Håkan Ersgård
Hedebyborna. En berättelse om en tv-serie
Bearbetning: Jesper Ersgård
Hjalmarsson & Högberg
Svensk tv-historia blev till i Trosa
När Hedebyborna hade tv-premiär 1978 sågs serien av miljoner svenskar. Miljoner såg även de sentida repriserna. Hedebyborna blev en av dessa sällsynta kulturhändelser som skapade en gemensam referens. Hälften av svenska folket hade någonting att förhålla sig till under fikarasternas småprat.
I grunden var det Sven Delblancs förtjänst, det förstår man under läsningen av boken med samma namn som serien, skriven av seriens regissör Håkan Ersgård och redigerad av sonen Jesper.
Håkan har gått ur tiden, liksom många av de skådespelare som bidrog till succén. Men det var Delblanc som skrev ett hållbart manus utifrån sin roman ”Åminne”.
Det betyder inte att allt omedelbart var givet. Dåvarande chefen för TV2, Lars Lövgren, sade tvärnej. Inte gick det att dramatisera Delblanc, och absolut inte på det sättet man föreslog.
Som ofta under dessa år fanns kreativiteten ute i provinsen, det blev Göteborgs-tv som gjorde jobbet. Ny teknik utmanade invanda yrkesroller under inspelningsarbetet och det som kallas tidsandan kom med politiskt korrekta invändningar (mera fokus på de utsugna arbetarna) under själva skådespeleriet.
Ersgårds minnen av denna banbrytande svenska tv-historia är rolig, men ganska osorterad läsning. Redigeringen har varit ytterst aktsam, stort och smått blandas. Det är lite av en arkivupplevelse att läsa boken som bygger på Ersgårds efterlämnade minnesanteckningar, mer än på ett regelrätt manus. I slutet av boken finns också rent dokumentärmaterial i form av brev från Sven Delblanc till regissören.
Hedebyborna borde ha spelats in i Delblancs eget Vagnhärad, men där hade tiden alldeles kört ifrån historien, så det blev Trosa i stället, ”en skärva som heter Hedeby, en bygd i Sörmland” som mon Cousin sirligt säger i seriens inledning.
Där fanns ännu historiens nödvändiga minnen, men inte enbart där. Avgörande scener spelades in i Vad, väster om Nyköping, i Bettna, öster om sagda stad och i Gårdsjö, där blev scenerna från turisthotellets uteservering till.
Hedeby är inte en nyckelroman. Handlarna, baron, fjärsman och alla de andra arketyperna ska röra sig i en småstadsmiljö som är lika arketypisk som de själva och lika igenkännlig. Och de ska spela sina spel i en tid som såg Sverige gå från bondeland med fast klassbesättning till stadsland med stor rörelse, välstånd och saknad.
På det viset kan vi alla minnas våra gemensamma minnen, från tider när bygden kunde samla sig till storverk som årensningar, när varje by eller småstad hade en fjärsman eller en annan fyllbult som kördes hem på kärra och handlarn var snål, men mänsklig och några arbetare var ordentliga och fattiga medan andra bara var fattiga och förfallna.
Med sin speciella begåvning att förena det grovkorniga med det förfinade, som den bondestudent han var, kunde Delblanc skapa den stora, folkligt förankrade tv-teatern.
Han var ju inte snöpt medelklass, som de tv-chefer som inte förstod. Håkan Ersgård förstod däremot. Hedebyborna blev bekräftande och folkkär, inte för att den var inställsam, utan för att den rättvist visade en omvälvande tid och dess rörelse.










