Johannes Anyuru
Skulle jag dö under andra himlar
Norstedts
Anyurus pappaskildring bränner hål i texten
Kanske är det lite vanvördigt, men den författare som dyker upp i tanken när jag läser Johannes Anyurus roman ”Skulle jag dö under andra himlar” är – Ulf Lundell.
Naturligtvis är Anyuru överlägsen den gamle rocksångaren på en hel massa plan. Stilistiskt, för att nu nämna det uppenbara.
Med sina tre första diktböcker har Anyuru bevisat att han är en av landets allra mest intressanta poeter. I hans språk tycks en modern, sliten storstadsmisär ligga bara ett kommatecken bort från världsrymdernas abstrakta skönhet.
I den nya boken, som också är hans första roman, väljer Anyuru en gammal beprövad poetisk metod: ledmotiv. Gång på gång beskriver han exempelvis ljus, eller virvlande sand, och trots att det borde vara svårt att hitta några mer slitna poetiska element förlorar de i Anyurus händer aldrig skärpa. Han varierar och överraskar, trots att han repeterar tiotals, nej det räcker inte, kanske närmare hundra gånger.
Det är i stället något i romanens val av tankegångar som leder mig mot Lundell, och som stöter bort mig i Anyurus prosa. Så mycket lutar mot kliché.
Det är konstnärsklichén, den-romantiserade-staden-klichén, den-stora-kärleken-klichén, det är för många stereotyper på för liten yta för att helheten inte ska bli lidande.
Berättelsen är annars genomtänkt. Romanens huvudperson Francis delar flera drag med sin författare: ung man, svensk med afrikansk pappa, konstnär – i Francis fall skulptör.
Med minnessprång bakåt mot en röjig uppväxt i Borlänge, och med färska sår efter de tre närmsta vännernas oväntade dödsfall, brottas Francis med alkohol, droger och den knepiga frågan om meningen med livet.
I ett sökande efter något annat reser han till Madrid, träffar nya tillfällighetsvänner, möter Nina, tror sig ha hittat detta andra, en annan stad, en annan människa, trots att allt är nytt och skört.
Förhoppningen visar sig förhastad. Samtidigt fortsätter ett annat sökande, en trevande förflyttning mot en gud – från inledningens känsla av att han är betraktad, när som helst, till slutpartiernas moskébesök.
Mitt i detta letar sig berättelsen om en pappa som i den tryckande hettan vandrar mot den kenyanska staden Kisumu, med sin pilotjacka och sina identitetspapper, en pappa som på sextiotalet utbildade sig till stridspilot i Aten men som tvingas lämna allt på ett ögonblick när Idi Amin tar makten och återvänder till Afrika.
Berättelsen är egentligen inte infogad i romanen, bara instoppad. Det utgör ingen stor del ”Skulle jag dö...”, men det är som ett hål i texten, ett brännhål som drar blicken till sig. Det finns en glöd där som lägger de övriga sidorna i skugga.
