Värme och klangmagi

Men hur det än är vet jag inte mycket som slår Åkerö. Salen är så liten att man hör allt och får kontakt med musikerna. Och i år när det inte blåst har fönstren kunnat var öppna ut mot Yngarens vattenspegel och den nedgående solen, och stråk av doftande jasmin och fläder har kommit in liksom bofinkens sång.
Som alltid när man har roligt går tiden fort och nu är redan halva programmet avverkat. (Och det är slutsålt till allt som återstår.)
Öppningskonserten i torsdags bjöd på flöjt och gitarr på högsta nivå med Tobias Carron och Per Skareng. De började med Locatelli och C.P.E.
Bach, alltså barock- och rokokomusik ungefär jämnårig med Stensalen.
Virtuost förstås men lite för intensivt i uttrycket hela tiden så här på moderna instrument.
Lekfullare var de i ett Bellman-potpurri och riktigt hemtama i stor concertante-stil i Giulianis ”Allegro maestoso”. Mest rycktes jag ändå med av det spanska med Granados och Rodrigo och när det blev tango av Pujol och Piazzolla.
Klangmagisk entré gjorde de tre damerna i Irmelin i går eftermiddag, när de kom nerför trappan med ett improviserat lockrop som övergick i en vall-låt. Deras raka och rena röster var en fröjd att höra i högtidliga folkliga koralvarianter men också i den berömda trallen av Lapp-Nils. Härligt också att höra hur deras krusningar och klang av kulning berikade Bellman och Taube, Dan Andersson och Cornelis.
Lite saknade jag dock något fräckt och mustigt folkligt. Men vilken glädje som smittar så, inlevelsen, blänket i ögonen från artister som vill nå ut. Allting utantill och perfekt samordnat!
Överträffa detta? Nja, det ska vara gitarristerna Thomas Hansy och David Hansson i så fall. De hade också allt i huvudet och hela tiden ögonen på varandra så att nästan allt lät som ett instrument. Otroligt bra! Och vilken variation och nyansering!
Deras smakprov på ”Goldbergvariationerna” var något av det kärleksfullaste jag har hört (men inget för purister i rytm och klang).
Och sedan tog de oss runt halva jorden: härmade afrikanskt tumpiano och kinesisk pekingopera; en visa från Orsa men också stor underhållning av ”Gollywoggs Cake Walk”; minimalistiskt myllrande magi men också brutal men rolig modernism av Henrik Strindberg.