Tidig rivstart med tung fusionsgrupp

För speciellt Weather Report inspirerade ju en grupp unga svenska musiker till att 1971 bilda­ EGBA, som under de mest aktiva åren spelade in många skivor och såg många medlemmar komma och gå innan det blev ett långt speluppehåll.
Då liksom i går var Ulf Adåker­ och Ulf Andersson de givna­ centralfigurerna som tillsammans med tre som varit med ­tidigare, plus nykomlingen ­Rafael Sida, bildade en verklig supergrupp.
På gott och ont för ibland var det lite drag av musikmaskin i går med fokus på pul­serande ­elbas och trummor. Ulf Adåkers trumpet hade klipp i ­attacken nog för att ta sig igenom fint medan Ulf Anderssons tenorsax inte hördes tillräckligt.
En del låtar tyckte jag också fastnade i statisk harmonik så att jag tappade intresset, trots trixigt solospel.
Men merparten var klart ­intressant, som när Stefan Blomquist drog i gång ett långt intro med gospelpiano eller i hans humo­ristiska låt i calypsostil med marimbaklanger och blåsduell intill sammanbrottets gräns.
En höjdpunkt var också en samba à la Chick Corea där ­Rafael Sida brast ut i slagverkssolo med sång. Fantastiskt levande!
Fantastiskt måste man också­ säga om trumslagaren Åke Eriks­sons obegränsade energi­, inte minst i ett åtta minuter långt trumsolo där kraften kom under­ifrån bastrumman som det smattrade om till sist så fort att man tappar andan.
Vilopunkter fanns det också­ några riktigt sköna: en ballad för blåsarna växelvis; en fusions­jazzversion av John Bauers sago­värld med klanger av Mini Moog plus flöjtsolo ihop med sordinerad trumpet och natur­ljud av vind och vatten från slagverket.