Om Mats Eks uppsättning är en hyllning är mindre säkert; lika gärna kan det beskrivas som konsten att vända ut och in på ett strindbergskt kammarspel. Eller helt enkelt strimla sönder det till något annat.
Ek gör det med koreografisk lätthet, ofta mer musik än text, allt i ett dramaturgiskt tomrum. Ty om Strindberg tycks Ek inte ha höga tankar; själva pjäsen ser han mest som anledning till diverse teatrala påhitt.
Ett är att växla manligt och kvinnligt. Således spelas ­gubben Hummel av en ordentligt ­maskerad Stina Ekblad medan till exempel ­Etienne Glaser upp­träder som äldre dam och ­Gunnel Fred styrts ut till rakbent överste.
Till vad nytta och med ­vilken tanke framgår inte av Eks iscensättning; den nöjer sig med själva påhitten.
Det som ursprungligen var ett stycke absurd teater, innan den absurda teatern var uppfunnen, har Ek förvandlat till en teatral maskerad, ibland på gränsen till koreografisk buskis.
Han förvandlar Strindbergs genomskinliga mänskliga ­spöken till mer jordnära roller.
Så blir Ekblads Hummel en illasinnad kapi­talist, Johan Holmbergs personlige ­assistent en livegen passopp.
Gunnel Freds överste en ­farsartad parodi på all världens militarism och Hamad ­Khemiris student den goda viljan ­uppslukad av ­Hummelsällskapets ­samlade elakhet.
De enda till synes ­normala i sällskapet är Thérèse ­Brunanders föreståndarinna, Melinda ­Kinnamans ­dotter (till Gubben och Mumien, ­Staffan Göthe) och Hulda Lind Jóhannis­dóttiers ­handfasta kokerska.
Så virvlar det på i drygt halvannan timme, lika lättsamt som lättfärdigt. Men utan Strindbergs absurda mardrömspel, mer ett upptåg i samtiden än en hyllning till den som ska hyllas detta år.