Virginia Woolfs debut – på svenska efter 95 år

”Resan ut” handlar om en resa till Sydamerika. På det lilla skeppet som lämnar Londons hamn finns bland annat den unga kvinnan Rachel Vinrace, hennes far och hennes moster och morbror.
När sällskapet når sin destination stannar Rachel hos sin släktingar, medan hennes far fortsätter sin resa. På ett hotell lär Rachel känna den unge mannen Terence Hewet. De båda blir förälskade och kommer överens om att gifta sig, men två veckor senare drabbas Rachel plötsligt av en febersjukdom och dör.
Den som trodde sig läsa en underhållande bildningsroman i Jane Austens efterföljd, där en ung kvinna tar steget ut i världen, möter kärleken och tackar ja till ett frieri, får finna sig i att bli besviken.
Woolf (som var en läsare av stora mått och dessutom litteraturkritiker) hade tröttnat på samtidens romanklichéer och ville undvika det överdrivet tillrättalagda i handling och karaktärsteckning. Resultatet blev en bok som bitvis väckte starka reaktioner i sin samtid och som var (och är) svår att sätta etikett på.
Rachel Vinrace får kämpa för att göra sig hörd i en värld där vältaliga män suger åt sig större delen av syret. Det säger sig självt att Woolf – som genom hela sitt författarskap skulle fortsätta att problematisera de givna könsrollerna – inte såg tvåsamhet och äktenskap som någon garanti för ett lyckligt slut.
Rachel och Terence är långtifrån något idylliskt kärlekspar. De talar oftare förbi än till varandra, som om de var de första människorna i en civilisation vars språk ännu inte har stelnat. De talar om ”kärlek” och ”lycka”, men orden tycks sväva fritt, utan fästpunkter.
Kanske är det ofrånkomligt att man läser ”Resan ut” som ett utkast till större och viktigare verk. Berättelsen om den unga kvinnan som söker sin plats i världen har förstås en parallell i den unga författarens jakt på sin egen röst. Med tiden skrev sig Woolf fram till en högre grad av språklig och psykologisk förtätning och ett allt större konstnärligt mod.
Redan i debutromanen går det att hitta de flesta av hennes typiska teman och stilmedel, men jämfört med exempelvis ”Mrs Dalloway” eller ”Mot fyren” är den lösare sammanfogad, mindre koncentrerad, vagare i konturerna.
Å andra sidan kan den – just för att den också är mer konventionellt berättad – vara en möjlig ingång i ett författarskap som många skyggar inför.
Virginia Woolfs estetik, där det livsavgörande ögonblicket utgör själva hjärtat, borde ha tiden för sig. Hennes medvetandeströmmar mynnar ut just där vår tids mindfulness-metoder försöker lära oss att vara: i det sprängfyllda, allt överskuggande nuet.