Grennvall porträtterar ett riktigt svin

Med ”Svinet” har Åsa Grennvall skrivit en serieroman om en fullkomligt osympatisk person och den skara av kvinnor som har den stora olyckan att befinna sig i hans närhet.
Bokomslaget är en broderad pastisch på Nils Dardels målning Den döende dandyn, där Svinet Dan är flankerad av modern och de övriga tre kvinnliga karaktärerna Mia, Ginger och Gisela.
Resultatet är ett personporträtt av en självömkande, sadistisk, besynnerligt självupptagen, manipulativ, våldsam halvung man med gigantiskt kontrollbehov och oförlösta konstnärliga ambitioner. En sociopat som inleder med charm och avslutar med misshandel, fysisk såväl som psykisk.
Själv menar Åsa Grennvall att hon strävat efter att lyfta de osympatiska sidorna även i kvinnorna kring Dan. Men i kontrast till Svinet känns de bara mänskliga. Det gör inte svinet själv. Han känns överjordiskt ondskefull. Men visst, det finns inga helt sunda relationer i Svinet, inte ens mellan några av kvinnorna.
Åsa Grennvalls största styrka som serieberättare är konsten att skapa närvarokänsla. En närvarokänsla som på ett obehagligt sätt tränger sig under huden. Dialogerna känns naturliga och osannolika på samma gång. Och samtidigt som varenda serieruta fylls av svärta och svettigt obehag så är berättelsen rolig i sin dråplighet.
Med serieromanen ställer Åsa Grennvall också frågan om kvinnor som utsätts för misshandel själva har något ansvar för att ta sig ur sin situationen. Svinet är ovillkorligt svinig, men ändå klamrar flera av kvinnorna tålmodigt kvar kring honom.
”Jag tror att ni har ett extra stormigt förhållande för att ni är konstnärssjälar båda två”, säger Svinets mor klämkäckt till Svinets flickvän i ett desperat försök att förklara sin sons våldsamhet och kontrollmani.
”Han är en snäll kille... egentligen... innerst inne”, försäkrar hon vid ett annat tillfälle. Men till sist kan inte ens hon värja sig från sin sons sidor.
För han är inte snäll. Inte ens innerst inne. Han är helt enkelt ett svin – Svinet.