdera livet på ett annat sätt än tidigare? För att just jag måste vara tacksam för att solen skiner eller för att regndroppar faller?
För att jag inte vet hur morgondagen ser ut eller att jag inte ens kan planera för den?
För att jag tycker så jävla synd om mig själv? Kan jag inte bara rycka upp mig?
För att jag inser så mycket, som jag inte kan göra nånting åt?
Det är därför jag gråter... helt enkelt...
-
En varm grön färg i rummet, fräscht och rent, egen tv och trevliga sköterskor. Det är mitt första intryck här på avdelningen.
Pratade med min läkare i eftermiddags om konstiga biverkningar jag fått av Xelodan och om min nästintill totala aptitlöshet och följt av den en oerhörd trötthet. Hon tvekade inte många sekunder innan hon sa att jag borde läggas in.
Så nu sitter jag i sängen här i mitt rum på Avd 9 efter drygt fyra timmar på akuten. Jag har fått en påse sockerlösning till middag. Den ska droppa på under natten. I övrigt händer inte så mycket mer ikväll.
Imorgon ska läkaren här på avdelningen ta kontakt med min läkare i Eskilstuna för att reda ut hur vi ska gå vidare med behandling och sånt.
Jag saknar mina små hjärtan, men jag vet att dom har det bra. Och vi kramades innan dom for till sin morfar. Dom var glada för dom älskar ju att sova hos honom!
Det viktigaste för mig nu är att komma igång med behandlingen samt att få tillbaka energi så jag kan ta hand om mina barn.
Hur mycket jag än vet att dom älskar mig precis som jag är, så gör det ändå så himla ont att inte orka fullt ut. Jag VILL så mycket, medans kroppen gör tvärtemot.
Det känns tryggt att vara här. Man klarar inte allt själv alltid. Tur för mig som har en läkare som tar mig på allvar!
Nu ska jag krypa ner och försöka få några timmars sömn.
Sov gott!
-
Oj kanske trampade nån på tårna nu. Eller kanske nån tänker "men gud så där kan hon ju inte skriva" "omoget" "pinsamt".
Men vet ni vad.. Det skiter jag fullständigt i just idag! För jag MÅSTE skrika, stampa och slå! Jag måste få vara ARG! Jag HATAR!
Vad hatar jag? Och vem är jag arg på? Det undrar jag med många gånger och det vore så skönt om det fanns NÅN. Nån att skrika och slå.
Idag är jag så jävla arg. För jag känner hur oron för min kommande barnvecka byggs upp. Det är så jävla orättvist att dom ska behöva uppleva det här. Men jag tänker inte ta min medicin idag... Nej. För jag vägrar ligga och må illa när dom kommer hem. Jag bara vägrar.
Jag ska krama dom och jag ska orka sitta i deras rum och leka lite. Jag ska det!
Jag vet att min 6åring funderar och oroar sig. Jag vet att hon inte vill att mamma ska vara ensam. Jag vet att hon gråter när ingen ser på.. inombords.
Hur ska jag då kunna lägga ännu mer på henne, genom att visa mig svag när hon är hos mig. Min älskade fina unge!
Jag kramar henne, jag pratar med henne, jag svarar på hennes livsfunderingar, jag är ärlig mot henne. Men kan jag nånsin ta bort smärtan hon känner...
Det här är inte okey, det är FAN inte okey. Jag vill inte ha det så här längre. Men vad i helvete ska jag göra då.. le och vara glad, gilla läget, vara stark...
Nej jag vet inte.. finns väl inget jag KAN göra, mer än att känna...
DET ÄR OKEY ATT KÄNNA!
-
Inte NU!!! Barnen kommer ju imorgon!!! Har inte tid med sånt här...
Har mått lite småilla sen två timmar efter att första tabletterna intogs i onsdags, men inte så farligt. Det har gått att koppla bort det liksom.
Idag när jag vaknade drog det i käkarna, det ilade i bröstet och jag fick andas djupa andetag... för att inte kräkas...
Bland det absolut värsta jag vet och säkert många med mig, är att kräkas. Jag grinar när jag kräks, för det gör så ont och jag får sån ångest. Hatar det verkligen!
Just nu, i skrivande stund, har det klingat av lite. Men hinken står redo bredvid mig. Bläää säger jag bara!!!
Blir så arg och besviken, trodde jag skulle slippa. Och varför just idag.. Idag vill jag ju bara ladda och längta till barnen kommer hem. Idiotcancer!!!
Gud vad trött jag blev nu.
Ha en mysig lördag fina Ni!
Kram!
-
Sätter mig på tåget om en stund och drar till Stockholm!
Mingelkväll med föreläsning står på schemat och det är inga mindre än Ung Cancer som håller i det. Åhhh jag blir alldeles sprudlande glad i hjärtat när jag vet att jag ska få träffa människor där ifrån!!
Såg inbjudan dit igår på deras facebooksida och bestämde mig på en gång att jag banne mig skulle gå. Så ikväll möter jag upp min älskade Fia i Stockholm och så går vi dit tillsammans. Gissar att det blir en kväll fylld av kärlek!
Jag håller också på att planera för en tripp till mina fina släktingar i Skåne, datum är spikat och jag är så nöjd att jag äntligen fått häcken ur och bokat in det.
Det blir lätt att jag skjuter upp saker, då jag aldrig kan vara säker på hur jag ska må. Och ja, den ekonomiska biten är ju ett pyssel med, det är liksom inte bara att hoppa på ett tåg till Skåne när en enkel biljett kostar lika mycket som en veckas matranson... Måste planeras och fixas och trixas. Men vill man så går det mesta tillslut!
Har tagit min första dos Xeloda nu på morgonen. Åt min frukost en halvtimme efter och nu väntar jag på att kunna ta Tyverben, måste ju gå två timmar efter måltid... Blir alldeles svettig av detta planerande. Struktur har väl aldrig riktigt varit min starka sida...
Spontana infall är mer min grej. Det ger en kick! Som i kväll. Det är spontanitet när den är som bäst!!
Njut idag, solen lyser på Dig!
Kram!
Struktur när den är som... sämst..
-
Nu är det hög tid fröken Johanna Åbrink, att sluta upp med singellivs-sjusovar-fasonerna när du är barnledig. Ställ klockan bara, upp och hoppa och börja knapra. För du har exakt TVÅHUNDRATRE (!!!) tabletter att trycka i dig på två veckor, ja TRETTIOFEM av dom får du ytterligare en vecka på dig att smaska upp, men ändå!
Detta är fler tabletter än vad jag NÅGONSIN har ätit i hela mitt liv. Jag har nämligen nån slags tablettnojja, har alltid haft. Drar mig in i det längsta att ens peta i mig en ynka alvedon om jag har huvudvärk, ligger hellre och plågar mig med den sabla mensvärken eller lyckas alltid missa att äta upp dom två sista tabletterna i en penicillinkur... Fråga inte varför!
Det är alltså dags för mig att komma upp på morgnarna, ta mina tabletter en halvtimme innan eller efter frukost, några av dom ska intas två timmar innan eller efter frukost och kvällsdosen också den en halvtimme innan eller efter maten... Nån mer än jag som blir snurrig och förvirrad??!! Jag ska dessutom komma ihåg att smörja mina händer och fötter mitt i allt också... Herregud!!
För annars kan man råka ut för det här...
Nåt annat trevligt man kan råka ut för av dessa piller är att behöva bo med huvudet i en sån här... men visst hade man en sån här variant kanske man skulle stå ut... Hehe, tyckte den var lite fin!
Cellgifter är ju cellgifter och alla bjuder ju på mer eller mindre nån biverkan. Så är det och det får man leva med.
Dom vanligaste av Xeloda är: DIARRÉ, ILLAMÅENDE, KRÄKNINGAR, STOMATIT (smärta, rodnad, svullnad eller sår i munnen), BUKSMÄRTA, HAND- OCH FOTSYNDROMET (stickningar, känselbortfall, smärta, svullnad eller rodnad i handflator eller fotsulor), TRÖTTHET OCH APTITFÖRLUST.
Hmmmm...
På ett sätt är det ljuvligt att slippa åka till sjukhuset för att få behandlingen i dropp och andra sidan kommer det bli ett jädra meck innan jag kommer in i rutinerna med alla dessa tabletter.
Så nu börjar mitt nya liv! Vilket betyder att jag måste passa tider och skaffa mig rutiner. Vilket jag väl i och för sig längtat efter... men kanske inte riktigt på grund av detta.
Men jag gillar den fina vårgröna dosetten jag fick...!! Och neccesären, blir så mycket roligare med en sån, man kan packa den fint och lägga sina piller och salvor i i ordning... känner verkligen hur ironin riktigt flödar ur mig!!
Som plåster på alla sår så har jag unnat mig en prenumeration på Amelia som så lägligt damp ner i brevinkastet idag!
Så jag tror att jag ska sätta mig på balkongen och bläddra lite i den, har ju trots allt varit duktig och tagit en promenad idag, till sjukhuset och tillbaka. Då får man lata sig!
Förövrigt, vilken fantastisk dag det är. Äntligen är våren här!
Kram från en faktiskt ganska glad Johanna!!
-
Så var det åter igen dags för en vecka i ensamhet. Barnen ligger nog och sussar hos sin far nu och jag har avnjutit kvällen med räkor, ost, kex och det fruktansvärda men ack så beroendeframkallande Big Brother.
Jag och barnen har haft en mysig helg tillsammans med mamma och Leif. Som vanligt har vi blivit bortskämda och överösta med kärlek.
Cornelia var lite febrig i lördags så vi hängde mest inne framför tv och datorer. Min kära mormor kom på besök och även min söta lillebror. Tyvärr så somnade jag mitt i konversationerna. Men lite fick jag krama på dom i alla fall.
Idag åkte vi till stugan. Det var riktigt ljuvligt där ute idag. Fika och lunch utomhus, det är inte fy skam.
På eftermiddan var Cornelia på kalas hos sin kompis Tova, då passade jag på att låna mammas bil och handla lite. Så härligt att kunna ta sig vart man vill när man vill.
Jag känner mig hyggligt harmonisk för tillfället, men det ligger och puttrar där under locket på nåt vis. Jag litar inte på känslorna längre.
Jag ska försöka göra den här veckan till nåt bra. Skulle vilja ta mig till Curves och träna lite, men är lite rädd att jag inte ska orka. Men en dag i taget...
Godnatt på er alla fina!
"Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart"
-
Så, nu vet man exakt vad som försigår i kroppen min.
Metastaserna som jag har på levern, alltså dom jag alltid haft har börjat röra lite på sig. På två ställen. Det var det man såg på röntgenbilderna.
Visst hade infektion, det man gissade sig till först, varit det optimala men jag är nöjd ändå. Det hade kunnat vara så mycket värre.
Nästa vecka börjar jag äta Xeloda, cellgifter i tablettform. Så dom tillsammans med Tyverben ska nog ta död på äcklet, det tror jag!
Alla prover ser bra ut, det enda som avviker lite är tumörmarkören, som i februari låg på 40. Nu låg den på 58. Inte så konstigt eftersom det ju rör på sig lite där inne.
Nu vet jag i alla fall hur läget är och med det känner jag att jag kan slappna av lite och ta helg.
Ska gå och hämta barnen nu och sen blir det mys hos mamma och Leif i helgen.
Ha en underbar helg gott folk! Le och älska, det mår vi bra av!
Kram!
-
Ja, även denna dagen överlevde jag. Även om jag stundtals kände mig halvt död.
Cornelia var på simskola med sin morfar, så jag hämtade Clara på dagis och vi gick hem och började med maten. Tur hade jag, då min kära mor tittade förbi och fick ta över rodret vid spisen.. Benen darrade och orken var puts väck.
Lagom till maten var färdig kom Cornelia och min pappa hem. Mamma fick "ledigt" och tur hade jag igen för pappa stannade en stund och hjälpte till att hålla ställningarna.
Tusen driljoner pussar till världens bästa föräldrar!!
Nu har mina små lyckopiller somnat och jag ska inte bli långrandig jag heller. Ska krypa ner i sängen, som i och för sig börjar gå mig på nerverna. Vi skulle behöva vara ifrån varandra ett tag, den och jag!
Två dagar med Herceptin-tabletterna, det funkar bra. Magen blir tjurig men det har jag ju medicamente mot.
Läser endel bloggar och kan ändå glädjas åt att jag (än så länge) i alla fall slipper hemsjukvård eller vara inlagd på sjukhus. Det finns dom som har det så fruktansvärt mycket värre. Det i sig glädjer mig ju såklart inte, men ja, ni förstår.
Massa massa kärlek till alla mina "medsystrar och bröder" som fightas med monstret dagarna i ända!!
Puss och kram!
-
Jag är så vansinnigt trött och helt matt i hela kroppen. Kanske är det alla spänningar efter läkarbesöket som släpper. Orkar stundtals ens prata.
Det är ju ingen nyhet för mig att falla in i såna här orkeslösa perioder. Det gör jag ju titt som tätt. Men varje gång kan jag inte låta bli att fascineras och framförallt IRRITERAS över att det ständigt återkommer. Kan jag inte ens "fixa" att hålla mig lite pigg...
Vad sjutton var det som fick mig att orka i helgen?? För veckan innan var ju lika tröttsam och kraftlös som nu.
Jag tror att det var blotta tanken på att få träffa mina vänner, göra sig snygg, dricka nåt gott, snacka gamla minnen och dansa. Jag älskar ju att dansa, fula mig, "skaka rumpa" och vråla till musiken!!
Jag googlade lite, igen. Och fann det här... inga nyheter egentligen, men ändå nån slags bekräftelse....
Fatigue är ett mycket vanligt symtom vid cancer. Man kan sova en hel natt och vara precis lika trött när man vaknar som vid sängdags. Det kan kännas helt oöverstigligt att gå uppför en trappa. Man orkar inte med vanliga hushållsbestyr eller andra vardagssysslor. Det kan vara totalt omöjligt att koncentrera sig på ett samtal. Det är inte säkert att det ens finns energi för aktiviteter som man älskar.
Nästan alla cancerpatienter upplever åtminstone under någon period fatigue av någon grad. Symtomen kan också finnas kvar under en lång tid efter det att man blivit botad från sin cancersjukdom. Studier visar att en del lever med fatigue många år efteråt.
Vad orsakar fatigue?
Fatigue orsakas av att många faktorer samverkar och ibland skapar onda cirklar. Här är några av dessa faktorer:
Cancersjukdomar kan påverka kroppens ämnesomsättning så att energiinnehållet i maten förbränns snabbare. Det kan leda till att man går ned i vikt och/eller tappar ork.
Oro liksom illamående på grund av sjukdom och behandlingar kan göra att man förlorar aptiten och äter sämre. Man får inte i sig den näring och energi som behövs och blir mer kraftlös av den orsaken.
Symtom och behandlingar kan göra att man rör på sig mindre än man brukar. Även detta bidrar till ökad trötthet.
Cancercellernas aktivitet påverkar kroppens immunförsvar och kan skapa en obalans i systemet så att det frisätts mer än normalt av en typ av ämnen som kallas cytokiner. Detta kan sannolikt bidra till fatigue.
Cancer och cancerbehandlingar kan orsaka blodbrist, anemi, som gör att man orkar mindre.
Cancerbehandlingar har ofta trötthet som en biverkning.
Cancersymtom som smärta och illamående bidrar på flera sätt till fatigue. Exempelvis störs ofta sömnrytmen.
De psykiska påfrestningarna bidrar också.
Sällan information från vården
Trots att det är så vanligt med fatigue bland cancerpatienter är det ett problem som läkare och annan vårdpersonal inte alltid tar upp. Tidigare var inställningen i många fall att tröttheten ”hör till” när man har cancer och bara är att acceptera. Numer finns ett ökande medvetande om att fatigue ofta kan minskas med olika åtgärder. Ändå får många cancerpatienter fortfarande ingen eller mycket lite information om fatigue. Det är synd eftersom kunskap kan vara till god hjälp när man ska försöka hantera fatigue. Det kan vara lättare för patienter och närstående att leva med symtomet om de vet vad det beror på och får tips om hur man kan minska problemet.
Vad kan man göra åt fatigue?
Även om man inte helt kan bli av med sin fatigue, kan den ofta minskas genom att man behandlar eller på andra sätt påverkar bakomliggande faktorer. Här är några exempel:
Fysisk aktivitet är en bra medicin mot fatigue. Faktum är att det är den åtgärd som hittills visat sig ha bäst effekt. Regelbunden, gärna daglig, motion kan göra att tröttheten minskar och att man överhuvudtaget mår bättre. Självklart måste motionen anpassas efter vad man känner att man klarar av. För många är dagliga promenader en lagom nivå.
Spara på krafterna. Man kan till exempel sitta istället för att stå när man gör olika hushållssysslor, cykla istället för att gå och ta paus ofta. Det är klokt att försöka avstå från aktiviteter som man inte tycker om och spara sig till sådant man tycker är roligt. Att ha roligt ger ny energi. Be gärna andra om hjälp i olika situationer.
Balans i vilo- och sömnvanor. Under dagen är det ofta bättre att ta flera korta vilopauser eller tupplurar än att lägga sig och sova flera timmar.
Information till patient och närstående om vad fatigue är kan göra det lättare att leva med tröttheten. Kunskapen i sig kan leda till minskad stress och därmed ibland även minska tröttheten.
Depression kan ibland finnas med i bilden och förvärra tröttheten. Då är det viktigt att läkaren uppmärksammar detta och att depressionen behandlas.
Blodbrist kan behandlas med läkemedel.
Det finns även en del andra läkemedel som har prövats mot fatigue och ibland lett till förbättring. Diskutera med din läkare om du vill veta om sådana möjligheter finns i ditt fall.
Närstående och fatigue
Fatigue är ett besvärligt symtom att leva med, bland annat då det påverkar ens relationer. Tröttheten och kraftlösheten kan göra att man verkar ointresserad av sådant som man tidigare engagerat sig i tillsammans med partnern, barnen, andra närstående eller vänner. Dessutom kan man bli mer lättirriterad vilket kan leda till konflikter och sårade känslor.
Problemet är att den som inte själv varit drabbad av fatigue kan ha mycket svårt att förstå hur stark tröttheten kan vara. Det är lätt hänt att människor i omgivningen tolkar den sjukas signaler på fel sätt och tar illa upp över det som ser ut som ointresse och irritation. Eftersom närstående också är ledsna och oroliga över sjukdomen är de ofta även mer psykiskt sårbara än annars.
Problemen kan minskas rejält om människorna runt den som är sjuk får kunskap om fatigue och får veta hur de kan hjälpa till så att symtomet kan hanteras.
Tillbaka på jobbet
En del personer med cancersjukdomar fortsätter att jobba under behandlingstiden. Andra återvänder till jobbet när behandlingen är avslutad. Ibland får personen leva med återkommande behandlingsperioder under flera år och jobbar då ofta mer eller mindre kontinuerligt.
I alla dessa situationer är det vanligt att personen känner av fatigue i någon omfattning. Fatigue är ett symtom som kan finnas kvar även i åratal efter det att man blivit frisk.
Självklart kan fatigue göra det svårare att klara sitt jobb på exakt samma sätt som före cancersjukdomen. Både orkeslösheten och koncentrationssvårigheter kan påverka arbetsinsatsen. Detta kan kännas svårt att acceptera för den drabbade personen. Ännu svårare blir det om man inte möts av förståelse från chefer och arbetskamrater. Kunskap om att fatigue är en naturlig del av processen under och efter en cancersjukdom behöver finnas även på våra arbetsplatser. Om den drabbade känner stöd från omgivningen, minskar ofta stressen och det blir lättare att fungera trots tröttheten.
Jag behövde inte fundera många sekunder förens jag insåg att jag faktiskt är en av alla dom som lider av "fatique". Det är bara lite synd att man ska behöva diagnostisera sig själv... Varför tar sjukvården inte upp det här som en "vanlig biverkan" på eländet?? Visst tar man upp att man blir trött och så men inte så att man får ett namn på det och tro det eller ej, men ett namn på en åkomma kan göra stor skillnad i hur man hanterar sin stiuation.
Imorgon väntar ytterligare ett litet avstamp på min resa, då får jag veta förhoppningsvis exakt vad det var man såg på röntgenplåtarna och jag och min läkare kan kanske komma fram till om jag ska ta vägen till höger eller vägen till vänster...
Jag är djupt och evigt tacksam för era fina kommentarer. Jag läser alla och jag tar varenda en till mitt hjärta!
Kram!
-
...var minst sagt lite rörigt och luddigt. Inte läkarens fel, utan snarare dom förändringar man såg på röntgenbilderna.
När vi kom dit, mamma och jag, berättade min läkare att nacke och axlar visade inga tecken på cancer. Men kring min lever och gallblåsa finns det som dom trodde var som några slags infektionsblåsor. Min läkare tyckte också att mitt mående kunde hänga ihop med en eventuell infektion. Jag har ju varit väldigt trött, haft lite förhöjd temp och lite småont här och där. Men för att utesluta att det inte var cancer så fick jag ta en del prover bl a tumörmarkör och infektionsprov.
Proverna skickades akut till labb och mamma och jag åkte till Tuna Park och käkade pizza och glodde i affärer medans vi väntade på svaret. Två timmar senare var vi tillbaka.
Nu fick vi veta att infektionsproverna såg bra ut, alltså inga tecken på infektion. Vilket kanske inte var optimalt i nuläget. Dessutom hade en infektionsläkare tittat på bilderna och inte hållt med om att det man såg verkade vara infektionsblåsor, utan snarare nåt som har med cancern att göra.
Tumörmarkörsprovet gick inte att få svar på samma dag.
Det har också uppkommit en ny metastas på bröstbenet och den känner jag som en knöl med handen, men har väl inte reflekterat på den förens nu.
Den kommer man eventuellt stråla.
På torsdag ska onkologer, röntgenläkare och infektionsläkare gemensamt granska bilderna en gång till och på fredag ska min läkare ringa mig för att meddela vad dom kommit fram till.
Men troligtvis, nya metastaser kring lever och gallblåsa samt en ny metastas på bröstbenet.
Imorgon ska jag börja äta Tyverb igen, tabletterna som är en slags antikropp. På fredag får jag även veta om jag ska lägga till en tablett som heter Xeloda, det är cellgifter fast i tablettform.
Just nu känner jag mig rätt lugn. Jag hade förberett mig på det absolut värsta och det slapp jag. Det här var ett bakslag men inte av värsta sort. Känns det som.
Jag har varit utan behandling i fem månader, så jag får väl vara nöjd antar jag.
Jag är dessutom supernöjd med min nya läkare. Hon verkar toppen!
Kram på er allesammans och tack från hela mitt hjärta för allt stöd ni ger!
-
Imorgon får jag veta. Om värken beror på monstret eller inte.Jag vet inte, jag känner mig tom på nåt vis och jättenervös.
Läkarbesöket imorgon spelas gång på gång upp i mitt huvud. Varje gång det spelas upp slutar det vid att jag springer gråtandes ut från rummet...
Jag undrar så varför just den här gångens röntgensvar har varit så förfärligt jobbigt att vänta på. Varför det skrämmer mig så mycket.
Det där "bakslaget" som min förra läkare sagt kommer komma förr eller senare har etsats sig fast. Kanske är det nu det kommer. Kanske är det om flera år. Att inte veta är vidrigt.
Och varför i hela fridens namn förvinner inte värken i min axel och nacke...
Jag älskar att mina barn är hemma igen. Det får mig att inte tänka så himla mycket. Mer än när jag ser på dom, när jag studerar dom, då svider det. Då blir jag rädd att jag ska behöva berätta för dom hur det skulle kunna bli, att deras mamma kanske kan dö.
Än så länge har vi ju levt på teorin att mamma hålls frisk med hjälp av mediciner. Men tänk om jag skulle behöva ge dom det ödet... att deras mamma blev sjuk och inte klarade kampen... Jag går sönder.
Det här är ju bara tankar. Men av nån anledning tänker jag dom väldigt mycket. Och jag är så himla rädd. Egentligen för första gången sen jag blev sjuk. På riktigt så himla rädd.
MEN! Hoppet finns där, nånstans inom mig. Även fast jag har lite svårt att nå det just nu. Jag kanske lika gärna springer ut ur det där rummet med ett stort jäkla leende!
Kram!
-
jag behöver inte skriva så mycket idag. Tack Julia ♥
juliamjornstedt.se/2012/03/04/den-viktigaste-bilden/#comment-17
-
Nu är det bara fyra och en halv dag kvar tills jag förhoppningsvis ska få nåt slags besked på den där röntgenundersökningen. Bara hoppas på att min läkare inte tappat rösten eller nåt för då kan det ju bli jobbigt, har ju inte lärt mig teckenspråk...
Skämt och sido, nu är jag i alla fall närmare ett besked än jag nånsin har varit dom här dagarna. Det känns ju bra!
Jag planerar för att ha en bra helg, har ingen aning om vad jag ska hitta på men bra ska den bli. Tillåter inte annat nämligen. Det är väl en bra början!?!?
Funderar på att lura med mig nån ut en sväng, kanske dansa lite, dricka nåt gott och framför allt.. SKRATTA!!
På söndag kommer ljuvelerna hem! Underbart tycker jag. Det är ju trots allt till största delen dom som får mig att vilja leva!!
Återigen, jag vet, jag tjatar, men återigen för typ hundrafyrtioelfte gången har jag fått bevis på att efter regn kommer solsken... den här veckan har varit en mardröm. Helt galet dåligt har jag mått. Men idag känns det lite bättre och det tyder ju verkligen på att det ALLTID vänder!
Oavsett vad svaret blir på tisdag... så hittade jag en gnutta energi att åtminstone unna mig en BRA helg. Det är jag värd för bövelen!!
Mamma var här igår...♥
Trevlig helg på er nu alla fina! Ni är bäst!
-
När man har så oförskämt mycket fritid som jag har så kan man ju alltid roa sig med att googla. Bara att söka på vad som helst, alltid får man upp nåt av intresse.
Jag kände att jag behövde söka lite svar på det här med cancer och kärleksliv... Inte så enkelt alltid nämligen...
Då blev jag i alla fall hänvisad till den här bloggen saretsomintelakte.wordpress.com/ och som sagt lite humor har väl ingen dött av!
Alla är vi ju olika så dom som inte tycker att det är passande att skämta om cancer bör nog hoppa över det här inlägget... Jag fick mig i alla fall ett gott skratt och det var inte en dag försent...
5 anledningar att dejta en tjej med cancer
Erfaren i sängen. Vi spenderar trots allt en hel del tid där.
Vi är billiga dejts. Vi äter förmodligen inte så mycket.
Med alla våra peruker så kan vi vara en ny tjej varje kväll.
Rädd för att binda dig för livet? Vi är din drömflicka!
Du vet det är inte bara huvudet som är hårlöst…
5 svar till nyfikna frågor om ärr
Då skulle du se utgångshålet!
Det är där säkerhetstjänsten placerade chippet för att övervaka mina rörelser
.
Det är enda sättet att smuggla droger nuförtiden.
Det var där min Siamesiska tvilling satt fast.
Ja dom där köttätande bakterierna sprids sakta men säkert.
5 sätt att få utskrivningsfärdiga men motvilliga klängiga patienter att lämna sjukhuset
Ordinera patienten mat med lågt innehåll av kalorier, salt, fett, socker och smak – i puréform.
Skicka in en sköterskestudent för att träna blodprovstagning, reflextestning och annat obehagligt som ingår i en fullkroppsundersökning.
Ordinera lavemang en gång i timmen.
Lägg in din favoritpatient. Du vet han den dementa med sömnapné. Lägg honom i samma rum som din motvilliga patient.
Diskutera elektrokonvulsiv behandling med en kollega inom hörhåll för den motvillige patienten.
Nu ska jag äta Gulaschsoppa med min söta mamma!
Ta hand om er och tack för att Ni finns! Kram!
-
Jag får helt enkelt försöka glömma bort hur det känns inuti. Lägga locket på liksom.
Nu vet jag i alla fall att jag inte kommer få något besked på röntgen jag gjorde i torsdags, för sex dagar sen. Min läkare är sjuk och ingen annan kan ge mig ett svar. På tisdag nästa vecka har jag en tid hos henne, alltså om ytterligare sex dagar.
Valet jag har nu är att fortsätta grubbla, oroa mig, chippa efter andan av rädsla på nätterna... eller mota bort alla tankar och rädslor och funderingar.
Självklart ska jag välja det sistnämnda. Lättare sagt än gjort bara.
Jag är typen som söker lösningar på problem och svar på frågor. Inte den som nöjer sig med ovisshet.
Känslan jag fick när jag pratade med sköterskan idag, var att allt inte står rätt till. Hon sa det inte men det lät så på henne. Man har liksom lärt sig lite med åren. Men jag kan ha fel. Vilket jag innerligt hoppas.
Så tills på tisdag, TOLV dagar efter röntgen, får jag låtsas som att det regnar och på något vis och vänster tränga undan det jag känner...
OMÖJLIGT!!!!!!
-
"Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
En stor vild och galen orkan driver omkring i mitt huvud. Samtidigt som kroppen beter sig som en slajmklump...
Jag är på nåt sätt innerst inne ganska säker på att röntgensvaret kommer vara bra, ändå kommer jag inte till ro.
Jag vankar av och an och bara väntar och väntar på att det ska ringa. Vem som helst får ringa, jag skiter i vilket. Om det så är vaktmästaren på sjukhuset som ringer... Bara jag får sinnesro!
Värken i magen har gett med sig, vilket är väldigt skönt. Men i nacke och axel envisas den att hålla sig kvar. Det hindrar mig.
Nu är det inte bara värken i sig som hindar mig, oron och rädslan för vad svaret ska bli gör det hela nästan värre.
Om inte cancern dödar mig så gör oron det snart... känns det som stundtals.
Jag har legat i sängen hela förmiddagen. Tar mig inte för ett endaste dugg. Till och med att borsta tänderna i morse var ett fystest med råge...
Nu har jag gått upp i alla fall, kan ju fasen inte ligga där som ett kolli hela dagen. Funkar ju inte!
Att känna oro och gå och vänta kan inte beskrivas med ord hur vansinnigt frustrerande och tungt det känns. Jag vill gråta. Kanske skulle det lätta lite på trycket... men det går inte, har ingen gråt idag...
Det finns ljusglimtar i mitt liv även i detta nu, väldigt fina sådana. Men det är trots det.. SÅ SATANS TUNGT.
Om jag bara fick ett svar så skulle jag kunna ta nästa kliv och framför allt börja andas igen. För just nu är det kvävningsrisk.
Usch och fy och gnäll och självömkan finns det gott om just nu... Det blir väl bättre snart antar jag.
Tänker på er alla fina människor där ute, då ler jag lite i alla fall..
Kram!
-
~En mor~
En mor finns med från början
som källan till ditt liv.
Med kärleksfulla blickar
hon följer varje kliv.
Sen livets första måltid
har hon bjudit dig att smaka.
Hon ger dig av sin omsorg
utan krav att få tillbaka.
Hon tas så lätt för given
som lindring av besvär.
Och sällan blir hon tackad
och sedd för den hon är.
I livets alla skeden
förblir hon dock densamma…
Din alldeles unika
högt älskade mamma!
Varje dag är jag så evigt tacksam för den mamma jag har. Ord räcker egentligen inte till för att visa min uppskattning. Jag hittade den här dikten på nätet och det kändes som det hade kunnat vara jag som skrivit den. Så när jag skriver det här inlägget mamma, gör jag det bara för dig!
Jag är så stolt över dig, jag är så lycklig som har dig så nära. Du är min bästa vän och min oerhört vackra och älskade mamma. Ingen är som du!
Jag älskar dig och utan dig vore jag ingenting!
-
Äntligen var jag och gjorde den där röntgen idag. Förhoppningsvis får jag svar hur det såg ut under morgondagen! Nu ligger jag i sängen eftersom jag som vanligt efter en Eskilstunatripp blir helt slut. Min älskade mamma och barnen huserar i köket och det doftar pannkakor! Kram på er alla!
-
Så fantastiskt glad jag blev när det ringde på dörren och där står ett blombud, med dom här...
Tack Susanne med familj för er omtanke!! Dom är så vackra och dom värmer och piggar upp både mitt hem och mitt sinne!!
Min sköterska ringde idag angående röntgen. På torsdag. Känns som en evighet tills dess men det var den snabbaste tiden dom hade.
Tydligen så går jag fortfarande under EMILIA-studien, så jag måste göra röntgen i Eskilstuna. Första spontana tanken var OH NEJ VAD JOBBIGT... men å andra sidan, jag åker gärna till andra sidan jordklotet, bara jag får göra den här undersökningen. Känns bara lite fånigt och onödigt när det finns exakt samma röntgenutrustning här hemma, men i och med studien så vill dom ta bilder med samma maskin varje gång.
Jag gick och la mig med barnen igår kväll, vid åtta. Tycker nog man har sovit tillräckligt då, men tydligen inte. Barnen for iväg till dagis och fritids, dom fick skjuts av sin underbara morfar imorse, jag trillade rakt ner i sängen efter dom hade åkt och har sovit till och från sen dess. Vaknade nu av blombudet, men känner mig helt vimmelkantig... Lägger mig nog igen.
Kram på er alla!
och föresten.. tusen tusen tack för alla fina och peppande kommentarer. Ni är underbara!!
-
Värken i axeln har flyttat sig helt till nacken och baksidan av huvudet och givetvis så har det tillkommit en molande skum smärta i magen... Det är inte jättekul att heta Johanna nu.
Livrädd är vad jag är...
Idiotiska tankar om döden dyker upp, jag försöker trycka undan dom men det går tamejtusan inte. Min största fasa just nu är om det händer nåt när jag är själv med barnen... Jag menar och tror inte att jag ska dö hux flux, menar mer om jag skulle bli dålig på nåt sätt...
Jag går och väntar otåligt på att det ska ringa från radiologen om en tid för röntgen. Vill göra den nu, samtidigt som jag är livrädd för svaret...
Snälla säg att jag bara inbillar mig, att det stigit mig åt huvudet. Inte fan har väl skiten spridit sig som jag får för mig... Det skulle vara helt okey om dom befintliga metastaserna i levern vuxit lite... men om nya ställen fått en påhälsning, det vet jag fan inte om jag klarar av.
Det är inte mycket som är positivt just nu. Känns som jag har influensa på gång, ont här och där och vansinnigt trött och orolig.
Skönt på sätt och vis att jag har mina små hjärtan hemma, dom får mig att le och inte bryta ihop totalt. Älskar dom så det gör ont!
Skönt också att det finns så fina och underbara människor i min omgivning, det känns lättare bara av att tänka på dom och er.
Saknar träningen på curves, saknar energin och lusten till att arbetsträna, saknar känslan av lätthet i kroppen, saknar det bekymmersfria och orädda måendet...
"Vi tänker sällan på vad vi har, men alltid på vad vi saknar..."
Kram! -
Igår fick jag den stora äran att följa med min mamma och hennes kompisar hem till Kerstin. Kerstin bor på en underbart mysig gård där det finns hästar, hundar, höns och katter.
Vi blev bjudna på grillat vildsvin, rotfruktsgratäng och gott fika. Och detta mumsade vi på i den mysiga kåtan som fanns på gården. Vi till och med grillade köttet i den.
Utanför kåtan stod en stor härlig badtunna. Jag kände mig lite mosig så jag badade inte, men jag servade tjejerna (nu blir dom glada när jag kallar dom för tjejer...!!) med dryck när dom blev törstiga och såg till att elden brann inne i kåtan.
Jag passade också på att följa med Kerstins man Tobbe när han hämtade in alla hästar från hagen. Åhh jag bli alldeles lyrisk och sprallig när jag är i närheten av hästar. Så fina djur!! Och doften i ett stall är det nåt magiskt med.
Jag försökte fota hästarna men då la min telefon av som jag fotar med, den tyckte väl att det var för kallt... Men lite andra bilder fick jag under kvällen.
Kåtan
Värmde både kropp och själ
Inne i kåtan grillade vi vildsvin
Lilla kisse låg och spann inne i kåtan
Det här är Balder och Sebbe, två leonberger. Den ljusa, Sebbe, är bara 5 månader! Så otroligt gosiga!
Tunnan, varm och skön!
Tack underbara Kerstin för en supermysig kväll!!
Min läkare ringde igår och hon skulle se till att jag får göra röntgen redan nästa vecka. Men tills vi vet vad det är så får jag fortsätta med ipren och lägga till citodon vid behov.
Kroppen min känns konstig. Som om det är nån förkylning på gång. Men kanske lite mys med min Veronica ikväll kan göra susen. Gissar att det blir vin, raggsockor och melodifestival hos henne i kväll!
Kram kram!!
-
JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DIG. DU ÄR SÅ FÖRBANNAT HÄNSYNSLÖS OCH EGO. DET ÄR ÄCKLIGT SOM DU HÅLLER PÅ. DU BARA TAR OCH TAR.
ALDRIG NÅNSIN HAR DU FRÅGAT ELLER TÄNKT PÅ HUR JAG KÄNNER OCH MÅR.
DU BARA KLAMPADE RAKT IN I MITT LIV OCH ROFFADE ÅT DIG AV MIN LYCKA. DU SPOTTAR MIG OCH MIN FAMILJ RAKT I ANSIKTET.
JAG HADE PLANER. JAG HADE PRECIS BLIVIT MAMMA OCH MIN LYCKA VAR TOTAL. MITT LIV HADE PRECIS BÖRJAT OCH DÄR KOM DU OCH BARA SPOTTADE OCH SPARKADE UNDAN BENEN FÖR MIG.
DET ÄR INTE BARA MITT LIV DU HAR FÖRSTÖRT. MINA FÖRÄLDRAR, MIN LILLEBROR, MIN MORMOR, MIN FARMOR... JAG MÅR ILLA AV BARA TANKEN PÅ HUR ILLA DU GJORT DOM.
MINA BARN, HUR FAN KAN DU GÖRA SÅ HÄR MOT MINA BARN!!?? FATTAR DU INTE VILKEN ORO DU SÄTTER I DERAS SMÅ KROPPAR. ATT DOM ENS SKA BEHÖVA HÖRA DITT ÄCKLIGA NAMN.
FYRA ÅR AV MITT LIV HAR GÅTT TILL SPILLO. FYRA ÅR SOM JAG ISTÄLLET FÖR ATT ÄCKLAS AV DIG HADE KUNNAT ÄGNA MIG ÅT MINA BARN, ÅT ATT JOBBA, ÅT ATT FÖRVERKLIGA MINA PLANER OCH DRÖMMAR.
FYRA ÅR SOM JAG ISTÄLLET FÖR ATT VARA RÄDD FÖR DIG, ISTÄLLET FÖR ATT GRÅTA MIG IGENOM FLERTALET NÄTTER, ISTÄLLET FÖR ATT BLI IPUMPAD GIFTER, ISTÄLLET FÖR ATT LIGGA ALLDELES BLOTTAD PÅ ETT OPERATIONSBORD FLERE GÅNGER, ISTÄLLET FÖR ATT HA TAPPAT BORT MIG SJÄLV SOM MÄNNISKA... FYRA ÅR SOM JAG ISTÄLLET BARA HADE KUNNAT FÅ LEVA ETT HELT JÄVLA NORMALT LIV.
MEN DU SKA INTE TRO ATT DU HAR KONTROLL. DU ÄR SÅ JÄVLA ÄCKLIG OCH INGEN VILL HA MED DIG ATT GÖRA. INGEN!
JAG MÅ VARA RÄDD FÖR DIG MÅNGA GÅNGER. JAG MÅ VARA STYRD AV DIG MÅNGA GÅNGER. JAG MÅ VARA FÖRTVIVLAD OCH ALLDELES UTELÄMNAD TILL DITT KLIBBIGA SPINDELNÄT. MEN JAG VET. JAG VET ATT DET ÄR JAG SOM KOMMER SEGRA. JAG VET ATT DU KOMMER TYNA BORT OCH DET BÄSTA AV ALLT, INGEN KOMMER SAKNA DIG!
DU SKA INTE TRO ATT JAG BARA KOMMER STÅ OCH TITTA PÅ. JAG HATAR DIG NÅT SÅ FRUKTANSVÄRT.
MEN DU HAR INTE VUNNIT, LÅNGT IFRÅN.
NEJ DU CANCER, JAG SKA VINNA TILLBAKA TIDEN MED MINA BARN. JAG SKA VINNA TILLBAKA MIN FAMILJS LYCKA. JAG SKA HA MITT LIV TILLBAKA.
ATT DU ENS ÄR VÄRD ETT NAMN...
JAG HATAR DIG!
// JOHANNA -
Torsdag idag. En ganska bra torsdag faktiskt, trots att jag är så himla trött och har ont i axel och nacke. Arbetstränade ett par timmar på MIQ, fick fikafrämmande av Maria på eftermiddagen och nyss kom jag hem från utvecklingssamtal på Claras dagis.
Clara fick högsta betyg och man kunde gå därifrån som en stolt och lite "mallig" förälder! *LER
Den där axeln då... för ungefär två veckor sen fick jag värk i ena axeln när jag var ute och promenerade. Jag tänkte att jag kanske sträckt mig eller legat tokigt men värken har inte gett med sig utan snarare blivit värre. Det strålar en molande värk upp i nacken och på baksidan av huvudet och givetvis kan jag inte undgå att tänka tanken att det skulle vara cancern som spökar... men jag tror att ju mer jag oroar mig desto mer spänner jag mig och då gör det ondare. Man kan ju i alla fall önska att den teorin stämmer, att det skulle vara spänningsvärk.
Hade jag varit under behandling tror jag inte att jag hade oroat mig lika mycket, men nu känns det som om vad som helst kan hända bara för att jag inte fått nån behandling alls på så länge.
Om två veckor har jag tid för den sedvanliga röntgenundersökningen, men ringde till en av mina sköterskor i eskilstuna idag och frågade om det inte gick att tidigarelägga den. Hon eller min läkare ska ringa mig när dom klurat ut vad som bör göras. Hoppas dom ringer imorgon... väntans tider gällande sånt här är rent av SKITJOBBIGT!
Men jag förtsätter väl att stretcha och knapra ipren, inte för att det hjälper, men då har jag i alla fall gjort vad jag kan för att lindra värken.
Ha en fin kväll allasammans!
Se dig omkring & njut!
Kram!
-
Jag och mamma for till Uppsala imorse för återbesök efter operationen. Två timmar dit, fem minuter där, två timmar hem... men vad sjutton gör det när doktorn var så nöjd med resultatet och dessutom tyckte att vi kunde boka in en tid för NÄST SISTA ingreppet!! Tänk, kanske till sommaren är jag helt färdig med mina små "kompisar"!!
Träffade också på operationsplaneraren Marianne som kramade om mig och fällde en tår. Hon var glad och se mig sa hon samtidigt som hon var så ledsen för allt som hänt efter rekonstruktionen förra sommaren.
Igår mådde jag pyton. Var rädd och ledsen. Idag känns det mycket bättre. Det är det fina med den här nedrans "situationen"... att det alltid vänder och blir ljust igen!
Jag önskar er alla en mysig alla hjärtans dag!
Kram!
-
..skydda mig från allt, säg att det blir bra.
I detta nu råder en panik. Jag trycker undan den med lättsamma, bekymmersfria tankar. Det går inte hur länge som helst...
Det vet jag ju.
Jag är så rädd. Jag vet ingenting. Jag står bara här... beredd på att ta emot, beredd på att falla. Helt jävla handfallen står jag här!
Jag vill inte mer. Jag vill bara ha det underbara som råder runt omkring. Det som får mig att le. Det som får mig att glömma. Inte det här..
Ska det här vara mitt liv... den frågan kommer över mig ibland. Ska det här vara resten av mitt liv... Jag ska bara lära mig leva med det... Bara finna mig i det...
Ibland har jag funnit mig i det redan, ibland vill jag bara slå mig fri. Krossa alla fönster och bara springa... men vart ska jag ta vägen... vart i helvete ska jag ta vägen!!
Kan inte sova på nätterna. Vaknar, rädd för att missa nåt. Drömmer. Minns oftast inte vad, men känner att jag är blöt runt ögonen...
Så här känner jag när verkligheten står där och skrattar mig rakt i ansiktet... så här känner jag just i detta nu...
Håll om mig... skydda mig från allt, säg att det blir bra...
-
Yes! Tröttheten var inte bestående, jag känner mig piggare igen. Underbart! Sitter just nu på en fest.. Ja, det är ju nämligen så här fester ser ut nu för tiden, alla sitter med sina mobiler och inte ska väl jag skilja mig från mängden *skrattar* Firar en kompis, Cissi, som tagit socionomexamen! Grattis fina underbara glädjespridare!! Ville bara slänga in en hälsning till er alla! Stor kram! Nu ska jag dansa till Michel Telo - Ai Se Eu Te Pego... Youtuba den...lovar ni får danslust!! Kram!
-
Har i alldeles för många dagar nu haft strul med mitt mobila bredband till datorn. Det funkar inte helt enkelt. Och jag gillar inte att blogga från mobilen då det inte går att få till snygga stycken i texten, men ni får ha överseende! Jag sitter för tillfället hemma i mammas lägenhet. Har rensat deras kylskåp och skafferi på frukost och väntar på att få gå till MIQ och jobba ett par timmar. Började där i måndags och jag vill verkligen inte tro att det är på grund av jobbet, men jag är så vansinnigt trött. Ögonen känns torra och svidiga och kroppen känns matt. Det var länge sen jag kände den här typen av trötthet, jag har ju haft så himla mycket energi sista tiden. Men men bakslag är till för att takla... Ha en fin dag allesammans! Kram!
-
Om man lyfter blicken från marken och släpper fokus på vart man sätter fötterna så kan man se vackra saker. Det gjorde jag idag. Och det gjorde mig gott. Det gör att man kan glömma små bekymmer och istället vara glad för det fina man har i livet.
Kram!
-
Solen tränger in genom persiennerna och det ser ut som att det är riktigt kallt ute. Så planerna är att rusta sig med full vintermundering och ta en powerwalk. Jag har så mycket energi som behöver ta vägen nånstans. Hade tänkt gå och träna idag, men får inte riktigt ihop det tidsmässigt idag. Så en promenix får duga!
Har precis avnjutit en mysig lunch här hemma och ikväll blir det bio med Veronica. Jag säger bara Fantastiska fredag!!
Nästa vecka börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Jag börjar jobba! Sakta men säkert ska jag försöka ta mig mot målet, att bli helt arbetsför. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in i detta. Men jag SKA klara det!
Jag vill från hela mitt hjärta tacka Sverker på arbetsförmedlingen som hjälper mig och stöttar mig och som har gjort det en lång tid. Och Mia på Miq, tack för att du gör detta möjligt för mig!
Varje dag brukar jag läsa ett mantra, som jag antingen använder som en bekräftelse på något som hänt eller så använder jag det som peptalk till mig själv. Så här såg dagens ut och med det säger jag Kram och trevlig helg!
Följ dina infall, våga ta för dig och njut av livet!
-
I går, två veckor efter operationen satte jag klorna i maskinerna på Curves igen. Äntligen!
Det känns som man förbränner kalorier bara av att stå i lokalen. Den är fylld av så mycket härliga energier. Glada och taggade människor, alla med ett leende på läpparna. Skön musik som pumpas ut och underbar personal som ständigt är på sin vakt för att hjälpa till och peppa.
I eftermiddag tar jag mig an ett par varv till i cirkeln!
För övrigt är det en väldigt lugn och skön vecka. Min förhoppning är att min arbetsträning på Mique ska starta nästa vecka och jag är taggad. Längtar efter ett liv utanför dessa fyra väggar...
Dock, hur mycket jag än försöker att inte tänka på det. Så gnager det lite där långt in... Röntgen om en månad...
Nu har jag till och med tappat räkningen på hur länge sen det är jag fick behandling. Tror en sisådär 4-5 månader...
Jag började med tabletterna Tyverb två veckor innan operationen men hann bara äta en veckas kur eftersom jag skulle vara behandlingsfri en vecka innan och en vecka efter operationen.
Vad kan ha hänt på dom 4-5 månaderna? Har jag verkligen sån tur att det inte vuxit nåt? Om det har vuxit nåt... vad händer då?
Jag försöker att inte spekulera så mycket, det tjänar ju ingenting till. Men det är svårt att inte komma på tanken och ibland få som en kall kår längs ryggraden. Den kåren vill inte att jag glömmer bort... Men jag vill glömma. Det är så underbart när jag glömmer. Jag känner mig så fri då.
Jag ÄR fri. Jag tänker känna mig fri och leva det underbart härliga liv jag lever just nu.
Jag ler... och är lycklig... en galen känsla!
Kram!
-
Efter en dag som mest bestått av sömn och åter sömn, så avslutades den efter dagishämtning i pulkabacken. Inte så snällt mot min lite smått ömma kropp, men det var kul!
Tro det eller ej men jag drog några varv i backen även jag. Graciös som få, for jag ner på Claras stjärtlapp. Många skratt i backen blev det!
Imorgon är tjejerna lediga från dagis och skola, så risk finns väl att det blir en repris, fast i dagsljus. Måtte inga grannar vara hemma!
Sov gott allesammans!
-
Jag känner mig redo. Att med pigga steg gå och hämta mina små sötkorvar i eftermiddag! Har längtat som en tok!
Clara ringde mig i lördagskväll, med munnen full av popcorn och stolt berättade hon att dom satt och tittade på "Rrrrasmus på luften", ja ni läste rätt, LUFTEN, ja och sen frågade hon när jag skulle hämta dom och när jag sa att det blir på onsdag så suckade hon och sa " ohh tråkig du är mamma" . Sen hade hon inte tid mer. Hon skulle ju titta på rrrrasmus på luften.
Tänk så obeskrivligt lycklig man kan bli inombords bara av att höra deras röster och djupa livsfunderingar! Kärlek!
Jag har en envis huvudvärk idag, men det gör det samma för jag är på gott humör och besitter en enorm längtan. Gud, jag känner tametusan doften från deras kinder bara jag tänker på dom. Ljuvligt må jag säga!
Jag har vunnit en stor strid alldeles nyss.... Johanna - Adventsstjärnorna 1-0. Jösses vad det var långdraget. Ja ja, nu är det tomt i fönstrena och alldeles så där, vanligt och lite tråkigt. Men till kvällen brassar jag på värmeljusen och det blir ju så mysigt när mörkret faller på.
Fräscha till sig. Linda in sig i maggördeln. Titta sig i spegeln och intala sig att håret inte alls är så konstig färg på... Sen tar jag en promenad till affären. Guldlock 1 och Guldlock 2 måste ju ha lite mat i magen ikväll!
Keep smiling!! I will!!
Kram!
-
Det kurrar i magen, är så fruktansvärt hungrig. Känns som jag skulle kunna äta en hel ko. MEN så tittar jag i kylskåpet, finns en hel del att välja på idag, för ovanlighetens skull, hur som helst aptiten är spårlöst försvunnen!
Begriper inte vad som hänt med min matlust!!
Förr, innan jag började med senaste cellgiftsomgången, kunde jag ju äta vad som helst, NÄR SOM HELST.
Inget dåligt i-landsproblem jag sitter på här... Jag är hungrig, har massa mat, men vägrar ändå äta... Nästan så jag borde skämmas lite!!
Ibland är det riktigt gött att inte ha så stora bekymmer. Fniss!!
Läkningen verkar gå fint, det kliar utav förbannelse och det ska visst vara ett bra tecken. Ont? Nja lite öm. Eller snarare ruskigt öm... i fettsugningen. Det kan man ju i och för sig förstå, om man har sett hur en fettsugning går till. Ingen ödmjuk behandling där inte. Finns väl en orsak till att jag är precis gul och blå, antar jag.
I går fick jag äntligen ta en dusch och ta bort förbanden. Vilken befrielse!
Nu återstår bara gördel kring magen och specialbh, i sex veckor.
Jag kan inte låta bli att längta och fundera lite på när jag kommer få göra det allra sista ingreppen. Det är ju två steg kvar. Sen är jag i mål!
Appropå gul och blå.... Fick för mig igår att jag behövde färga håret. Nu var det ju det där med att ångra saker... skitsamma jag ångrar mig!!!
Först la jag i en färg, en fin blond färg som liksom bara skulle ljusa upp min egna färg lite. Det blev gult!!!
Så, idag inhandlade jag ivrigt en blekning, fick i den och ja, ni kan ju tänka er.. en platinablond zebra... ungefär. Efter man sköljt ur blekningen skulle man ha i en efterbahandling som ska ta bort gula nyanser, den var KNALLBLÅ!! Innan jag hade torkat håret ordentligt och stylat det, så tyckte jag att jag var blå i topparna... Maria, som hjälpte mig både igår och idag, tyckte nog att jag bara inbillade mig. Och jag tror som tur är att hon hade rätt, för nu ser jag inte det blåa längre.
Visst resultatet av dagens blekning blev helt klart bättre än gårdagens gula, men ibland önskar man att man kunde vrida tillbaka tiden, bara lite.
Nästa gång ska jag spara både på min iver och mina pengar och istället gå till en frisör.
Tänka sig, jag har under tiden jag skrivit, tagit mitt förnuft till fånga och bestämt mig för att äta lite trots allt. Ska bli gott..... kanske blir det om man intalar sig det tillräckligt mycket. Bon apetit!
Kram på er allesammans... från den platinablonda zebran!!
-
Det skulle det inte. Verkligen inte. Men det blir heller inte svårare än man gör det. Jo ibland, när det tar egna vändningar, så som sjukdomar som man själv inte kan rå på. Men vad gäller livet i allmänhet. Det går upp och ner så är det bara. Jag har verkligen insett det.
Jag blir inte längre chockad. Men jag kan bli ledsen, det ska gudarna veta. Jag är ju människa och gör det ont blir man ledsen. Men livet har sin gång och allt har sin tid. Det går liksom inte att pressa fram eller skynda på. Det går bara att följa rytmen och göra det bästa av det.
Det som inte dödar det härdar. Det är nog verkligen så. När man haft tillräckligt många motgångar i sitt liv så lär man sig att tillslut bli stärkt av dom, istället för att brytas ner. Så har det blivit för mig.
Jag skulle kunna bli arg, slänga saker och skrika. Men varför, vad skulle det tjäna till. Förmodligen ingenting. Men jag kan tala om hur jag känner, visa mina tårar. Det tjänar förmodligen inte till nåt det heller, mer än att det känns bra i mig själv.
Fjärilarna kom som en virvelvind och bosatte sig i min mage. Det var härligt. Jag log dygnet runt länge. Det kändes bra och inom mig byggde jag framtidsplaner.
Men fjärilarna flög sin kos, dom ville inte bo kvar. Det gjorde ont, som att kroppen vändes ut och in.
Jag ångrar och jag gråter. Jag ångrar inte fjärilarnas påhälsning, jag ångrar bara att jag inte var nån annan, jag ångrar att jag inte kunde säga dom rätta sakerna, jag ångrar att det inte blev just jag. Men en vän sa till mig. " Ångra aldrig nåt som fått dig att le".
Så. Jag ångrar från och med nu ingenting. För jag har kännt glädje, jag har kännt hopp, jag har kännt kärlek. Det varade inte för evigt men det var underbart så länge det varade.
Kärlek är svårt. Det går inte att ta för givet. Kärlek blir bara inte. Kärlek växer och behöver näring. Känslor ändras, dom kan inte styras. Hur arg jag än blir. Hur många tårar jag än fäller, så ändras inte en annan människas känslor.
Allt hade sin tid och nu var tiden slut. Det var så här det skulle bli, annars hade det inte blivit.
Kanske kommer det nya fjärilar.
Det här är livet i ett nötskal. Men varför hata och ångra det. Jag väljer att le mot det istället , det fick mig ju trots allt att le, många gånger.
-
Blev så glad när jag såg att jag fått en ny bild till bloggen. Jag älskar den bilden. Den är så äkta! Tack Kersti på SN för hjälpen med bildbytet. Jag är helnöjd!
Bilden är tagen från Ung cancers första film "Det är okey att känna"
Det är inte så att jag är egenkär på nåt vis. Men den nya bilden gör mig så glad för jag minns stunden då den är tagen och den stunden var hysteriskt rolig. Jag blir stolt och glad helt enkelt. Om jag nångång skulle trilla av pinn så är det som på den bilden jag vill bli ihågkommen.
Det är okey att känna!
-
Äntligen är det gjort! Nu väntar jag bara ivrigt på att det ska läka fint och att jag får ta av mig den oerhört fula och obekväma bh:n och den ännu mer obekväma gördeln som håller magen på plats. På söndag får jag ta bort förbanden och även lyxa till det med en dusch.
Jag har tjuvtittat lite på både brösten och på magen och jag tror nog att det kan bli bra.
Jag pratade med doktorn om mina ärr, men enligt honom kan man inte göra så mycket åt dom. Dom ser ut som dom gör och jag får antingen betala dyra egna pengar för att försöka fixa dom eller bara acceptera dom som dom är.
Operationen gick bra, den tog 1,5 timme ungefär. Jag var ganska groggy och trött när jag vaknade men blev snabbt pigg. Maria kom till mig på uppvaket då jag hade bett om det. Kände mig lite omtumlad och ensam så det var skönt att hon kom dit.
Operationen innebar alltså att man förminskade mitt ena bröst, då det var väldigt mycket större än det andra. Det gjordes genom att dels skära bort en del samt att fettsuga. Fettsugning gjordes även på det mindre bröstet för att få till någorlunda lika form.
Sen så fick jag också den stora förmånen att bli fettsugen på dom så kallade "flankerna" eller "kärlekshandtagen" som dom också kallas. Inga stora mängder men jag tror 4 dl slank ut i alla fall.
Nu återstår alltså att "göra" bröstvårtor och vårtgårdar, men det kan inte ske förens brösten har läkt helt och "hängt till sig" eller vad man ska säga.
Jag var jättepigg igår, men idag känner jag mig nästan lite mosig. Ont i halsen efter tuben och lite öm och stel. Har sovit jättekonstigt inatt, drömt konstigt och vaknat hela tiden. Känner igen det från tidigare gånger jag fått narkos, så jag är inte orolig. Det ger sig nog snart.
Här kommer några bilder från operationsdagen, varning för känsliga!
Dr ritar på mig innan det är dags
Det är ute med string och tanga.. det visste ni väl!
En "lugnande lösning"... in i dimman!
Här var jag inte så kaxig. Nyopererad.
Endel av resultatet. Lite slankare midja. (Bröstet ser betydligt större ut än det andra pga förband och en massa vadd).
Älskade Maria! Alltid vid min sida!
Lite illamående och yrslig efter första promenaden men jag höll mig på benen.
Jag velade en del innan jag bestämde mig för att lägga ut dom här bilderna. Men det är ju min verklighet så varför hymla med den...
Nu har jag suttit uppe några timmar och skrivit. Känner att jag behöver lägga mig ner en stund.
Tack allra finaste Maria för att du följde med mig till Uppsala och för att du är den du är!
Tack Mamma för att du gjorde så fint hemma hos mig tills jag kom hem igår och för att du var här och mötte upp med dina varma kramar!
Tack alla vänner och läsare för att ni peppar och pushar och följer och stöttar. Ni är underbara!
Kram!
-
Med åren har jag lärt mig att det inte är nåt farligt eller konstigt. Det kommer när det kommer och det gör en trots allt ganska gott. Jag pratar om tårar. Om hysterisk gråt. Om total uppgivenhet.
Jag såg en film ikväll "Jag saknar dig" och den framkallade väldigt många känslor. Jag grät till sorgliga scener vilket jag har ganska lätt för, men när filmen var slut så kom det mer tårar och kroppen skrek efter utrensning.
Det var inte filmen. Det var jag, min kropp, mina tankar, mina rädslor, min saknad, min glädje, mitt kärleksdrabbade hjärta... hela jag behövde bara tömmas på tårar.
Nu blev det genast lite lättare att tänka klart igen. Det blev liksom lättare att tänka framåt, inte stå still i sörjan och stampa.
När det brast, när jag inte kunde hålla tillbaka mer, så flög tankarna förtvivlat runt och försökte greppa en förklaring. En förklaring till varför jag helt plötsligt blev så ledsen. Jag sökte svar i fotona av barnen på väggen, jag sökte svar i det jag just sett i filmen, jag letade efter andliga tecken...
Mitt i detta sökande ringde telefonen, en underbar vän hörde mitt behov av att ventilera... Tack underbara Patrik!
Det finns så mycket inom mig, så mycket att jag inte ens vet om allt själv, som måste ut. Och jag får i alla fall ur mig det bäst genom att gråta. Det är en förlösande känsla.
Att man gråter innebär inte alltid att man är olycklig. Men man kan vara förtvivlad, rädd eller bara ledsen för stunden. Och förr eller senare ska det ut.
Jag kallar det för utrensning, då känns det liksom lättare att gå vidare och inte grotta ner sig i VARFÖR jag just grät. Det bara är så, själens sätt att göra sig redo för nya livsfunderingar.
Så gråt en skvätt, det är bara skönt!
Kärlek till er alla så här i natten!
-
Har lust att vara lite ego idag. Det får man väl vara ibland?! Jag är ju så glad så då är det ju lite svårt att låta bli (ler brett inombords)!!
Promenerade med nervösa steg till curves i morse, dags för vägning och mätning nämligen. Men det visade ju sig ha gått över förväntan bra!
Sen jag började träna på curves för fyra veckor sedan har jag alltså gått ner 2,2 kg, minskat 11 cm totalt sett på hela kroppen och kanske det mest intressanta egentligen, minskat 1,2 procent i kroppsfett. Så det lönar sig banne mig med träning!
Jag hittade två bilder på mig själv från april och tycker ju att det är lite roligt att jämföra så jag tog några nya och tycker mig nog se lite skillnad.
April 2011 Januari 2012
April 2011 Januari 2012
Och så sattes den här lilla "sporren" upp på väggen i curves lokal. Stjärnan med den lilla svansen som bara ska bli längre och längre! Svansen symboliserar dom cm som försvunnit från min kropp.
Idag var sista träningspasset på ett par veckor. För imorgon bär det av till Uppsala och på torsdag är det dags, för OPERATION!!
Jag hoppas att läkningen går fint så jag kan börja träna snart igen, för dagens resultat gav mig verkligen mersmak!
Har träffat min underbara vän Veronica idag. Vi träffades över en lunch och en liten promenad genom stan. Alltid lika mysigt!
Vad händer nu då? Ja, kanske skulle packa ner lite för Uppsalatrippen. Nån bekväm löst åtsittande sport-bh, maggördeln (eftersom dom även ska snygga till ärret på magen) och sköna mjuka kläder att åka hem i.
Så får det bli!
Kram på er!!
Annat innehåll
BLOGGAR
Senaste inläggen
- 19/06
- När Neymar tjänade tre tiondelar
- 19/06
- Ibland undrar man 2.0
- 18/06
- Zorro levererade
Senaste inläggen
Senaste inläggen
- 13/06
- Här är det rektorn som predikar
- 11/06
- Papa Sofu har ordet
- 10/06
- Hoppas, hoppas detta går fram
Senaste inläggen
- 07:30
- Gnesta problematik.
- 19/06
- Å-kroken åsikter.
- 18/06
- Urbanisering.
Senaste inläggen
- 02/06
- Borta bra men hemma bäst
- 28/05
- Regn och kyla
Senaste inläggen
- 17/06
- Duktiga Shorena.
- 14/06
- Effektiva träningsdagar..
- 13/06
- Skrivkramp
Senaste inläggen
- 13/06
- Birthday Smash
- 09/06
- A Golden Summer?
- 09/06
- The Prank Bus
Senaste inläggen
Senaste inläggen
- 19/06
- Skolavslutningar/studentfester
- 13/06
- Mina resultat
- 10/06
- Min fjärde graviditet
Senaste blogginlägg
- 16/06
- 1984
Senaste blogginlägg
Senaste inläggen
- 09/06
- Dålig motivation!
Senaste inläggen
- 13/06
- Skördetid
- 09/06
- Sommar
- 06/06
- Vardagsdramatik
Senaste inläggen
- 14:03
- RIGHT NOW
- 18/06
- UNDERBARA OCH FINA DAGAR
- 13/06
- STUDENTEN 2013
Senaste inläggen
- 19/06
- Sjuk
- 17/06
- HULTAN2013
- 16/06
- Söndagslåt
Senaste inläggen
Sök bland
58096
annonser!
|
|
Köpa eller sälja?
Sälj dina grejer!
