Pär Wästberg
Hemma i världen
Wahlström & Widstrand
Bland de lysande namnen
Pär Wästberg lever ett encyklopediskt liv. En sarkastisk surhet om ”namedropping” självdör i hans tropiska frodighet.
Hans umgänges- och yrkesliv är inte möjligt, så tänker jag ofta under läsningen av tredje delen av hans självbiografi, ”Hemma i världen”.
Visserligen täcker den ett intensivt skede i hans liv, åren 1966–80, det som förr kallats mannakraftens år. Han är 33 när boken inleds och tiden flyger högt, på Stadsteatern uppträder Miriam Makeba för Amnesty:
”Jag gjorde ett textcollage åt Monica Zetterlund, Inga Tidblad och Bibi Andersson. Erland Josephsson, Hasse och Tage medverkade, Birgit Cullberg dansade, Allan Edwall sjöng, Monica Dominique spelade. Alva Myrdal talade om våldet, Edvin Adolphsson förrättade lotteri. Efteråt festade vi på scenen till tre, vaktmästaren bjöd på sin tid.”
Så fortsätter det. Kulturlivet är antingen arbete eller fest, ibland både och. Det är alltid väsentligt, alltid de mest lysande namnen. Ordet kontaktnät räcker inte till, inga nät täcker oceanen. Wästberg har levt alla namn man läste för fyrtio år sedan, från Colin Legum till Curt Vonnegut.
Mitt i detta begåvade flöde blir det ibland svårt att få syn på herrn själv. ”För mig är du en lite overklig ung man” säger en äldre kämpe genomskådande på Brunnsvik. Wästberg lider lätthetens förbannelse. Riktigt drabbande blir han aldrig. Han är smått ouppnåelig, även om han rannsakar sitt dubbla kärleksliv och ser sig självkritiskt i spegeln.
I boken berättas om allt: Afrika under de sista antikoloniala krigen, romanen Luftburen som inledde den stora kärlekstrilogin, åren som ordförande för International PEN och chefredaktör på DN. Här finns också hundratals blixtsnabba författarporträtt, vänporträtt av Palme, Sverker Åström och Olof Lagercrantz.
Summan är dock Pär Wästbergs stora rättrådighet och rättviselidelse. Han skriver om dem som mördades, om apartheidstatens monsterpolitik, om den döende kolonialismens meningslösa våld. Om någon memoar fångar hoppfullheten och glöden i denna de stora diskussionernas tid så är det ”Hemma i världen”. I dessa avsnitt växer Wästberg till en stor, moralisk gestalt.
Därtill de glimrande detaljerna. Bara skildringen av kulturmiddagarna på DN är stor underhållning, snillrika, grälsjuka, dynamiska. Annat utspelar sig i fjärran. Wästbergs blixtsnabba glimtar av en Robert Mugabe, på långt avstånd kontrollerande sin fru Sally i landsflyktens Sverige, är lysande som personhistoria om en diktator i tillblivelse.
