Fantasifullt om Sivs sova-över-ångest

Små pojkar och flickor som helst sitter inne och pysslar och ogillar folksamlingar brukar få vuxenvärlden att sucka – men Pija Lindenbaum förstår dem så väl.
I nya ”Siv sover vilse” skildras den sova-över-ångest som många ängsliga själar – små som stora – kan känna igen sig i. Att sova hos en kompis kan ju verka så kul i början av kvällen. Då, när man fortfarande har godis och filmmys och småprat i sängen att se fram emot.
Men när kompisen släcker lampan, lakanen känns ovant sträva och allt luktar främmande är det inte lika skojigt längre.
För Siv börjar oron ännu tidigare, faktiskt redan när pappa går och Siv upptäcker att det luktar messmör hemma hos kompisen Cerisia och att det finns så många dörrar i hennes hall att man riskerar att gå vilse.
Överhuvudtaget känner sig Siv ganska bortkommen i Cerisias värld. Den läskiga hunden hårar, gammelfarmorn är verkligen jättegammal och till middag serveras cous cous som Siv aldrig ätit. Hennes känslor inför allt detta nya skildras uttrycksfullt i Pija Lindenbaums humoristiska illustrationer där inte en enda detalj kommit till av en slump.
Som vuxen högläsare är det lätt att uppfatta Sivs sova-över-äventyr som en monumental klasskrock. Cerisia bor i en jättevåning med designmöbler och Siv konstaterar häpet att det dukas med ljus och servetter till middagen. ”Ljus och servetter. Det har vi bara när det är fest. Dom tycker nog att det är fest när jag är här.”
Mindre kul är det att Cerisia förvandlas till en liten tyrann på hemmaplan och kräver både mest glassar och bästa sängen.
Men klassperspektivet är bara en liten krydda i denna berättelse som mest av allt handlar om mod. Liksom i Lindenbaums Gittan-böcker får fantasin hjälpa till när verkligheten känns alltför läskig. I nattens mörker beger sig Siv in i ett slags förvrängd och surrealistisk Alice i Underlandet-värld där hon kan bearbeta dagens intryck.
Bakom en pytteliten dörr sitter två groteska jättevarianter av Cerisias mamma och pappa och frossar tårta och i ett knallgult rum, fullproppat med lika gula lampor, ligger gammelfarmor och väntar på att bli nattad. Men riktigt absurt blir det först när två grävlingar visar sig husera under diskbänken och Cerisia samtidigt traskar in i drömvärlden som om den vore alldeles verklig.
Att gränsen mellan verklighet och fantasi löses upp hör till det verkligt spännande med Pija Lindenbaums böcker. Hon är en författare som utan att blinka kan förse en liten dagisunge med sju små minipappor eller låta en utbränd mamma anta drakform. Och varför inte? De småttingar som jag läst Lindenbaums böcker för har i alla fall aldrig protesterat mot att historierna känns osannolika.
Snarare är det ovanligt lätt att identifiera sig med hennes ängsliga små hjältar och hjältinnor – och Siv är ingen undantag. När morgonen kommer och Siv övervunnit nattångesten pustar man lättat ut även som vuxen. Hon grejade det!
Men Pija Lindenbaum är inte författaren som låter ett sådant trauma som en skrämmande sova-borta-natt tona bort i ett gulligt ”och-sen-var-det-jättekul-och-Siv-var-aldrig-rädd-att-sova-borta-igen-slut.”
Tvärtom. När Siv traskar hem på morgonen konstaterar hon krasst: ”Nu har jag sovit över. Det var inte så jättekul”.
Där kan man snacka om integritet. Det skulle inte förvåna mig om vilsna Siv kammar hem ett Augustpris med den övernattningen.