Sendaks vildingar tar plats i ny bok

Nyligen hade filmen med samma namn Sverigepremiär. Manuset har San Francisco-författaren Dave Eggers skrivit med hjälp av regissören Spike Jonze. Och utifrån detta manuskript har han sedan författat ”Vildingarna”.
Till min glädje upptäcker jag att det blivit en roman i sin egen rätt, lagom frigjord från sin bilderboksförlaga.
Sendaks suggestiva berättelse har i Eggers tappning fått en mer realistisk och samtida ton, rikligt utbroderad med roliga detaljer och klockrena beskrivningar av ett barns ångest och leklust.
Huvudpersonen Max har förvandlats till en frustrerad åttaåring som tvingas orientera sig i virrvarret som uppstått efter föräldrarnas skilsmässa. Han har också fått en snorkig tonårssyster, för fin för att leka Varg och härskare, och hans mamma har begåvats med en hemsk chef som får henne att ge sonen råd om att i framtiden behandla kvinnor med respekt.
Eggers beskriver Maxs frustration och ensamhet med fenomenal inkänning. Han tampas med sin närmast obefintliga impulskontroll och samvetskvalen som följer på frispelen.
När det till slut blivit för mycket av allt, flyr Max till sjöss och hamnar så småningom på märklig ö befolkad av ”nästan gulliga” monster i storformat.
De har prosaiskt klingande namn som Carol, Douglas och Judith och verkar både farliga och patetiska på samma gång. Efter en kreativ manöver från Max sida utnämner de honom till sin kung.
”En saga för alla åldrar” heter det i baksidestexten. Men väl framme på ön funderar jag på om jag skulle våga läsa den här boken för ett barn i Maxs ålder. För om den lilla människans existens­ångest och ensamhet är plågsamt verkliga i bokens realistiska första del, så är de faktiskt tiodubbla på fantasiön – om än gestaltade på lite större avstånd genom jättemonstrens känsloyttringar.
De vilda lekarna spårar ur fullständigt, kaoset blir ohanterligt och hotar slutligen att sluka den vargklädde regenten med hull och hår.
Detta är alltså långt ifrån ett mysigt äventyr på Saltkråkan. Det är snarare tv-serien Lost i barnversion. Och det är bra.
Dave Eggers visar med bravur hur svårt det är att skapa ett fantasirike i sin egen smak. Verkligheten har en förmåga att sippra in genom sprickorna.
Och precis som i bilderboken levereras sensmoralen inte i form av en smulig moralkaka. Snarare som ett väldigt trösterikt råd: Det gäller att hantera sina monster så gott man kan, förlåta dem för deras misstag och gå vidare.
Och förresten är det helt okej att ­ibland vilja bita huvudet av någon.