Anne Swärd utforskar kärleken

Det börjar med en eld, en eld som slukar och svetsar samman.
Lo lever i en udda familj som är sig själv nog. Två par med många barn har slagit sig samman och flyttat söderut från Norrland, till ett stort hus i kanten av ett samhälle. Rummen är många, trädgården stor, fabriken nära, liksom ängar och sjö. En dag tar det fyr i fältet längs järnvägen, och alla måste hjälpas åt för att hindra elden att nå husen.
Lo är resultatet av ett uppror, ett tillfälligt möte mellan son och dotter. En frukt inom familjen. Alltså spirar hon som enda barn omgiven av fastrar och farbröder, mostrar och morbröder, farföräldrar och morföräldrar. Trygg och ständigt påpassad, men med en mamma som ständigt varnar henne för kärleken, och en ständigt frånvarande pappa som bara flyttat en bit bort.
Den som kämpar mest för att bekämpa elden är den ton­årige grannpojken Lukas som bor ensam med sin ungerske far i ett hus närmare sjön. Mötet mellan honom och Lo blir början på en lång och komplicerad vänskap.
Lo är sju och Lukas tretton, Lo är påpassad och Lukas motsatsen. Vänskapen ses med misstänksamma ögon från alla håll, men de två struntar i förbud och tjat och flyr till sin egen värld. Andas, är, stöttar.
”Till sista andetaget” består av två olika delar som viras om varandra. Den skildrar Los och Lukas uppväxt genom Los ögon, men också den vuxna Los tillvaro där hon flackar från storstad till storstad, från det ena nattliga mötet till det andra – ständigt med Lukas i själen. Lukas som hon lämnade när han behövde henne som mest.
”Till sista andetaget” är något av ett mästarprov. Det känns inte som om orden egentligen skrivits, de bara är. Meningarna är benhårda, utmejslade, poetiskt mjuka, ofta med en plötslig innehållslig vändning någonstans mot slutet av dem.
Romanen är fullspäckad med fakta om film, konst, historia och natur, men känns ändå oerhört tidlös. Samtidigt är den härligt omfattande. Man hinner med, kastas inte yrvaken ut ur texten.
Kärlek är det bästa som finns, helt klart, men kan också nästan döda. Så är det ju bara. Och hela boken är en enda lång formulering av detta faktum.