Fullt ös med katterna på Cirkus

Cats saknar två viktiga saker: handling och kända melodier. (Bortsett självklart från Memory som snarast känns söndersjungen.) För en musikal borde två såna brister innebära en dödsdom, men det gäller inte Cats som spelades non stop i London i 21 år.
I Sverige har Andrew Lloyd Webbers kattmusikal – löst baserad på T S Eliots ”De knepiga katternas bok”
– inte varit samma omedelbara­ succé­. Det är 20 år sedan den senast spelades i Stockholm – men nu görs alltså ett nytt försök.
Det är en fartfylld Cats som intar Cirkus. Originalversionens soptipp har ersatts av ett övergivet tivoli där lysande berg- och dalbanor och mystiska spöktunnlar ser till att det oavbrutet händer saker på scen. Att de snygga dansscenerna dessutom kryddats med massor av akrobatik och nycirkus gör dramatiken ännu större. ­
Här finns hela tiden något nytt att titta på och storögt imponeras av – allt från katter som dinglar från taket till gnisslande­ kaffekoppskaruseller med ­jam­-ande fripassagerare.
Men någon direkt handling är svår att upptäcka. Eliots bok är helt enkelt en rimmad presentation av en rad charmiga katt-personligheter och även om Lloyd Webber fixat en ramhandling om en kattbal blir det väldigt mycket nummermusikal över Cats.
En efter en presenterar sig katterna, men ingenting driver egentligen historien framåt. Att hänga med i den lilla handling som ändå finns blir dessutom extra knepigt när ljudmixningen på Cirkus gör det svårt att höra texten så fort mer än en katt sjunger.
Till sist struntar man i att försöka förstå och njuter bara av den maffiga dansen, de hisnande­ cirkuskonsterna och den påkostade scenografin.
Först när Per Myrberg gör entré som åldrad och bortglömd teaterkatt känner man sig riktigt berörd. För en stund glömmer man tivoliglittret och blir på djupet fascinerad också av själva texten. Sen är det fullt ös igen.