Äkta fars med samtidstema

Pjäsen innehåller visserligen färre skämt under bältet och har lite fräschare innehåll överlag. Men en riktig fars är det, med människoöden som enligt konstens alla regler trasslas samman i en massiv härva av lögner.
Huvudpersonen är en strävsam man, Tomas Källemyr, ståndaktigt spelad av Håkan Klamas, med hopp om att adoptera ett barn tillsammans med sin fru Linda (Helena Jansson). Hans två oduglingar till bröder (Bengt Sanzén och Lars-Johan Edström), hjälper gärna till. ­Givetvis med en lång och osannolik serie olyckor som följd.
My Holmsten bidrar med lite stjärnglans till pjäsen. ­Jag hade nog hoppats att hon ­skulle få en mer framträdande roll än den som fröken Green från adoptionsbyrån. Nu dyker hon inte upp förrän i första aktens slut och i den andra befinner hon sig fortfarande mest utan­för scenen. Överhuvudtaget är kvinnorollerna mindre än de manliga, vilket är synd och ­något som inte rimmar väl med uppsättningens anspråk på ett ­modernare tilltal.
Polisen är otidsenlig om något. Jag undrar om han verkligen måste vara en sådan pastisch med Andersonsskans Kalle-­vokabulär. Ord som ”adjö” och ”skurk” hör knappast hemma här och nu? Under premiär­kvällen spelades han tillfälligt av Kjell-Åke Rinnarv och det återstår att se om Kenneth ­Bodin gör en annan gestaltning av ­figuren.
Jag gillar att handlingen kretsar kring samtida ämnen, adoption och illegal invandring, i stället för som oftast, om vänsterprassel med komplika­tioner. Givetvis är porträtten av kosovoalbanerna ordentligt tillspetsade och man passar på att håva in några billiga skratt med hjälp av klassisk fördomshumor. Svenskarna pratar svenski med utbölingarna – ”sorgski”, ”telefonski” – ja, ni fattar.
Lyckligtvis är Anders Sanzén i rollen av den åldrade ­flyktingen Andreas, en skicklig fysisk skåde­spelare som lyckas föra in ­värme i sin rolltolkning. Hans prestation är den som ­imponerar mest på mig. Lars-Johan Edström från Nyköping bidrar också med en självklarhet i sin flängiga karaktär och får in en fullträff med sin ­smidigt infogade kommentar om ”det heta klubb­livet” i Nyköping.
Skådespeleriet fungerar ganska bra överlag, men ibland blir det lite väl flåsigt för min smak. Trådlösa mikrofoner har också den nackdelen att utrop och skrik skorrar illa i örat.
Men premiärpubliken skrattade en hel del, främst i den ­andra akten där spelet lossnade ordentligt.
Ett annat praktiskt problem är avsaknaden av en lutande publik­läktare. Min premiärupplevelse stördes av att tvingas leta ­luckor mellan de andra publikmedlemmarnas huvuden. Förhoppningsvis är detta något som kan lösas till nästa år.
Med detta sagt tror jag att Comedy Art Theatre kan vänta sig en större publik än den som hittills besökt den mindre lyckade komedin, ”350 års historia på 60 minuter”. Med ett äkta Cooney-manus i botten och en stor skådespelartrupp får man mer skratt för pengarna.