Det är inte lätt att vara lillebror och hela tiden behöva konkurrera om uppmärksamheten. Lite så är det för arrangemanget­ Typ en förfest. Storebror är Typ en festival, som om några veckor­ spänner musklerna med ett ambitiöst program på Borggården. Förfesten har denna kväll dessutom grym konkurrens av både Anna Book, bra väder och ett bamsetivoli. Det är ju gatufest i stan.
I början av kvällen är det följaktligen glest med folk på Aktionskammaren och det är banden Vincent Vicious och ­Salvation serenade som drar nitlotterna att få börja. De börjar så pass tidigt att inte ens recensenten är på plats.
Ända från Göteborg har ­LoveIsNotMyOnlyCrime tagit sig. Ett coolt band som inte jäktar. Snygga melodier som tillåts ta tid och som effektivt byggs upp på ett dynamiskt sätt. Lägg därtill en skönt loj sångare som sjunger vackert. Det är stundom riktigt bra, men blir efter en stund ganska monotont. Det kan bero på att man för dagen saknar keyboard.
Nästa akt är betydligt roligare. Det är Jenny Doveson som med gitarr, munspel och röst spelar eget i trettio minuter. Med sin anspråkslösa framtoning lyckas hon verkligen trollbinda publiken. Gitarrspelet är drivet och munspelet används föredömligt lite. Rösten är stark och ryter emellanåt till. Man kan ana att Dylan finns i skivsamlingen, men det får aldrig spelningen att tappa i trovärdighet. Riktigt bra är det.
Lika roligt är det inte när Stockholmsbaserade Aright! bränner av sitt program. Det är taffligt och krampaktigt. Deras akt saknar helt harmoni mellan utspel och musik. Det är dock hedrande att de trots förutsättningarna ger allt. Sångare som slänger sig på marken och sjunger förtjänar viss respekt.
När Gold dyker upp på scenen har publiken också dykt upp. Lokala hjältar är viktiga beståndsdelar på festival. Gold är ytterligare en anledning till extas. Unga slynglar som har ett charmigt och lättsamt förhållande till rockhistorien. Inget­ revolutionerande, bara riktigt kul. Bandet har i Anton Lundell en riktigt bra sångare med rätt attityd. Dock är det saxofonisten och Tage Danielsson-kopian­ Gustav Grönberg som man minns minst lika mycket­. Han riffar och körar med ­total inlevelse. Han är för Gold vad Clarence Clemons är för
E Street Band.
Ingen festival utan ett dragplåster. På förfesten är det Syster sol som har uppdraget. Backad av ett tight och säkert band lyckas hon med det näst intill omöjliga uppdraget att skapa reggaefest på asfaltsplanen. Hon jobbar och svettas fram sitt budskap om att få jorden till ett bättre ställe. Det svänger och man blir glad. Helt enkelt en perfekt avslutning på kvällen.
Typ en förfest är ett bra till­fälle att helt gratis få chansen att se band man aldrig annars skulle­ komma i närheten av. Synd att inte fler tog den.