I fredags skrev jag ett inlägg på min andra blogg (välkommen till tjugohundratiotalet, flest bloggar vinner). Skämt o sido. Nu ska vi inte skoja så mycket mer på en stund nu ska vi tala lite allvar. Vi ska tala om ett så tabubelagt och skamfyllt ämne som förlossningsskador apropå det inlägg jag skrev och som har fått sån respons att jag knappt vet hur jag ska bemöta den. Men vi börjar med min text.

Från Ystad till Haparanda

-om att spricka hela vägen.



Sfinkterruptur. Smaka på ordet. Lägg bokstäverna i rätt följd på tungan och säg det sedan högt för dig själv. Nej inte så, du ska uttala bokstaven f som ett v. Men var inte generad för att du det inte visste. För det visste inte jag heller. Inte innan. Men nu vet jag att f i sfinkterruptur uttalas med v och jag vet också hur det är att spricka hela vägen. Från Ystad till Haparanda som man så skämtsagt brukar säga när man inte riktigt vågar ta orden i sin mun. Men det är dags nu. Från vaginan, genom mellangården och ända bak till ändtarmsöppningen. Nu tar vi det. Stygn för stygn.





Jag ligger på rygg med det lilla blålila paketet på bröstet. Jag skrattar och gråter om vartannat och pussar vårt blålila lilla paket. Vi är där tillsammans alla tre, för första gången. Vårt första möte som en riktig familj. Nu är det bara vi. Eller vänta nu, inte riktigt bara vi. För där nere mellan mina blodiga ben sitter två konfunderade personer med blickarna mot mitt underliv och kliar sig på hakan.



-Är det något som är fel?



-Du har spruckit lite så jag vill kalla på en läkare som får vi titta lite extra.



Inget konstigt med det. Alla brukar spricka första gången och behöva sy. Jag minns att jag tycker det är oturligt men inte förvånande för jag kände det själv. Precis vid andra krystningen efter att huvudet kommit ut. Någonstans långt borta i lustgasdimman i den största smärta min kropp någonsin upplevt och som helt tagit min kropp i besittning känner jag att jag spricker. Men jag kunde aldrig ana hur mycket.



Doktorn kommer. Nu har jag tre konfunderade personer mellan mina ben som kliar sig på hakan och stirrar in i mitt underliv. Jag vill inte ta in det som händer där nere. Min nya värld pågår här uppe. Med mig, bebisen och Martin. Vi tittar på varandra och är båda överens. Hon ska heta Tuva.



Martin blir ombedd att ta Tuva i sin famn för jag kan komma att behöva lustgasen igen. De börjar sy och tråckla. Men avbryter ganska snart. De tar ett beslut. Barnmorskorna som förlöst mig kommer fram och tar mig på axeln.



-Det blir bra ska du se.



Vad? Vad är det som ska bli bra? Vad är det som inte är bra? Min säng kopplas loss från all apparatur och sladdar.



-Vi måste fortsätta i ett annat rum där vi har bättre ljus, du kommer snart tillbaka. Din man tar hand om bebisen och är där när du sen vaknar.



Vaknar? Jag är vaken, varför ska jag sova och vart är det jag ska och vad är det som händer. Jag minns att jag grät och upprepade ”vad är det som händer”. Vi åker hiss. Jag med mina blodiga ben i samma säng som jag någon timma tidigare födde vår bebis i. Men varför får jag inte vara med Martin och Tuva? Saknaden tar ett grepp om mitt hjärta på ett sätt jag aldrig upplevt saknad innan. Sen tar en annan känsla vid när jag börjar inse vad det är som ska ske. Skam. Jag rullas in i ett rum som är helt i kakel från golv till tak. Jag måste byta säng men får inte resa mig upp och flytta mig själv utan blir på något sätt lyft från sängen till en brits där mina ben placeras i en en sån ställning jag tidigare suttit i på besök hos gynekologen. Men nu är jag inte på något besök hos gynekologen. Fyra grönklädda personer ställer sig över mig, de har gröna mössor och munskydd för munnen. Jag ser bara deras ögon. Jag förstår då att jag är i ett operationsrum. De kopplar på min epidural vars sladdar jag ännu har kvar i ryggen. Jag får nya stick och slangar från handryggen och om mitt finger placerar en slags grå klädnypa.



-Det blir bra ska du se.



Jag får en genomskinlig mask för ansiktet. Räkna högt ner från tio. Jag räknar och tänker på Martin och Tuva och livet. Hur hamnade jag här. Men min sista tanken innan jag somnar blir ”i det här rummet har människor dött”.



Men tack och lov. Det gör jag inte. När jag sedan vaknar upp efter narkosen ser jag de grönklädda människorna med mössor och munskydd nere mellan mina ben. Jag ser att de gör något med mig men jag känner ingenting från magen och ner. Men i hjärtat, där känner jag massor. Jag ligger där och stirrar in i kakelväggen och måste liksom påminna mig själv om Tuva, Martin och livet som väntar. Vill inte tänka på vad jag gör i det helkaklade rummet där folk innan har dött. Försöker istället att tänka vilken tur jag har. Men känslan av skam är lika påtaglig som glädjen över Tuva, Martin och livet som vi sedan ska ha. Jag minns att jag tänker att det kan inte bli mer genant och ovärdigt än så här.



Det är över. Jag rullas iväg till det som kallas uppvaket. Där väntar Martin och Tuva. Det lovade de. Men Martin och Tuva väntar inte där. Istället väntar en och halvtimma i ensamhet med förlamad underkropp. Jag vill aldrig någonsin uppleva den en och en halvtimman ingen.



Tuva föddes strax före klockan ett men inte förrän tjugo över sex får jag rullas in på BB. Är ännu sängliggande och har inte rest på mig sedan jag gick och kissade tidigare på kvällen. Jag blir tillkopplad kateter och förstår inte riktigt varför. Jag vill ta bort nålen i handen men de vill att jag ska ha kvar den ”ifall du behöver mer smärtlindring”. Med Tuva tätt intill bröstet somnar vi tre helt utmattade. Äntligen är det vi tre, jag, Martin, Tuva och livet. Nu börjar det.



Men jag kan inte röra mig när jag vaknar. Ska det göra såhär ont? Det ska nog det. För det gör ont att föda barn. Det vet alla. Men det känns så konstigt där nere. Försöker knipa ihop musklerna men inget händer, jag kniper men det kopplar inte. Det känns som att det sitter fast. Jag försöker amma men det går inte på annat sätt än att ligga på sidan. Barnmorskorna kommer in och avbyter varandra med jämna mellanrum och det börjar mer och mer gå upp för oss att det är något som har hänt mer än att jag bara spruckit och behövt sys lite extra. För varför beter sig alla så konstigt mot mig? Frågar mig hur det är på ett sätt som om de redan innan vet svaret och att det inte är bara, och hela tiden denna klapp på axeln.



-Det blir bra ska du se.



Läkaren kommer in och berättar hur fantastiskt bra operationen gick, ändå. Och vilken tur jag har som fick skadan upptäckt, för annars kan man få långvariga problem. Men nu behöver det inte alls bli så. Och det var inte deras fel, ibland blir det bara så. Dagen går. Till slut bedömmer de att jag ska bli av med katetern och jag ska upp och kissa. Jag ska alltså med vad jag inte förstår då, men med sönderspräckt underliv med stygn både inuti och utanför och ihop och på tvären och överlappade ska jag alltså gå och kissa. Då, när jag hänger mig över Martin och skjuter det ena benet framför det andra och sedan står och försöker kissa, för det är omöjligt att sätta sig ner, som jag förstår. Jag har spruckit riktigt ordentligt, mer än man brukar.



Jag frågar barnmorskorna. Vad är det som egentligen har hänt. Muskel, bristning, in och utvändigt. Men ingen tar det i ord det som riktigt har skett. Jag förstår inte. Jag får ännu mer smärtstillande. De är noga med att jag tar det var fjärde timme men jag nekar till smärtlindring via dropp. Morgonen därpå kommer en ny barnmorska som jag tidigare inte har träffat.



-Här får du lite information om din skada och tips på vad du ska tänka på i din rehabilitering.



 Den här broshyren blev min första kontakt med min sfinkerskada. Som jag grät. Jag är tjugofem år gammal och vi har precis blivit en familj, det nya livet ska precis börja men när jag läser broshyren känns det som om någon talar om för mig att livet nu är slut.



I alla fall mitt sociala liv. För hur ska jag kunna leva i en gemenskap med andra människor om jag ofrivilligt ska läcka avföring. Prutta och bajsa på mig. Utan kontroll. Det här berättade ingen om på föräldragruppen inför förlossningen.



Första tiden hemma. Mamma tillverkar en kudde, som en badring för att jag ska kunna sitta. Men de två första veckorna går det ändå inte att sitta på annat sätt än på höften. Eller ligga ner och amma. Och ligger ner, det gör jag mest hela tiden. Men det var inte såhär det skulle bli men det kan man ändå aldrig veta. Jag var ändå vid gott mod. Det får jag ändå lov att säga. Men jag har så ont. Så fruktansvärt ont och det känns som om det aldrig kan bli som det var där nere.



Jag har tagit mig ut till duschen. Jag grimaserar av värk från vattstrålarna som rinner ner längs rygg och min bak och får kontakt med min söndertrasade underliv. Där det en gång varit vagina, mellangård och anal är det nu vad jag vet och förstår bara en stor svullen bulle. Jag vägrar ta på mig där nere. Vägrar kännas vid det som skett med handen. Istället står jag där. Med benen isär, så mycket som det går för det gör för ont att sära.



-Sofie, du måste sära lite till annars kommer jag inte åt.



Han är med mig. Martin är alltid med mig och jag står där och försöker svanka så mycket som jag kan. Med händerna på avsatsen mot fönsterutan och biter mig i fingrarna när hans händer med den bedövande salvan kommer i kontakt med mitt svullna, söndertrasade och sydda underliv. Jag skriker och gråter av smärta när hans fingrar snuddar vid mitt svullna och sårade underliv. Där inne väntar mamma och Tuva och det är trösten.



Första tiden var jag helt beroende av Martin, citodon och bedövningssalvan, han smörjde och smörjde. Kunde inte duscha utan hjälp. Och sen toalettbesöket. Att bajsa första gången. Att bajsa där allt är ihopsytt och du knappt kan röra någonting och minsta lilla beröring gör ont och där ska det alltså komma ut avföring och torkas med papper. Bara att försöka sätta sig på toalettringen gör ont. Försöker halvsitta hukande och nedböjd, men jag har inte tillräckligt med benmuskler för det. Så jag måste sitta men hur ska jag sen komma upp? Håller ena handen med kallt blötlagdt tjockt papper som stöd där framme, både för smärtan när man kissar med urinvägsinfektion och för att ge en viss smärtlindring. Med den andra handen försöker jag trycka mot som stöd för där bak.



Och så fortsätter det. Samma procedur varje gång jag ska till att göra nummer två. Gråter och försöker bajsa. När jag sedan är ensam och känner att jag ändå måste försöka ringer jag mamma ”berätta om sommaren, om något som gör mig glad”. Där sitter jag, tjugofem år och nybliven mamma men ringer min egen mamma för jag gråter när jag bajsar och ber henne att hon ska berätta berättelser om när jag är glad för att det gör för ont att bara vara. Måste tänka på annat. Ibland när Martin är hemma och om det går, om Tuva inte skriker så Martin måste vara med henne. Då sitter han på en pall och håller mig i handen för att jag ska kunna bajsa.



Två gånger om dagen dricker jag en trögflytande västska för avföringen ska bli mjukare och därmed inte göra för ont att få ut. Får panikkänslor när jag tänker tanken som ”tänk om man skulle bli hård i magen” och tänker ytterligare på vad jag äter så jag inte äter något som jag riskerar att bli förstoppad av. Helst ska man röra på sig också men hur gör man det när man knappt kan gå?



Och så skammen. Men jag bestämde mig på en gång, om jag ska ta mig igenom den här pinsamma fruktansvärda skiten så måste vi vara öppna med detta. Men jag la det mesta på Martin. Så han tog alla första samtal med glädje och lyckönskningar med familj och vänner med att också berätta sakligt vad som hänt och vad det kan bidra till och att jag tyckte att det var jobbigt men viktigt att ändå veta. Skammen och rädslan inför att inte kunna hålla sig.

Det gick som ett mantra att detta var som ett pris jag fick betala för världens mest fantastiska unge och jag var bara tvungen att ta mig igenom det och jag skulle bli bra. Något annat fanns inte. Paniken inför att släppa sig men inte kunna hålla emot bland andra människor har blivit till min vardag och jag spänner mig så jag ofta så jag får ont i magen efter anspänningen i magen.



Jag hade tur. Jag blev faktiskt bra. Men det tog tid. Jag gick inte en meter utan min bedövningssalva det första halvåret och gick jag för långt så blödde jag från svullnaden så långt som fyra månader efter opertionen. Strax innan bröllopet låg jag på en brits på lassaretet och gjorde knipövningar med en annan människas finger i min anal och tänkte ”det här är inte värdigt”.



Det är mycket som inte är värdigt med att drabbas av en sfinkterruptur och jag har ett flertal ovärdiga historier från min skada på lagar men det får räcka så. Jag har inte skrivit och delat med mig av min berättelse för min egen skull. Jag har skrivit det här för att flera tusen kvinnor drabbas varje år av sfinkterruptur men det kan vara betydligt fler än så för det är inte alla skador som upptäcks eller rapporteras och ges behandling. Jag hade tur i den bemärkelsen att mina barnmorskor var uppmärksamma och tillkallade läkare så jag fick direkt operation. Men det är flera kvinnor som inte får den hjälpen. Där sfinkterrupturer missas och i vissa fall bortses för att det kan skada barnmorskornas anseende. En sfinkterruptur anses som ett misslyckande men kvar står kvinnorna. Utan diagnos med trasiga underliv och skammen. Ett tabubelagt ämne som ingen pratar om. Därför måste vi våga prata om förlossningsskador och vad de medför för att ta bort tabun kring ämnet så att fler kan få hjälp.

Uppdrag granskning har gjort två reportage om förlossningsskador det senaste året. Till avsnitten sökte de kvinnor som råkat ut för sfinkerskada men de skämdes så mycket att de inte klarade av att ställa upp på intervju eller annars visa sitt ansikte. Trots att flera tusen drabbas.



Därför har jag skrivit min berättelse. Jag har dragit upp minnen jag helst velat glömma. Inte för min egen skull, utan för alla andra. För alla kvinnor som inte vågar. För att skammen måste försvinna. För att sfinkerskador kan förhindras. För att sfinkerskador måste upptäckas, rapporteras och ges rätt behandling.



Avsnittet från Uppdrag Granskning kan ni se HÄR.