Den svenska integrationstanken har sina rötter i 1970-talets syn på den då förhållandevis blygsamma arbetskraftsinvandringen, skriver Max Kern. Foto: Pontus Lundahl/TT

Debatt: ”Integration med verktyg från 1970-talet”

Inlägg utifrån
annons

Det här är en debattartikel med syfte att påverka. Det är den externa debattörens egna åsikter som förs fram, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det talas allt mer om samhällets olika utmaningar när det gäller behovet av inkludering och integration. Men vad som verkligen avses med dessa ­positiva och välmenande ord är ofta oklart. Länge har det ­offentliga samtalet förts utifrån ideologiska begrepp som inte riktigt längre täcker den verklighet många av oss upplever.

Därför har också det politiska samtalet i Sverige blivit alltmer polariserat. Man har utgått från en värld där integrationstanken fått stå i ena ringhörnan och assimilationstanken i den andra. Som om detta begreppspar utgjorde varandras motsatser och av tvingande skäl kommit att utesluta varandra.

Den svenska integrationstanken har sina rötter i 1970-talets syn på den då förhållandevis blygsamma arbetskraftsinvandringen – och med baktanken att dessa människor ändå bara var här på besök – de skulle nog en dag komma att återvända hem. Därav också tonvikten på hemspråksundervisning – därav oviljan att diskutera invandring i termer av assimilering.

Sverige höll på så vis länge sina invandrare på en armslängds avstånd: Hit – men inte längre! Man talade i termer om att invandrarens ­ursprungskultur och språk var viktigare än den svenska och lät på så vis utvecklingen gå mot en allt ­större segregation. Vilket kanske ­ursprungligen hade sin grund i en slags humanistisk välvillighet – men som med tiden alltmer kommit att upplevas som blott en förtäckt välvilja och på senare tid också talats om i termer av, ”välviljans rasism” och ”den svenska snällismen”.

Men det går inte att tala i baktakt till medborgarna hur länge som helst. När en tanke,­ om än så god, förlorar kontakten med det den är tänkt att göra, förlorar den också sin funktion – den blir tom, ­innehållslös, meningslös.

De första att plocka upp en ­sådan känsla av tomhet, misstro och missnöje med språket är givetvis de populistiska ­aktörer som alltid slumrar i den politiska myllan. Och dessa närs just av den etablerade politikens ideologiska stelfrusenhet. Populisterna kan på så vis samla poäng genom att ­hävda att de är de enda som ­verkligen lyssnar och talar på ett sätt som den breda allmänhetens förstår. Populism uppstår inte ur ett intet – utan ur ett ideologiskt vakuum – som andra lämnat efter sig.

För att lösa denna gordiska­ knut går det därför inte att bara fortsätta agera och hantera dagens situation med 1970-talets gamla verktyg. Utan vi måste våga vända och vrida på såväl tankar som ord och det gör vi främst genom öppen­het, debatt och tillåtande samtal.

Max Kern

Läs också

( 11 st )

Läs mer om dessa ämnen

PolitikArbetsmarknadDemokratiIntegration
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka