Marie-Aude Murail
Pucko
Övers: Karin Lidén
Rabén & Sjögren
Tänkvärt om syskonkärlek
Pucko är dryga tjugo år gammal men har ett förstånd som en treåring. I stället är det hans lillebror Kléber som är den vuxne och som får ta allt ansvar, både för sig själv och för brodern som ofta får utbrott, har sönder saker och älskar sin gosekanin över allt annat.
Samtidigt ska Kléber försöka studera på gymnasiet och försöka räkna ut vad han själv vill med livet.
När Pucko vägrar att åka tillbaka till sitt vårdhem beslutar sig Kléber för att ta med sig honom och flytta in i ett kollektiv med ungdomar, trots sin undflyende fars protester.
Det går knappt att föreställa sig en större kulturkrock än den mellan ett förvuxet barn och denna grupp individuella och egoistiska lägenhetsinnehavare. Men det är av barn och idioter man får höra sanningen, och snart tinar den lilla gruppen upp och tar Pucko till sina hjärtan.
Marie-Aude Murail har fått pris för sin bok om Pucko och hans vedermödor, och det är inte svårt att hålla med om att det är välförtjänt. Temat kan på ytan kännas politiskt korrekt och insmickrande, men visar sig vara en tankeställare.
Varför ska människor som till ytan är vuxna behandlas på samma sätt? Vem har egentligen rätt att bestämma?
Det här är en historia som dels charmar med sin bild av franska ungdomar i Paris, dels upprör i beskrivandet av hur kantiga samhällets regler kan vara. Här finns också flera fina personporträtt, inte minst av den kämpande och tålmodige Kléber som får låta sitt eget 17-åriga liv vänta för att låta broderns gå före.
Men framför allt är detta en berättelse om en stark syskonkärlek som trots törnar och missförstånd både växer och frodas.
