Beate Grimsrud
En dåre fri
Albert Bonniers förlag
Grimsrud tar med läsarna till schizofrenins värld
Beate Grimsruds nya roman ”En dåre fri”, är smärtsam läsning. Inte så att det är tungläst eller ledsamt. Tvärtom.
Som alltid med en bok av Grimsrud har man ofta ett småleende på läpparna, skrattar med, läser vidare trots att man vet med sig att man borde bryta för att sätta på potatisen eller hämta barnen. Det är litteratur när den är som mest beroendeframkallande.
Men det som berättas i den
nya romanen är djupt sorgligt, nämligen historien om en kvinna i fyrtioårsåldern som hela sitt liv kämpat med psykisk sjukdom. I bokens senare del ges den till sist sin benämning: schizofreni.
Eli heter huvudpersonen. Samtidigt lånar hon det mesta av Beate Grimsrud själv. Eli flyttar från Norge till Sverige, går på skrivarlinje på folkhögskola, blir författare, ger ut böcker med samma titlar som Grimsruds egna och blir nominerad till samma priser.
Vid sidan av dessa till synes snörräta framgångar går Eli in och ut ur psykoser. Det börjar tidigt, redan som barn får hon utbrott som inte vill gå över, en gråt utan slut.
Det fortsätter med en svävande könsidentitet, en önskan att vilja skjuta upp vuxenblivandet. Och som vuxen, långa perioder av tvångsvård eller frivillig vård på slutna avdelningar och med tung medicinering. Mellan de aktiva perioderna en känsla av att “sitta av livet”, som Eli formulerar det inför en av sina många terapeuter.
Samtidigt finns det friska där bredvid, orden finns, skrivandets livlina, hela romaner blir till inne på rummet i de låsta korridorerna.
Det är sällan man läser en bok som känns så viktig som ”En dåre fri”. Det är en text som, mot allt förnuft, gör motsatser begripliga. Den sjuka världen och den friska, Elis vanföreställningar och omvärldens sjukdomsbild, logiken i det, trots att ingen logik borde finnas.
Som läsare förstår man plötsligt: om man är säker på att lägenhetsgolvet lutar mot fönstren och hotar att tippa en ut
i luften lägger man sig och sover i kökshörnet, längst bort
från de farliga fönstren och skruvar på vattnet i kranen för att höra rösten som talar i
det rinnande, vattnet. Naturligtvis.
”En dåre fri” är en lång bok, utan slut känns det som när den når sista sidan – för att Elis sjukdom inte tar slut. Det går framåt, blir bättre, sedan sämre, men lite bättre ändå. Hoppet finns. Romanen finns.
Kanske, tänker Eli vid ett tillfälle, kommer rösterna i huvudet att avta om hon skriver en bok om alltihop. Kanske kan det lära henne något?
Som läsare fungerar den i alla fall så. För första gången känner jag att jag kanske förstår någonting, från en värld som är omöjlig att besöka för den som inte själv varit där.
”En dåre fri” borde vara obligatorisk läsning, inte bara för dem som jobbar med psykiskt sjuka. Den innehåller insikter alla behöver.
