Gastkramande genom historiskt 1900-tal

Fluglätt rör sig Oksanen över andra halvan av nittonhundratalet, växlar tid och plats i varje kort kapitel: från estländska landsbygden till Berlin, till Tallinn, till Vladivostok, 1991, 1946, 1951.
Det borde bli rörigt, eller åtminstone svårläst. Det borde falla samman men håller ihop. Det blir en gastkramande berättelse om hur människor får sina liv nertrampade och förvridna av kriget, ockupationen och Historien – den med stort H som till sist skrivs ner i läroböckerna och gäspas igenom på lektionstid.
I ”Utrensning” framstår allt i stället nära, filmiskt, verkligt.
Berättelsen tar försiktigt fart någonstans på landsbyden i västra Estland, hemma på gården hos Aliide Truu. Därifrån, i Aliides hemtrevliga kök där de hallon som ska konserveras kokar på spisen och flugan surrar i kammaren, öppnar sig bråddjupen.
Genom fönstret upptäcker Aliide ett bylte, en ung ryska, Zara, som gjort den helvetiska traffickingresan till Västeuropa innan hon – utan slump visar det sig – hamnat under Aliides hängbjörk.
Hur kan Sofi Oksanen veta så mycket, är en fråga jag förundrat ställer mig vid läsningen av ”Utrensning”. Hur kommer det sig att denna finländska i trettioårsåldern är den som lyckas sammanbinda Estlands plågade ”då” efter kriget, med ett lika plågat ”nu”?
Hur kan hon så exakt fånga bristen på blickar mellan människor i ett samhälle där alla har något att skämmas för, vare sig det är förhörsledarnas våldtäkter eller det egna angiveriet man försöker glömma? Hur kan hon besitta en till synes oändlig kunskap om hur man bedriver ett ålderdomligt lanthushåll med små medel, hur man borstar tänderna med kolaska för att få dem vita eller hur håret luktar björksaft efter tvätt?
Gammalt blandas med nytt, tiden flyter bakåt och framåt, i en allt tätare väv av på varandra följande svek. Vem som helst kan vara angivare, också i själva berättelsen.
I ett omänskligt samhälle gäller det att överleva, och Aliide visar sig vara en överlevare. Till varje pris ville hon rädda de sina – och det betydde inte systern Ingel men väl hennes man.
Så omformas läsarens bild av Aliide, från blid gammal tant till en hårdför strateg, en logisk konsekvens av den tid och den plats man råkar sättas att leva i.
Aliide betalar tillbaka sin skuld – förvisso för sent – men betalar gör hon likafullt. Och romanen bjuder på överraskningar, till och med in på de allra sista sidorna.