Laddade med rejäl grötfrukost, lagad av min coach för dagen - pappa. Kändes lite nervöst, och overkligt. Åt så mycket jag orkade.
Äntligen (?) dags!
Anlände snart till Oxberg. Där startar uppemot 10 000 tjejer i olika omgångar varje år för Tjejvasan.
I år stod ingen stod stilla, det går nämligen inte att göra det med den klistervalla som gällde för dagen.
Jag startade i grupp åtta, typ mitt i fältet, och
hade gott om tid att spendera på bajamajor och med att dricka gratis sportdryck. Tur det, spana in kön... I det här läget ville jag bara sticka iväg och få det avklarat.
Tjejor i olika storlekar och åldrar åker tre mil tillsammans i varierande stil. Jag tappade bort pappa och
höll på att komma sent till starten, men - puh - jag hann och fick till sist på mig stavarna rätt. Så var vi iväg!
Och jodå, jag köpte nya handskar just innan loppet.
Så jag körde varken i bygghandskar eller magiska fingervantar. Bra Janna.
Eldris! Sista kontrollen och två mils kamp avklarad! Jag drack två muggar blåbärssoppa (precis så gott som man tror att det ska vara), tre muggar vatten och en mugg sportdryck under loppet. Åt en dextrosol och en apelsinklyfta.
A girl must love give aways!
Kolla, energi kvar vid Eldris. Underbart. Fast just efter den kontrollen, med knappa nio mil kvar, kom en dos trötthet.
Jag snackade dock vett i mig själv och kämpade på. Och jo, nog körde jag förbi några stycken... Och blev omkörd.
Målet! Äntligen!
Önskar jag kunde visa min stakning i bästa Northug-anda på upploppet, i omkörningsfilen stakandes, stakandes, stakandes.. Wow. Jag hade velat se den själv. (Den här bilden är tagen efteråt, jag fotade INTE när jag var så nära mål. Nån måtta får det vara.)
Wooohoooo! Jag kom i mål i Tjejvasan! Och en medalj fick jag också, lättviktig, men ändå.
För mig väger den tungt. Grattis till mig,
det är för tusan en bedrift!