Båda två var dom glada och spralliga, lite trötta efter dagens kalasande men ändå vid gott mod. Dom ville bada och måla tånaglarna och sen krypa ner i min säng för att höra saga.

Varsin bok hade dom valt. I mitten på första boken började hon knorra. Cornelia. Hon klagade lite på att hon inte mådde bra, att det kändes som hon mådde illa. 
Vi fortsatte läsa men efter en stund började hon igen. 

Hon viftade med benen, hon var frustrerad över nånting. Hon slängde av sig täcket, som att hon inte fick nåt syre eller nåt.

Fram klämdes några tårar och ett mummel om att det var så orättvist. "varför fick jag ingen mat, när alla andra fick", grät hon. (Hon somnade under kalaset och när hon vaknade ville hon inte ha mat, bara fika) 

Jag förstod ingenting och bad henne skärpa till sig om jag överhuvudtaget skulle läsa färdigt nån saga. Då blev det bara värre. 

En slags ångest fylldes i henne och hon sparkade och gnydde och grät, precis som hon inte hade en aning om varför. 

Clara stoppade huvudet under täcket och sa "jag blir rädd när hon låter så där". 

Jag kände hur paniken steg inom mig. Fick känslan av att den här kvällen kommer bli lång och allt utom lugn och harmonisk.

Hon fortsatte gny och gråta och fick sen ur sig att hon var hungrig. Självklart kunde jag fixa en smörgås om hon ville, men hon både ville och inte ville. 

Jag gick ut i köket, gjorde iordning smörgås. Under tiden satt hon på köksgolvet och vred sig och mådde illa och grät. Jag började inse att det här inte alls handlade om hunger... Jag tror att min dotter hade en liten ångestattack...

Jag fick med henne in till sängen, hon tog två tuggor på smörgåsen och sa att hon knappt kunde andas. Jag la mig tätt intill henne. Clara hade somnat.

Jag höll om henne och frågade varför hon var ledsen, att hon kan berätta vad som helst för mig, att jag aldrig skulle bli arg vad hon än tänkte säga.

"Det går aldrig över!!" sa hon. Vad går inte över, frågade jag...
"Jag kan inte berätta det för dig mamma, det är för läskigt". Hon grät, fast ändå krystat, som att hon ville dölja. 
Jag höll om henne hårt och frågade Är du rädd att jag ska dö.... 

Som svar nickade hon tydligt och mina tårar trillade ner på hennes tårar och jag kunde inte hålla emot, inte den här gången. Jag grät och jag visade henne att det är okey att vara ledsen. Vi grät tillsammans och hon klappade med sin lilla hand på min kind och jag vaggade henne och pussade hennes huvud.

Hon tittade upp på mig, lite förskräckt. "Mamma du gråter". Jag svarade med en puss och sa att Ibland är det skönt att gråta tillsammans. Vi grät ännu mer. 

Det var så skönt och så smärtsamt på samma gång. Undrar hur det kändes för henne...

Mellan tårarna så började hon räkna mina födelsemärken eller prata om hundvalpen som var på kalaset tidigare idag.

Jag frågade henne vad hon tror händer när man dör. Hon ville bli en hamster...eller en ängel. Hon började gråta igen och frågade " Men vem ska ta hand om oss om du dör mamma". Med tårar som rann in i min mun och en täppt näsa räknade jag upp alla underbara människor som finns i vår familj och omgivning. "Men dom kommer inte orka det så länge". 

Hon började prata om nåt annat, minns inte riktigt vad. Hon hade svårt att andas och det gjorde ont i halsen... samma för mig. Så vi lindade in oss i filtar och satte oss på balkongen och andades. Det blev bättre, för oss båda.

Hon sover nu. Hela min själ önskar att våran tid tillsammans ikväll gav henne nåt. Att hon kan gå vidare i sina funderingar och framförallt... våga prata med mig i tid. 

Jag älskar dig Cornelia!! Vi ska klara detta!! ♥